Tiden i plastvärlden var på många sätt fantastisk. Hela tiden nya utmaningar, hela tiden lära nytt.
På slutet kom det lite elektronik i maskinerna och då kom en del av mina gamla kunskaper till nytta. Att kunna styra dessa rätt komplicerade maskiner utan en massa relä och strömställare som ofta bråkade ökade. Digitalt var ett lyft och ökade precisionen betydligt.
Jag vågar påstå att området formsprutning då krävde lite fingertoppskänsla och stor kunskap om plasten.
Ta den vanliga plasten Nylon som används mycket i konstruktioner.
Den finns i minst fem olika varianter och vi använde tre av dessa i så olika produkter som kugghjul, kåpor, ridspö och köksfläktar mm.
Varje variant kan också fyllas med glas, antingen som fiber eller kulor kulorna kan till och med vara ihåliga och heter då ballonger.
Nylon är egentligen ett varumärke, plasten heter Polyamid och finns i många varumärken.
Alla dessa varianter kräver olika värme och olika tryck vid insprutningen.
Märkligt nog fanns det ingen bruksanvisning för dessa olika plaster.
Varje produkt hade en liten anvisning om temperatur, tryck och kylning byggd på erfarenhet,men mycket av maskinernas inställningar var just fingertoppskänsla.
Varje produkt hade sin "egen" maskin och var den upptagen så blev det lite lek med knappar och rattar för att få allt att stämma.
Många av våra produkter hade mycket snäva toleranser, vi talar hundradelar av millimetern, och bara lite för hög temperatur på plasten kunde göra att produkten krympte mer eller mindre än beräknat.
De vanliga plasterna som används i engångsartiklar och simplare produkter var billiga medan en konstruktionsplast som exempelvis polyester var betydligt dyrare.
Vi och våra kunder hade så speciella krav att vi lät specialtillverka/blanda en PVC-plast på Tarkett i Ronneby som var duktiga på PVC.
Denna plast användes i detaljer till mjölkmaskiner för Alfa-Laval.
Jag blev boss för hela produktionen 1976 om jag har rätt för mig. Detta innebar så klart ett ansvar för planering både av personal och flöde i fabriken liksom kontroll av våra detaljer.
Det blev mycket av mätklockor, skjutmått och mikrometrar.
På grund av hög personalomsättning bland skiftarbetarna fick jag ofta hoppa in som formuppsättare och maskinställare vilket jag inte hade något emot.
Underhållet var också mitt ansvar och jag måste tillstå att det var lite häftigt att riva ner en maskin i sina beståndsdelar och byta hydraulpumpar, ventiler och annat i en stor formspruta.
Märkligt nog tror jag mig ännu idag känna igen varenda plastsort, jag kan fortfarande titta på en plastpryl för att se efter insprutningsmärken och ser ofta slarv från tillverkaren eller för den delen snygga lösningar.
Ett av de bästa sätten att identifiera en plast är att sätta fyr på ett spån och använda luktsinnet och se på röken och färgen på röken.
Så skulle då en världkris komma.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979
Oljepriserna sköt i höjden med samma hastighet som en rymdraket.
Det vi idag kallar marknaden fick i vanlig ordning högt blodtryck och blev lösa i magen.
I backspegeln sett helt i onödan.
Våra kunder fick hicka av skrämsel och började se sig om efter egna produktionsmöjligheter.
Plastpriserna steg och tillgången var mycket osäker.
Själv drabbades jag av bensinbrist.
Jag var mycket beroende av bilen på grund av oregelbundna arbetstider.
Man ansökte om ransoneringskort hos Länsstyrelsen och detta tog sin tid.
Nu hade jag tack och lov en kompis som hade bensinmack och det var inga problem att fuska.
Först blev jag nekad extratilldelning men överklagade.
Det var många turer och ingen ordning men när krisen tog slut hade jag ransoneringskort för 1200 lite bensin.
Då var det värre med fabriken. Vi hade förlorat 40% av våra kunder. Plastpriserna var mångdubbelt högre och en del plaster var det brist på.
Bistra tider och början till slutet på epoken.
Fortsättning följer.
tisdag 6 december 2011
söndag 4 december 2011
Lite klarläggande och sen går vi vidare.
Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut företag eller namn.
Detta är av ren hänsyn till personer och den lag som kallas PUL.
Jag kommer senare att skriva rakt av med namn och allt men jag har ingen anledning att
genera personer som inte förtjänar det.
Hur var det då med att formspruta i tre färger.
Jo, vi sprutade ett "skelett i en färg först.
Sen flyttades skelettet för hand till en av två identiska maskiner med två stationer vardera till
nästa station.
Där sprutades nästa färg på som tröja och hjälm.
Sen flyttades figuren till nästa maskin där tredje färgen sprutades på.
Maskinerna var specialbyggda i England enligt våra specifikationer men var bedrövligt illa byggda.
Vi hade en duktig formverkstad som tvingades att bygga om och modifiera flera gånger men till slut fungerade det hela som var tänkt.
Den lokala pressen förstod inte riktigt storheten i det men fackpressen svämmade över av artiklar om processen.
I detta jobb inträffade också det största fysiska trauma jag varit med om så här långt.
Utanför fabriken fanns en väg som låg lite högre än fabriksområdet.
En liten gräsbevuxen slänt mellan parkeringen och vägen behövde klippas och jag bad den som som stod för det jobbet att klippa.
Det blev inte klippt och det blev inte klippt och det blev inte.........
Förbannad blev jag och greppade klipparen som var en Flymo svävande klippare.
Kniven skapade en luftström som lyfte klipparen några centimeter över marken.
Inga hjul och lätt att hantera.
Efterhand som jag klippte uppifrån och ner blev det rena grönsaksoppan av klippet och jag halkade och stoppade vänsterfoten i klipparen.
Vips borta var stortån, halva nästa tå och av den tredje var bara slamsor, ett rejält hack i fotbladet blev det också.
Ambulans med blåljus till akuten.
Nu fick jag vänta bra länge på operation eftersom en annan tokfan skulle rensa utkastet på sin klippare.
Utkastet hade satt igen och han stoppade in handen för att få bort stoppet, borta blev fem fingrar.
Summa summarum, jag läkte bra och har idag endast besvär när jag skall klättra på en stege utan skor och hur ofta gör man det.
Trots löfte om hälta och balansproblem av läkare har jag inte ett dyft av detta.
Nu skulle denna vackra och trevliga tid ta slut pågrund av en fullständig galenskap och ett problem som inte fanns.
Oljekrisen!
Och till detta återkommer jag.
Detta är av ren hänsyn till personer och den lag som kallas PUL.
Jag kommer senare att skriva rakt av med namn och allt men jag har ingen anledning att
genera personer som inte förtjänar det.
Hur var det då med att formspruta i tre färger.
Jo, vi sprutade ett "skelett i en färg först.
Sen flyttades skelettet för hand till en av två identiska maskiner med två stationer vardera till
nästa station.
Där sprutades nästa färg på som tröja och hjälm.
Sen flyttades figuren till nästa maskin där tredje färgen sprutades på.
Maskinerna var specialbyggda i England enligt våra specifikationer men var bedrövligt illa byggda.
Vi hade en duktig formverkstad som tvingades att bygga om och modifiera flera gånger men till slut fungerade det hela som var tänkt.
Den lokala pressen förstod inte riktigt storheten i det men fackpressen svämmade över av artiklar om processen.
I detta jobb inträffade också det största fysiska trauma jag varit med om så här långt.
Utanför fabriken fanns en väg som låg lite högre än fabriksområdet.
En liten gräsbevuxen slänt mellan parkeringen och vägen behövde klippas och jag bad den som som stod för det jobbet att klippa.
Det blev inte klippt och det blev inte klippt och det blev inte.........
Förbannad blev jag och greppade klipparen som var en Flymo svävande klippare.
Kniven skapade en luftström som lyfte klipparen några centimeter över marken.
Inga hjul och lätt att hantera.
Efterhand som jag klippte uppifrån och ner blev det rena grönsaksoppan av klippet och jag halkade och stoppade vänsterfoten i klipparen.
Vips borta var stortån, halva nästa tå och av den tredje var bara slamsor, ett rejält hack i fotbladet blev det också.
Ambulans med blåljus till akuten.
Nu fick jag vänta bra länge på operation eftersom en annan tokfan skulle rensa utkastet på sin klippare.
Utkastet hade satt igen och han stoppade in handen för att få bort stoppet, borta blev fem fingrar.
Summa summarum, jag läkte bra och har idag endast besvär när jag skall klättra på en stege utan skor och hur ofta gör man det.
Trots löfte om hälta och balansproblem av läkare har jag inte ett dyft av detta.
Nu skulle denna vackra och trevliga tid ta slut pågrund av en fullständig galenskap och ett problem som inte fanns.
Oljekrisen!
Och till detta återkommer jag.
lördag 3 december 2011
Livet går vidare
Livet tog inte slut även om det gick som det gick.
Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.
På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.
Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.
Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.
Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.
Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.
Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.
Vi tillverkade figurerna till Stigas ishockeyspel, dessa målades sedan för hand vilket var kostsamt.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.
Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!
Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.
På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.
Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.
Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.
Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.
Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.
Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.
Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!
fredag 2 december 2011
Slutet på första delen som fotograf
Jag blir summarisk i den här delen och det är av många goda skäl.
Men låt mig beskriva några riktigt roliga jobb.
Som frilansare var jag tvungen att hålla öron och ögon öppna.
En dag fick jag nys om att det skulle bli någon slags demonstration eller mässa med grävmaskiner, dumpers och andra stora maskiner uppe på mitt välkända Bergafältet.
Jag begav mig dit med stora kameraväskan som numera innehöll en Hasselblad 500 EL och några Minolta småbildare Lite blixtar, filter, stativ och så klart film i massor. På den tiden använde jag bara Kodak.
Jag strosade runt och tog lite bilder utan egentligt mål.
Då kommer det en man fram till mig och frågar om jag är fotograf.
Jodå, det kunde jag väl kalla mig.
Vi skall just nu visa våra grävmaskiner, kan du ta några bilder blev frågan.
Det där med att ta bilder utan avtal hade bränt mig tidigare så jag undrade lite över mål och mening.
Så här var det, ett på den tiden känt företag skulle öppna ett kontor i Helsingborg och behövde lite bilder på kontoret,. kunde jag hjälpa till blev frågan.
Jag talade om vad det kostade att ta bilderna och vad det skulle kosta att få bilderna.
Sedan klev jag i jordhögarna (helt fel klädd) i tre timmar och tog bilder.
Liggande i jorden, ståendes på taket av grävmaskiner, ståendes i skopor, hängandes över axeln på förare opch jag vet inte allt.
Dagen efter träffade jag företaget med kontaktkopior på hela rasket.
(En kontaktkopia är en bild i samma format som negativet, i detta fatt 24x36 millimeter)
Vi resonerade om vad bilderna skulle användas till. Publicering, mångfaldigande, reklam mm,mm.
Deras främsta önskemål var en stor väggbild på kontorets entré.
Ca 2 x 3 meter.
Vi enades om vilken bild som de tyckte bäst om som jag trodde var användbar.
Att blåsa upp en småbildsfilm till det formatet kommer att ge en bild med mycket grovt korn och det passade mig bra.
Den maskin vi hade valt skulle utstråla rå styrka och detta underströk kornen.
Att använda vanligt fotopapper var uteslutet så det fick bli fotoväv.
Ett tyg helt enkelt. Tyget krymper inte i processen och är stabilt efter alla kemikalier.
Att passa in och få samma kontraster på alla dessa tygbitar var inte lätt men en fantastisk utmaning.
Resultatet blev så bra att jag begärde en högre summa än jag hade lämnat som ursprungspris och jag fick det utan protester.
Att ta fram hela bilden tog ca. en vecka.
Jag fick jobbet att göra en katalog till ett cykelföretag som skulle etablera butiker i hela landet.
Företaget finns fortfarande men då skulle man sälja hemeletronik, sportkläder och jag vet inte allt. Det gick överstyr för etableringen men katalogen blev snygg och min tjej och modell slet som ett litet djur.
Vi fick tack vare hennes väna ansikte och spontana begåvning jobb åt många av den tidens modetidningar. Vi dök upp överallt i den sydsvenska mediavärlden och i reklambanchen.
Ett av mina stora jobb var åt en tillverkare av strumpbyxor, ett ganska nytt påfund.
Jag fick jobbet att fota deras stora lansering av detta märkliga plagg.
Bilderna togs under en vecka nera i Malmö.
När jag kom ner för att börja jobbet hade företaget genom anställda, döttrar, vänner, vänners vänner och bekanta valt ut tio tjejer med ben och kroppar som de trodde passade.
Jag skickade hem tre och så började jobbet.
Att se sina bilder på annonspelare och i tidningar var häftigt för att uttrycka sig modernt.
Sedan den dagen är jag hopplöst såld på "benkläder".
Jag gick en kurs för att lära mig sminka hos en framstående make-up artist. Och jag kan tycka att de som idag kallar sig make-up artister skiter i modellen och bara framhäver sig själv.
Jag jobbade i princip dygnet runt, var jag utan jobb jagade jag jobb eller fotade min tjej för att hitta nya anslag och öka på hennes portfolio.
Utan henne var jag intet och utan mig var vi intet.
Så en dag eller rättare sagt kväll skulle vi på en fest eller idag kallat mingel.
Det var reklam och tidningsfolk och gud vet vad som skulle träffas.
Jag skulle hämta henne men nu rasade allt ihop som ett korthus.
Jag anlände men hon var inte ens vettigt klädd, jag ser det framför mig ännu idag.
Jag fick beskedet att hon var med barn och min kommentar blev att "det var inte så lyckat".
När jag sen får erkännandet att jag inte var pappan tar min fotokarriär slut.
Under en kväll och en natt demolerar jag systematiskt hela ateljén, fotoutrustningen, kameror, bilder och negativ.
Jag har idag inte kvar en enda bild från den tiden.
Mina bilder på Fib-Aktuellts första tjej, som jag tog samtidigt som Siwer Olsson, den klanten. Tjejen blev sedan juornalist på en sydsvenk tidning . Mina reklambilder, mina urklipp, inget finns kvar.
Jag svor den dagen, natten att aldrig ta i en kamera mer. Ett löfte som jag senare skulle bryta å det grövsta.
Fortsättning följer
Men låt mig beskriva några riktigt roliga jobb.
Som frilansare var jag tvungen att hålla öron och ögon öppna.
En dag fick jag nys om att det skulle bli någon slags demonstration eller mässa med grävmaskiner, dumpers och andra stora maskiner uppe på mitt välkända Bergafältet.
Jag begav mig dit med stora kameraväskan som numera innehöll en Hasselblad 500 EL och några Minolta småbildare Lite blixtar, filter, stativ och så klart film i massor. På den tiden använde jag bara Kodak.
Jag strosade runt och tog lite bilder utan egentligt mål.
Då kommer det en man fram till mig och frågar om jag är fotograf.
Jodå, det kunde jag väl kalla mig.
Vi skall just nu visa våra grävmaskiner, kan du ta några bilder blev frågan.
Det där med att ta bilder utan avtal hade bränt mig tidigare så jag undrade lite över mål och mening.
Så här var det, ett på den tiden känt företag skulle öppna ett kontor i Helsingborg och behövde lite bilder på kontoret,. kunde jag hjälpa till blev frågan.
Jag talade om vad det kostade att ta bilderna och vad det skulle kosta att få bilderna.
Sedan klev jag i jordhögarna (helt fel klädd) i tre timmar och tog bilder.
Liggande i jorden, ståendes på taket av grävmaskiner, ståendes i skopor, hängandes över axeln på förare opch jag vet inte allt.
Dagen efter träffade jag företaget med kontaktkopior på hela rasket.
(En kontaktkopia är en bild i samma format som negativet, i detta fatt 24x36 millimeter)
Vi resonerade om vad bilderna skulle användas till. Publicering, mångfaldigande, reklam mm,mm.
Deras främsta önskemål var en stor väggbild på kontorets entré.
Ca 2 x 3 meter.
Vi enades om vilken bild som de tyckte bäst om som jag trodde var användbar.
Att blåsa upp en småbildsfilm till det formatet kommer att ge en bild med mycket grovt korn och det passade mig bra.
Den maskin vi hade valt skulle utstråla rå styrka och detta underströk kornen.
Att använda vanligt fotopapper var uteslutet så det fick bli fotoväv.
Ett tyg helt enkelt. Tyget krymper inte i processen och är stabilt efter alla kemikalier.
Att passa in och få samma kontraster på alla dessa tygbitar var inte lätt men en fantastisk utmaning.
Resultatet blev så bra att jag begärde en högre summa än jag hade lämnat som ursprungspris och jag fick det utan protester.
Att ta fram hela bilden tog ca. en vecka.
Jag fick jobbet att göra en katalog till ett cykelföretag som skulle etablera butiker i hela landet.
Företaget finns fortfarande men då skulle man sälja hemeletronik, sportkläder och jag vet inte allt. Det gick överstyr för etableringen men katalogen blev snygg och min tjej och modell slet som ett litet djur.
Vi fick tack vare hennes väna ansikte och spontana begåvning jobb åt många av den tidens modetidningar. Vi dök upp överallt i den sydsvenska mediavärlden och i reklambanchen.
Ett av mina stora jobb var åt en tillverkare av strumpbyxor, ett ganska nytt påfund.
Jag fick jobbet att fota deras stora lansering av detta märkliga plagg.
Bilderna togs under en vecka nera i Malmö.
När jag kom ner för att börja jobbet hade företaget genom anställda, döttrar, vänner, vänners vänner och bekanta valt ut tio tjejer med ben och kroppar som de trodde passade.
Jag skickade hem tre och så började jobbet.
Att se sina bilder på annonspelare och i tidningar var häftigt för att uttrycka sig modernt.
Sedan den dagen är jag hopplöst såld på "benkläder".
Jag gick en kurs för att lära mig sminka hos en framstående make-up artist. Och jag kan tycka att de som idag kallar sig make-up artister skiter i modellen och bara framhäver sig själv.
Jag jobbade i princip dygnet runt, var jag utan jobb jagade jag jobb eller fotade min tjej för att hitta nya anslag och öka på hennes portfolio.
Utan henne var jag intet och utan mig var vi intet.
Så en dag eller rättare sagt kväll skulle vi på en fest eller idag kallat mingel.
Det var reklam och tidningsfolk och gud vet vad som skulle träffas.
Jag skulle hämta henne men nu rasade allt ihop som ett korthus.
Jag anlände men hon var inte ens vettigt klädd, jag ser det framför mig ännu idag.
Jag fick beskedet att hon var med barn och min kommentar blev att "det var inte så lyckat".
När jag sen får erkännandet att jag inte var pappan tar min fotokarriär slut.
Under en kväll och en natt demolerar jag systematiskt hela ateljén, fotoutrustningen, kameror, bilder och negativ.
Jag har idag inte kvar en enda bild från den tiden.
Mina bilder på Fib-Aktuellts första tjej, som jag tog samtidigt som Siwer Olsson, den klanten. Tjejen blev sedan juornalist på en sydsvenk tidning . Mina reklambilder, mina urklipp, inget finns kvar.
Jag svor den dagen, natten att aldrig ta i en kamera mer. Ett löfte som jag senare skulle bryta å det grövsta.
Fortsättning följer
torsdag 24 november 2011
Tillbaka till det civila
Nu flyttar vi oss tillbaka några år igen, till då när jag slutade att vara skeppsbyggarlärling.
Föreställ dig att allt som du redan läst händer parallellt med krigarlivet.
Visserligen fortsatte hemvärnslivet ett tag till men allt mer avsomnande, det skulle dock upprepas senare i livet.
Jag skulle söka nytt jobb alltså för något plåtslageri var det inte tal om.
Mot Arbetsförmedlingen.
Det är märkligt vad vissa saker etsar sig fast i minnet medan andra bleknar efter några timmar.
Jag sattes inför en lite till åren kommen dam, jag ser henne framför mig som om det var igår.
När jag redogjort för min korta yrkeskarriär och att jag ville göra något nytt tog hon fram en liten kortlåda.
Bläddrade bland korten under tiden som hon läste högt.
När hon kom till ett jobb som handlade om butiksarbete inom foto och samtidigt någon slags lärlingsplats sa jag stopp, det vill jag söka.
Då minns jag att hon sa ungefär.
"Det brukar inte fungera med sådana hopp och din bakgrund är kanske inte helt rätt"
Motvilligt gick hon med på att jag kunde söka jobbet.
Butiken jag skulle till var inte stadens äldsta men väl den största, med fotoateljé, egna labb, skivavdelning och flera filialer.
Nästa dag var det att klä sig lite ordentligt, det tipset hade jag fått av tanten på Af.
Väl i butiken och framför en av många chefer kändes det som en annan värld.
Här var inte tal om "du" det var herr hit och herr dit men så var det på denna onda tid, nåja, den var god också.
Eller som jag brukar säga det var inte bättre förr, men det är sämre nu.
Efter en rundvandring i huset som ägdes av företaget så ställdes det lite frågor kors och tvärs och sedan kom frågan "Vad tror herr Alm, kan detta vara något av intresse i framtiden".
Jag försäkrade att så kunde vara fallet och fick då frågan om jag ville börja på måndag.
Efter att ha tackat ja, kom frågan om lönen och mitt svar blev att det blir nog bra som det blir.
Detta vet jag avgjorde min anställning, arbetet var viktigare än lönen.
Så här idag kan jag väl idiotförklara mig själv, men jag har tyvärr gjort samma misttag flera gånger till.
Nu började en mycket spännande tid bland kameror, fototeknika, belysningar, fönsterskyltningar, skivor och en hierarki som var mycket sträng.
Produktkännedom heter det idag, vad det hette då vet jag inte, men det gällde att känna varje produkt utan och innan.
Efter några månader fick jag varje helg en ny kamera med hem och en rulle film.
På måndagen skulle den framkallas och sedan skulle bilderna granskas.
Ljusmätare fanns inte i kamerorna så det var uppskattning som gällde.
Förhållandet mellan tid och bländare var en absolut nödvändig kunskap, skärpedjup fick man då på köpet.
Filmkänslighet mättes i DIN och med liten text i ASA, idag finns bara ASA kvar men tänk jag kan fortfarande rabbla skalorna och översätta dem mellan sig.
Att få komma in i ateljén med en Linhofkamera i storformat och ett knippe andra mindre apparater, belysningar och allt annat lulllull var en som att stiga in i ett tempel.
Ett teknikens tempel med det som skulle bli mina "gudar" i många år.
Det går inte att relatera den skola jag gick igenom under några år men det var lära, lära, lära.
Svart-vit framkallning och kopiering, kamera efter kamera mer och mer avancerade.
Japanerna började komma in på marknaden, tyskarna fick stå tillbaka.
Labbet för färgfoto var unikt i landet och en utmaning att lära sig hantera.
Att gå igenom alla filmfabrikat var ett arbete i sig.
Vem idag har upplevt Adox, Ilford, Agfa, Kodak för att bara nämna några.
Fotopapper var en vetenskap för sig. Blankt, matt, semimatt, hårdheter och allt annat.
Som om tekniken inte räckte skulle man helst sälja en och annan kamera också under de veckor man var i butikerna.
Man skulle ge råd och vara trevlig och inte minst välklädd. Jag dristade mig vid ett tillfälle att komma utan slips och blev faktiskt utskälld och hemskickad för att klä på mig mig.
Mitt fotointresse blev snart känt av vänner, bekanta och bekantas bekanta.
Vi skall gifta oss, min son skall konfirmeras, jag fyller år var små propåer som innebar kan du du ta lite bilder.
Jag skaffade en lokal som ateljé och lab. nere i en källare. Ett skyddsrum gav ett stort utrymme och var billigt.
Snart kom uppdrag från mera okända människor.
Det ena gav det andra och snart hade jag svårt att sköta mitt arbete.
Jag bad om ledigt, tog ut semester eller helt enkelt struntade i jobbet och detta blev så klart ohållbart i längden.
Inkallad till chefen som inte alls var okunnig om mina extraknäck föreslog att vi skiljdes som vänner men att jag skulle säga upp mig.
Tufft men rättvist om jag tittar i backspegeln.
Jag sa upp mig.
Nu stod jag då utan fast inkomst, en massa svarta jobb som det skulle heta idag, en fotoutrustning som inte var helt betald men tack och lov kontakter i reklam och modebranchen som lovade allt och höll lite.
På det privata planet, genom mitt jobb, hade jag träffat en tjej som hade ett ansikte som var en gåva och en kropp som en dröm för en fotograf och en ung man med önskningar och ambitioner. Hon skulle ge mig stor framgång men också bli min undergång som fotograf.
Fortsättning följer.
Föreställ dig att allt som du redan läst händer parallellt med krigarlivet.
Visserligen fortsatte hemvärnslivet ett tag till men allt mer avsomnande, det skulle dock upprepas senare i livet.
Jag skulle söka nytt jobb alltså för något plåtslageri var det inte tal om.
Mot Arbetsförmedlingen.
Det är märkligt vad vissa saker etsar sig fast i minnet medan andra bleknar efter några timmar.
Jag sattes inför en lite till åren kommen dam, jag ser henne framför mig som om det var igår.
När jag redogjort för min korta yrkeskarriär och att jag ville göra något nytt tog hon fram en liten kortlåda.
Bläddrade bland korten under tiden som hon läste högt.
När hon kom till ett jobb som handlade om butiksarbete inom foto och samtidigt någon slags lärlingsplats sa jag stopp, det vill jag söka.
Då minns jag att hon sa ungefär.
"Det brukar inte fungera med sådana hopp och din bakgrund är kanske inte helt rätt"
Motvilligt gick hon med på att jag kunde söka jobbet.
Butiken jag skulle till var inte stadens äldsta men väl den största, med fotoateljé, egna labb, skivavdelning och flera filialer.
Nästa dag var det att klä sig lite ordentligt, det tipset hade jag fått av tanten på Af.
Väl i butiken och framför en av många chefer kändes det som en annan värld.
Här var inte tal om "du" det var herr hit och herr dit men så var det på denna onda tid, nåja, den var god också.
Eller som jag brukar säga det var inte bättre förr, men det är sämre nu.
Efter en rundvandring i huset som ägdes av företaget så ställdes det lite frågor kors och tvärs och sedan kom frågan "Vad tror herr Alm, kan detta vara något av intresse i framtiden".
Jag försäkrade att så kunde vara fallet och fick då frågan om jag ville börja på måndag.
Efter att ha tackat ja, kom frågan om lönen och mitt svar blev att det blir nog bra som det blir.
Detta vet jag avgjorde min anställning, arbetet var viktigare än lönen.
Så här idag kan jag väl idiotförklara mig själv, men jag har tyvärr gjort samma misttag flera gånger till.
Nu började en mycket spännande tid bland kameror, fototeknika, belysningar, fönsterskyltningar, skivor och en hierarki som var mycket sträng.
Produktkännedom heter det idag, vad det hette då vet jag inte, men det gällde att känna varje produkt utan och innan.
Efter några månader fick jag varje helg en ny kamera med hem och en rulle film.
På måndagen skulle den framkallas och sedan skulle bilderna granskas.
Ljusmätare fanns inte i kamerorna så det var uppskattning som gällde.
Förhållandet mellan tid och bländare var en absolut nödvändig kunskap, skärpedjup fick man då på köpet.
Filmkänslighet mättes i DIN och med liten text i ASA, idag finns bara ASA kvar men tänk jag kan fortfarande rabbla skalorna och översätta dem mellan sig.
Att få komma in i ateljén med en Linhofkamera i storformat och ett knippe andra mindre apparater, belysningar och allt annat lulllull var en som att stiga in i ett tempel.
Ett teknikens tempel med det som skulle bli mina "gudar" i många år.
Det går inte att relatera den skola jag gick igenom under några år men det var lära, lära, lära.
Svart-vit framkallning och kopiering, kamera efter kamera mer och mer avancerade.
Japanerna började komma in på marknaden, tyskarna fick stå tillbaka.
Labbet för färgfoto var unikt i landet och en utmaning att lära sig hantera.
Att gå igenom alla filmfabrikat var ett arbete i sig.
Vem idag har upplevt Adox, Ilford, Agfa, Kodak för att bara nämna några.
Fotopapper var en vetenskap för sig. Blankt, matt, semimatt, hårdheter och allt annat.
Som om tekniken inte räckte skulle man helst sälja en och annan kamera också under de veckor man var i butikerna.
Man skulle ge råd och vara trevlig och inte minst välklädd. Jag dristade mig vid ett tillfälle att komma utan slips och blev faktiskt utskälld och hemskickad för att klä på mig mig.
Mitt fotointresse blev snart känt av vänner, bekanta och bekantas bekanta.
Vi skall gifta oss, min son skall konfirmeras, jag fyller år var små propåer som innebar kan du du ta lite bilder.
Jag skaffade en lokal som ateljé och lab. nere i en källare. Ett skyddsrum gav ett stort utrymme och var billigt.
Snart kom uppdrag från mera okända människor.
Det ena gav det andra och snart hade jag svårt att sköta mitt arbete.
Jag bad om ledigt, tog ut semester eller helt enkelt struntade i jobbet och detta blev så klart ohållbart i längden.
Inkallad till chefen som inte alls var okunnig om mina extraknäck föreslog att vi skiljdes som vänner men att jag skulle säga upp mig.
Tufft men rättvist om jag tittar i backspegeln.
Jag sa upp mig.
Nu stod jag då utan fast inkomst, en massa svarta jobb som det skulle heta idag, en fotoutrustning som inte var helt betald men tack och lov kontakter i reklam och modebranchen som lovade allt och höll lite.
På det privata planet, genom mitt jobb, hade jag träffat en tjej som hade ett ansikte som var en gåva och en kropp som en dröm för en fotograf och en ung man med önskningar och ambitioner. Hon skulle ge mig stor framgång men också bli min undergång som fotograf.
Fortsättning följer.
tisdag 22 november 2011
Mot muck.
Min första skjutövning slutade på vapenförrådet där mitt vapen skulle tolkas. När tolken trillade ner i pipan till skaftet fick jag välja mitt nya vapen själv bland ett femtital.
Det märkligaste med hela "vapenafffären" var att vi skulle lära oss att skjuta med gevär för att sedan när vi kunde skjuta byta till K-pist.
Detta svårare vapen skulle vi få lära oss först vid andra halvan av utbildningen.
Mitt riktiga vapen var ändå kanonen som satt på vagnen. En 7.5 cm kanon som förr varit luftvärnskanon med en enastående precision.
Skjutövningarna på Ravlunda skjutfält är något som aldrig faller ur minnet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ravlunda_skjutf%C3%A4lt
22 stridvagnar uppställda på linje som öppnar eld samtidigt är svårt att beskriva men det blev under ett ögonblick ljust som på dagen när det var nattskjutningar.
Vid den här tiden var det knappast tal om besparingar så det blev mycket skjutande.
Det blev också många tråkiga övningar där kanonens slutstycke förutsattes trasigt och då skulle den stora klumpen monteras ner, tas ur vagnen och repareras på motorluckorna baktill på vagnen.
Demonteras, monteras och på plats igen och givetvis på tid.
Mina skjutövningar efter den första misslyckade gick betydligt bättre.
Men allt var inte lycka.
Det fanns en tävling som stod mellan alla regementen i hela landet. I den här tävlingen kunde man få antingen en medalj och en penningbelöning eller märken i guld, silver eller brons.
Jag ansågs som en säker vinnare av medalj men så blev det inte.
Nu minns jag inte hur många poäng som krävdes för medalj men beviset på mitt misslyckande har jag kvar.
Jag erövrade ett guldmärke och den missen gjorde mig riktigt sur och den surheten delade flera av mina befäl. Inte en enda medalj gick till regementet. Det senare var kanske inte konstigt med tanke på vapnens skick, men jag kunde inte gnälla över geväret jag hade helt enkelt slarvat och varit högmodig.
Att jag hämtade hem alla de märken som gick att erövra, i guldvalören, blev aldrig någon tröst.
Riksidrottsmärket, Tvågrensmärket och Fältidrottsmärket räknat från vänster.
Saknas på bilden gör då Automatvapenmärket och några till som jag tappat bort namnen på.
Så det orienterades och kastades, skjöts och simmades i en aldrig sinade ström.
Du tycker att jag skryter kanske. Ja då får du tycka det men jag hade roligt hela tiden. Jag trivdes i stort sett under hela lumpartiden. Jag tävlade aldrig mot någon annan enskild utan mot mig själv., Jag fick väl en del skit av några kompisar för att jag aldrig gav mig eller gav upp men oftast mest skämtsamt.
Så kom då den stora slutövningen nere på Ravlunda, en samövning med infanteriet.
14 dagar i busken och i tält. Vi hade vid alla tidigare övningar på Ravlunda legat inomhus men nu var det på riktigt.
Det jag minns mest är väl den ständiga bristen på sömn. Upp mitt i natten och omgruppera vagnarna. Det finns tre sätt att ta sig in i denna stridsvagn. Ett hål framtill för föraren, ett hål för laddaren och ett för gruppchefen. Kryper man ner i vagnen och stänger luckorna så blir det rätt instängt om man säger så och efter ett tag rätt varmt också.
Och mitt i natten skulle det så klart vara förfyttning med stängda luckor.
Det blev rätt rejält med skäll när vårt kompani körde rakt igenom en ung tallskog 11 vagnar i bredd.
Man ser inte mycket genom de prismor som står till buds med stängda luckor och ett träd på en tre fyra meters höjd står inte ivägen för 26 ton och 340 hästkrafter och en besättning med sömnbrist.
En 50 meter bred gata av fällda träd kostade nog försvaret en slant.
Under slutövningen började så tjatet om att bli yrkesmilitär igen. Det lockades med FN-tjänst och bra utbildning och bra betalt.
När jag sattes framför en major som i stort idiotförklarade mig för att jag inte insåg att militärlivet var det enda rätta för mig förklarade jag att idioter knappast platsade i det militära och tog hövligt adjö.
Låt mig så avsluta mitt militära liv med en avslutningsmiddag med medaljutdelning som satte punkt för slutövningen.
Mycket högtidligt med god mat, permissionsuniformerna på, vagnarna lastade på järnväg, tälten nerpackade och civila bussar hem till regementet väntade.
Det skulle slutligen delas ut medaljer till bästa skytt, bästa förare och bästa laddare.
Det märkligaste med hela "vapenafffären" var att vi skulle lära oss att skjuta med gevär för att sedan när vi kunde skjuta byta till K-pist.
Detta svårare vapen skulle vi få lära oss först vid andra halvan av utbildningen.
Mitt riktiga vapen var ändå kanonen som satt på vagnen. En 7.5 cm kanon som förr varit luftvärnskanon med en enastående precision.
Skjutövningarna på Ravlunda skjutfält är något som aldrig faller ur minnet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ravlunda_skjutf%C3%A4lt
22 stridvagnar uppställda på linje som öppnar eld samtidigt är svårt att beskriva men det blev under ett ögonblick ljust som på dagen när det var nattskjutningar.
Vid den här tiden var det knappast tal om besparingar så det blev mycket skjutande.
Det blev också många tråkiga övningar där kanonens slutstycke förutsattes trasigt och då skulle den stora klumpen monteras ner, tas ur vagnen och repareras på motorluckorna baktill på vagnen.
Demonteras, monteras och på plats igen och givetvis på tid.
Mina skjutövningar efter den första misslyckade gick betydligt bättre.
Men allt var inte lycka.
Det fanns en tävling som stod mellan alla regementen i hela landet. I den här tävlingen kunde man få antingen en medalj och en penningbelöning eller märken i guld, silver eller brons.
Jag ansågs som en säker vinnare av medalj men så blev det inte.
Nu minns jag inte hur många poäng som krävdes för medalj men beviset på mitt misslyckande har jag kvar.
Att jag hämtade hem alla de märken som gick att erövra, i guldvalören, blev aldrig någon tröst.
Saknas på bilden gör då Automatvapenmärket och några till som jag tappat bort namnen på.
Så det orienterades och kastades, skjöts och simmades i en aldrig sinade ström.
Du tycker att jag skryter kanske. Ja då får du tycka det men jag hade roligt hela tiden. Jag trivdes i stort sett under hela lumpartiden. Jag tävlade aldrig mot någon annan enskild utan mot mig själv., Jag fick väl en del skit av några kompisar för att jag aldrig gav mig eller gav upp men oftast mest skämtsamt.
Så kom då den stora slutövningen nere på Ravlunda, en samövning med infanteriet.
14 dagar i busken och i tält. Vi hade vid alla tidigare övningar på Ravlunda legat inomhus men nu var det på riktigt.
Det jag minns mest är väl den ständiga bristen på sömn. Upp mitt i natten och omgruppera vagnarna. Det finns tre sätt att ta sig in i denna stridsvagn. Ett hål framtill för föraren, ett hål för laddaren och ett för gruppchefen. Kryper man ner i vagnen och stänger luckorna så blir det rätt instängt om man säger så och efter ett tag rätt varmt också.
Och mitt i natten skulle det så klart vara förfyttning med stängda luckor.
Det blev rätt rejält med skäll när vårt kompani körde rakt igenom en ung tallskog 11 vagnar i bredd.
Man ser inte mycket genom de prismor som står till buds med stängda luckor och ett träd på en tre fyra meters höjd står inte ivägen för 26 ton och 340 hästkrafter och en besättning med sömnbrist.
En 50 meter bred gata av fällda träd kostade nog försvaret en slant.
Under slutövningen började så tjatet om att bli yrkesmilitär igen. Det lockades med FN-tjänst och bra utbildning och bra betalt.
När jag sattes framför en major som i stort idiotförklarade mig för att jag inte insåg att militärlivet var det enda rätta för mig förklarade jag att idioter knappast platsade i det militära och tog hövligt adjö.
Låt mig så avsluta mitt militära liv med en avslutningsmiddag med medaljutdelning som satte punkt för slutövningen.
Mycket högtidligt med god mat, permissionsuniformerna på, vagnarna lastade på järnväg, tälten nerpackade och civila bussar hem till regementet väntade.
Det skulle slutligen delas ut medaljer till bästa skytt, bästa förare och bästa laddare.
Medaljen som bästa laddare fick ser ut så här om du undrar
måndag 21 november 2011
Lediga!
För att komplettera mitt förra inlägg som kunde ge intrycket av att jag mest låg på en skjutbana så skulle det kanske funnits med lite om mina kurser på HvSS, Hemvärnets Stridsskola i Vällinge. Jag borde kanske också haft med lite om de läger och övningar jag fanns med på och kanske jag borde skrivit någon rad om mina befordringar men, men jag glömmer och stuvar undan.
Nå¨så var då dagen kommen då jag skulle bege mig till Hässleholm för att utbildas i en stridsvagn, närmare bestämt Strv 74.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsvagn_74
Jag var uttagen till underbefälsutbildning trots tjat vid mönstringen om officersutbildning, trots tjat vid ankomsten till regementet om officersbanan.
Vi var ett tjugotal som ryckte in 14 dagar innnan övriga.
Vi fick prova våra uniformer som alla var nya, permissionsuniformen skulle sitta perfekt och därför fick en skräddare ändra och fixa.
I Hässleholm fanns det ett regemente till, Trängregementet T4 därför var det mycket viktigt att till permissionsuniformen bars det basker, ingen jäkla båtmössa.
Ett minne, bland många, som fastnat är när vi andra veckan skulle få våra befattningar i vagnen.
En besättning bestod av förare, skytt, laddare och vagnchef. Vagnchefen var alltid ett högre befäl, alltså en "anställd". Det kunde vara en plutonchef eller en kompanichef mm.
För att ta ut förare fick vi köra vagnar där man monterat av tornet, det fanns alltså bara ett stort hål mitt i vagnen. Detta sänkte tyngdpunkten och minskade risken för att välta.
Jag påstår utan vidare att värre körning finns inte.
Det var backe upp och backe ner. Bokstavligen över stock och sten och genom vattensamlingar som gick över bandaggregaten (kallas ibland larvfötter).
Vagnen vägde 26 ton låt mig gissa 18 utan torn, topphastighet på väg 45 km/tim.
Jag vågar tro att vi körde i 40 km i snitt.
Förare skulle jag inte bli det förstod jag.
Min lott blev laddare och det var en märklig lott.
Laddaren var även signalist och sjukvårdare och detta innebar att jag fick en rätt gedigen sjukvårdsutbildning.
Signalistutbildningen innebar mest att försöka få kontakt med andra vagnar och högste chefen.
Radion var rätt usel och det behövdes både tur och lite våld för att det skulle fungera.
Jag måste ändå säga att jag trivdes bra under hela tiden på Skånska Dragonregementet.
Jag blev på kompaniet vald till något slags fack och skulle företräda övriga blivande soldater.
Jag gick i vanlig ordning mina egna vägar och kom ihop mig med en fänrik som ärligt talat trodde han var general.
Det gick så långt att jag begärde företräde hos Regementschefen men han avvisade mig och ansåg att kompanichefen skulle lösa problemet.
Efter ett längre samtal med vår snälla kompanichef så löste sig en del av galenskaperna.
Så skulle vi då till skjutbanan för att lära oss att använda vårt personliga vapen.
Vi blev tilldelade en karbin som hette modell 41. Detta var helt enkelt en avkapad version av mitt kära gevär modell 96, alltså kortare pipa.
Jag minns som igår mitt första resultat. En skjutning på 100 meter.
Vid en kurs hade jag fått skjuta med prickskyttegevär. Kikarsikte, stöd och 600 meter.
10 skott som inte gick att tolka för allt var ett enda hål, ett snitt på 200 meter på 94 och nu sköt jag 75.
Tavlan såg ut som jag skjutit med hagelgevär.
Skljutledarens kommentar till mig var, "det gäller att hålla i bössan".
Jaha, hålla i bössan.
Nästa serie minns jag inte lika bra som den första men den blev vare sig bättre eller sämre snarare tvärtom.
När skjutningen var över skulle det bli vapenvård. Jag rev i vanlig ordning ner hela vapnet i molekyler som jag gjorde med min gamla kära nittisexa.
Jag fick då en utskällning för att jag tagit isär ett vapen som jag aldrig kunde sätta ihop igen.
Jag blev förbannad och satte ihop vapnet på 60 sekunder och tog med bössan till vapenstället och gick till logementet.
Efter en kvart kom befälet och kommenderade ut mig i korridoren.
"Alm, man lämnar inte vapenvåden som du gjorde, var är ditt vapen"
Mitt svar blev "i vapenstället".
"Hämta det".
????? "har du skjutit förr".
"Ja, tusen och åter tusen skott"
"Var då?"
"I Hemvärnet".
----------------
Och nu får det bli en fortsättning
Nå¨så var då dagen kommen då jag skulle bege mig till Hässleholm för att utbildas i en stridsvagn, närmare bestämt Strv 74.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsvagn_74
Jag var uttagen till underbefälsutbildning trots tjat vid mönstringen om officersutbildning, trots tjat vid ankomsten till regementet om officersbanan.
Vi var ett tjugotal som ryckte in 14 dagar innnan övriga.
Vi fick prova våra uniformer som alla var nya, permissionsuniformen skulle sitta perfekt och därför fick en skräddare ändra och fixa.
I Hässleholm fanns det ett regemente till, Trängregementet T4 därför var det mycket viktigt att till permissionsuniformen bars det basker, ingen jäkla båtmössa.
Ett minne, bland många, som fastnat är när vi andra veckan skulle få våra befattningar i vagnen.
En besättning bestod av förare, skytt, laddare och vagnchef. Vagnchefen var alltid ett högre befäl, alltså en "anställd". Det kunde vara en plutonchef eller en kompanichef mm.
För att ta ut förare fick vi köra vagnar där man monterat av tornet, det fanns alltså bara ett stort hål mitt i vagnen. Detta sänkte tyngdpunkten och minskade risken för att välta.
Jag påstår utan vidare att värre körning finns inte.
Det var backe upp och backe ner. Bokstavligen över stock och sten och genom vattensamlingar som gick över bandaggregaten (kallas ibland larvfötter).
Vagnen vägde 26 ton låt mig gissa 18 utan torn, topphastighet på väg 45 km/tim.
Jag vågar tro att vi körde i 40 km i snitt.
Förare skulle jag inte bli det förstod jag.
Min lott blev laddare och det var en märklig lott.
Laddaren var även signalist och sjukvårdare och detta innebar att jag fick en rätt gedigen sjukvårdsutbildning.
Signalistutbildningen innebar mest att försöka få kontakt med andra vagnar och högste chefen.
Radion var rätt usel och det behövdes både tur och lite våld för att det skulle fungera.
Jag måste ändå säga att jag trivdes bra under hela tiden på Skånska Dragonregementet.
Jag blev på kompaniet vald till något slags fack och skulle företräda övriga blivande soldater.
Jag gick i vanlig ordning mina egna vägar och kom ihop mig med en fänrik som ärligt talat trodde han var general.
Det gick så långt att jag begärde företräde hos Regementschefen men han avvisade mig och ansåg att kompanichefen skulle lösa problemet.
Efter ett längre samtal med vår snälla kompanichef så löste sig en del av galenskaperna.
Så skulle vi då till skjutbanan för att lära oss att använda vårt personliga vapen.
Vi blev tilldelade en karbin som hette modell 41. Detta var helt enkelt en avkapad version av mitt kära gevär modell 96, alltså kortare pipa.
Jag minns som igår mitt första resultat. En skjutning på 100 meter.
Vid en kurs hade jag fått skjuta med prickskyttegevär. Kikarsikte, stöd och 600 meter.
10 skott som inte gick att tolka för allt var ett enda hål, ett snitt på 200 meter på 94 och nu sköt jag 75.
Tavlan såg ut som jag skjutit med hagelgevär.
Skljutledarens kommentar till mig var, "det gäller att hålla i bössan".
Jaha, hålla i bössan.
Nästa serie minns jag inte lika bra som den första men den blev vare sig bättre eller sämre snarare tvärtom.
När skjutningen var över skulle det bli vapenvård. Jag rev i vanlig ordning ner hela vapnet i molekyler som jag gjorde med min gamla kära nittisexa.
Jag fick då en utskällning för att jag tagit isär ett vapen som jag aldrig kunde sätta ihop igen.
Jag blev förbannad och satte ihop vapnet på 60 sekunder och tog med bössan till vapenstället och gick till logementet.
Efter en kvart kom befälet och kommenderade ut mig i korridoren.
"Alm, man lämnar inte vapenvåden som du gjorde, var är ditt vapen"
Mitt svar blev "i vapenstället".
"Hämta det".
????? "har du skjutit förr".
"Ja, tusen och åter tusen skott"
"Var då?"
"I Hemvärnet".
----------------
Och nu får det bli en fortsättning
söndag 20 november 2011
Mitt militära liv.
Jag väljer alltså att ta det militära för sig och återkommer senare med det civila.
Min gode vän Kjell var hemvärnsman eller rättare sagt hemvärnsungdom och efter att ha pratat lite om livet i det halvmilitära livet frågade han om jag ville följa med och titta lite och så fick det bli.
Det gick som det gick, en kväll traskade jag upp till Hemvärnets norra avdelning i Helsingborg och kvitterade ut uniform med alla tillbehör och ett gevär av mod. 96 och sedan tillhörde jag Helsingborgs hemvärns ungdomsavdelning, Norra kompaniet. Jag tror vi talar 1962.
I dåvarande utkanten av Helsingborg låg Berga kasern och här finns dess historia
http://www.lundahusarerna.nu/text1_10.html
Några hundra meter därifrån hade hemvärnet sin ungdomsavdelning. En rejäl barack och omgiven av Bergafältet, ett stort område med ett rikt djurliv som jag tidigare tillbringat många timmar på ovetande om Hemvärnet.
Som en parentes kan jag nämna att mina stora drömmar under skoltiden var bli endera skogvaktare eller veterinär.
Jag praktiserade på Helsingborgs Djursjukhus 2 gånger och sommarjobbade sedan där.
http://www.djursjukhus.com/
Bergafältet bjöd på allt mellan Rådjur, kaniner, ugglor, harar och mycket annat.
Det som hindrade mina drömmar var min färgblindhet.
Slut på parentes.
På Bergafältet fanns också en skjutbana med skjutavstånd 100-200-300 meter och med lite tur kunde man hitta en plats även för 400 meter men här var det delvis raserat.
Här blev det så klart ett harvande och övande, putsande och lärande.
För att inte tala om skjutande, på den här tiden var det inte tal om att spara inom försvaret resurserna var obegränsade.
Ganska tidigt upptäckte jag och befälen Lind och Olausson att min skjutförmåga var ganska hyfsad.
Jag blev beordrad att hämta ett nytt gevär på kompaniet.
Modell 96 var en gammal konstruktion men det finns en del jägare som fortfarande använder den.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gev%C3%A4r_m/96
Nu fick jag ett gevär som skulle följa mig länge och som uppenbarligen var valt för mig, kolven var gjord i almträ. Ovanlig och mycket ljusare än de vanligare kolvarna.
Och nu hoppar vi över timmar av skjutövningar. Jag kunde åka upp till skjutbanan en dag och tillbringa timmar med att skjuta. 2-300 skott över en dag var inte ovanligt och alltid på tavla.
Den dag jag skjöt en serie under 95 var en misslyckad dag och då är alltså max 100.
Minst 6 av skotten skulle sitta i det som kallas tioetta, alltså i innersta mittersta ringen.
Så det blev det då dags för mönstring, jag skulle göra värnplikt.
Efter råd från kompisen Kjell skulle jag söka till P2, Skånska Dragonregementet som då innebar att åka eller köra stridsvagn.
Så blev det, jag placerades på P2 i Hässleholm men eftersom kullarna 1945 var stora fick jag vänta på att göra "lumpen".
Jag fortsatte så klart i Hemvärnet och då också min skytteträning.
Det blev så småningom resultat.
1966 fick jag Skytteöverstyrelsens medalj i silver och vad det innebär vet jag ärligt talat inte riktigt idag men jag tror inte den var lätt att erövra.
Samma år fick jag Göteborgspostens bronsmedalj i K-pist (kulsprutepistol m/45).
Jag sköt lite K-pist av och till men eftersom det inte var ett vidare bra vapen att skjuta med blev det ofta eftersatt i min träning.
Hur mycket skrot i form av medaljer och märken jag burit hem vet jag inte men det måste vara kilovis. Vaser, ljusstakar och annat fanns det i överflöd. Jag for runt på alla landets skjubanor i den södra delen och tävlade.
Men det finns två pris som jag sätter högre än allt annat. Tredje året i Hemvärnet fick jag pris som "bästa kamrat". I en omröstning i Hemvärnet i Helsingborg blev jag vald till bästa kamrat, med en motivering ungefär så här. "Hjälper de som behöver hjälp och stöd, ställer upp för sina kamrater, förklarar och undervisar och är ett gott ämne till befäl".
En liten usel glasvas är mitt finaste pris och den står fortfarande i ett skåp här hemma.
I mitt nästa inlägg skriver jag om P2, och min tid i stridsvagn och mitt fortsatt skytteliv samt varför jag inte blev yrkesmilitär, tack och lov
Min gode vän Kjell var hemvärnsman eller rättare sagt hemvärnsungdom och efter att ha pratat lite om livet i det halvmilitära livet frågade han om jag ville följa med och titta lite och så fick det bli.
Det gick som det gick, en kväll traskade jag upp till Hemvärnets norra avdelning i Helsingborg och kvitterade ut uniform med alla tillbehör och ett gevär av mod. 96 och sedan tillhörde jag Helsingborgs hemvärns ungdomsavdelning, Norra kompaniet. Jag tror vi talar 1962.
I dåvarande utkanten av Helsingborg låg Berga kasern och här finns dess historia
http://www.lundahusarerna.nu/text1_10.html
Några hundra meter därifrån hade hemvärnet sin ungdomsavdelning. En rejäl barack och omgiven av Bergafältet, ett stort område med ett rikt djurliv som jag tidigare tillbringat många timmar på ovetande om Hemvärnet.
Som en parentes kan jag nämna att mina stora drömmar under skoltiden var bli endera skogvaktare eller veterinär.
Jag praktiserade på Helsingborgs Djursjukhus 2 gånger och sommarjobbade sedan där.
http://www.djursjukhus.com/
Bergafältet bjöd på allt mellan Rådjur, kaniner, ugglor, harar och mycket annat.
Det som hindrade mina drömmar var min färgblindhet.
Slut på parentes.
På Bergafältet fanns också en skjutbana med skjutavstånd 100-200-300 meter och med lite tur kunde man hitta en plats även för 400 meter men här var det delvis raserat.
Här blev det så klart ett harvande och övande, putsande och lärande.
För att inte tala om skjutande, på den här tiden var det inte tal om att spara inom försvaret resurserna var obegränsade.
Ganska tidigt upptäckte jag och befälen Lind och Olausson att min skjutförmåga var ganska hyfsad.
Jag blev beordrad att hämta ett nytt gevär på kompaniet.
Modell 96 var en gammal konstruktion men det finns en del jägare som fortfarande använder den.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gev%C3%A4r_m/96
Nu fick jag ett gevär som skulle följa mig länge och som uppenbarligen var valt för mig, kolven var gjord i almträ. Ovanlig och mycket ljusare än de vanligare kolvarna.
Och nu hoppar vi över timmar av skjutövningar. Jag kunde åka upp till skjutbanan en dag och tillbringa timmar med att skjuta. 2-300 skott över en dag var inte ovanligt och alltid på tavla.
Den dag jag skjöt en serie under 95 var en misslyckad dag och då är alltså max 100.
Minst 6 av skotten skulle sitta i det som kallas tioetta, alltså i innersta mittersta ringen.
Så det blev det då dags för mönstring, jag skulle göra värnplikt.
Efter råd från kompisen Kjell skulle jag söka till P2, Skånska Dragonregementet som då innebar att åka eller köra stridsvagn.
Så blev det, jag placerades på P2 i Hässleholm men eftersom kullarna 1945 var stora fick jag vänta på att göra "lumpen".
Jag fortsatte så klart i Hemvärnet och då också min skytteträning.
Det blev så småningom resultat.
1966 fick jag Skytteöverstyrelsens medalj i silver och vad det innebär vet jag ärligt talat inte riktigt idag men jag tror inte den var lätt att erövra.
Samma år fick jag Göteborgspostens bronsmedalj i K-pist (kulsprutepistol m/45).
Jag sköt lite K-pist av och till men eftersom det inte var ett vidare bra vapen att skjuta med blev det ofta eftersatt i min träning.
Men det finns två pris som jag sätter högre än allt annat. Tredje året i Hemvärnet fick jag pris som "bästa kamrat". I en omröstning i Hemvärnet i Helsingborg blev jag vald till bästa kamrat, med en motivering ungefär så här. "Hjälper de som behöver hjälp och stöd, ställer upp för sina kamrater, förklarar och undervisar och är ett gott ämne till befäl".
En liten usel glasvas är mitt finaste pris och den står fortfarande i ett skåp här hemma.
I mitt nästa inlägg skriver jag om P2, och min tid i stridsvagn och mitt fortsatt skytteliv samt varför jag inte blev yrkesmilitär, tack och lov
fredag 11 november 2011
Så blir det lite musik till
Var var vi då?
Jo just det jag hade byggt om gitarren till 6-strängad bas. Det hade sina fördelar med etta bygge, borsett från de vanliga basgångarna så kunde jag lägga mig parallellt med sologitarren i lite lugna låtar och detta gav oss ett ganska unikt sound. Som grädde på moset kunde jag ibland få dra en egen låt som sologiarrist men alltså på bas. Lät ganska maffigt.
Men säg den lycka som varar för evigt. Trummisen drog till ett annat band och att vara utan trummor är definitivt omöjligt.
Vem fick uppdraget att sitta bakom dessa då? Otur, men det blev jag.
Nu frågar ni er kanske varför inte orgeln fick åka med runt.
Det främsta skälet är att den inte gick att flytta utan vidare, den vägde 95 kilo.
Sedan gick det inte att träna hemma med hela bandet även om vi hade mycket förstående grannar.
Så orgel och gitarr hemma var OK, men trummor hur skulle det gå.
Ett problem var att jag aldrig suttit vid sådana mackapärer och egentligen inte visste ett smack om det hela.
Genom bekantas bekantas kontakter och andra snurriga väger kom jag över ett trumset som det såg ut vid den här tiden.
Virvelkagge, puka, bastrumma, high-hat och två symbaler.
Ett problem med den här tidens band (och det är så idag med tror jag) var att plötsligt så flyttade gitarristen till ett annat band, sen kom det en ny basist samtidigt tog någon ekot med sig och det kom en ny trummis.
Eftersom jag och Kjell helst spelade dansmusik och hade ståltrådsmusiken som "hobby", alltså mera på kul, så blev det ibland lite knöligt med nya inhoppare som inte kunde våra låtar riktigt.
Det där med att stränga en akustisk gitarr med bassträngar var en utomordentligt dålig idé.
Halsen kroknade så att det blev allt svårare att stämma den och till slut brast locket och det retar mig idag.
Nu skall jag inte trötta ut dig med vår knasiga karriär även om tiden hade sin tjusning och sina poänger.
Men jag skall skryta lite till för dig.
En morgon läste jag i tidningen att en tysk slagit ett rekord, ett idiotrekord som innebar att han spelat trummor 49 timmar i sträck.
Jag och en kompis hade ett litet sidoprojekt som hade tappat farten. Vi hade köpt ett parti smycken av tveksam kvalité och tillsammans med 4 andra nasare hyrt en tom fastighet och dragit igång en "utförsäljning".
Det hela hade gått i stå och vi behövde uppmärksamhet.
Då blev det såhär. Jag kontaktade en del spelkompisar som var lika tokiga som jag, pratade med de andra nasarna och gick till pressen.
Nu skulle världsrekordet i att spela trummor hamna i Sverige, närmare bestämt i Hälsingborg och var man intresserad av det hela så börjar evenemanget på Hälsovägen Nr xx (har glömt)
på måndag klockan tio..
Hälsingborgs Dagblad kom, Norra Skåne kom, radion kom från Malmö och snart hade alla kommit.
Så makalöst mycket press som besökte oss går inte att föreställa sig idag.
Coca-Cola skänkte oss flera backar läsk, Zoegas lämnade över kaffe, vi fick frukt och choklad från några handlare.
Sista natten kom polisen och bad oss snällt att spela lite tystare, grannarna i fastiheten bredvid behövde sova. Men tal om att avbryta var det inte utan tvärtom "ta nu det här rekordet från den där tysken" var avskedet.
Hur mycket ungdomar, och äldre, det var hos oss då vet jag inte men hade brandkåren kommit så hade det nog blivit utrymning, så fullt var det.
55 timmar och 10 minuter blev mitt nya rekord och de tio minuterna fick jag bjuda på för att radion var försenad. Jag hade lovat att låta dem vara med om målgången.
Tack vare min gamla moder har jag några klipp kvar från tokeriet.
Min klippbok har försvunnit under livsresans gång.
Jag återkommer senare i livet med ny karriär i musikens tecken men då blir det något helt annat.
Musiken idag då. Jodå det finns en orgel här som jag använder allt för sällan. Det finns en elgitarr, 2 akustiska gitarrer, några munspel, en ukulele men mycket musik blir det inte. Kanske är det så att var sak har sin tid.
En annan orsak är ett gissel som följt mig hela livet.
Lär jag något vill jag göra det själv och dels riktigt. Så bra att jag helst blir bäst på det i min bekantskapskrets och med mina jämförelser med andra. Sedan är det inte roligt längre. Det finns mer att lära.
En en sak kan jag säkert säga dig, hela mitt liv har varit, och är fyllt av lärande
Hur det gick med smyckena? Ärligt talat och på ren svenska, det sket sig strax efter rekordet.
Jo just det jag hade byggt om gitarren till 6-strängad bas. Det hade sina fördelar med etta bygge, borsett från de vanliga basgångarna så kunde jag lägga mig parallellt med sologitarren i lite lugna låtar och detta gav oss ett ganska unikt sound. Som grädde på moset kunde jag ibland få dra en egen låt som sologiarrist men alltså på bas. Lät ganska maffigt.
Men säg den lycka som varar för evigt. Trummisen drog till ett annat band och att vara utan trummor är definitivt omöjligt.
Vem fick uppdraget att sitta bakom dessa då? Otur, men det blev jag.
Nu frågar ni er kanske varför inte orgeln fick åka med runt.
Det främsta skälet är att den inte gick att flytta utan vidare, den vägde 95 kilo.
Sedan gick det inte att träna hemma med hela bandet även om vi hade mycket förstående grannar.
Så orgel och gitarr hemma var OK, men trummor hur skulle det gå.
Ett problem var att jag aldrig suttit vid sådana mackapärer och egentligen inte visste ett smack om det hela.
Genom bekantas bekantas kontakter och andra snurriga väger kom jag över ett trumset som det såg ut vid den här tiden.
Virvelkagge, puka, bastrumma, high-hat och två symbaler.
Ett problem med den här tidens band (och det är så idag med tror jag) var att plötsligt så flyttade gitarristen till ett annat band, sen kom det en ny basist samtidigt tog någon ekot med sig och det kom en ny trummis.
Eftersom jag och Kjell helst spelade dansmusik och hade ståltrådsmusiken som "hobby", alltså mera på kul, så blev det ibland lite knöligt med nya inhoppare som inte kunde våra låtar riktigt.
Det där med att stränga en akustisk gitarr med bassträngar var en utomordentligt dålig idé.
Halsen kroknade så att det blev allt svårare att stämma den och till slut brast locket och det retar mig idag.
Nu skall jag inte trötta ut dig med vår knasiga karriär även om tiden hade sin tjusning och sina poänger.
Men jag skall skryta lite till för dig.
En morgon läste jag i tidningen att en tysk slagit ett rekord, ett idiotrekord som innebar att han spelat trummor 49 timmar i sträck.
Jag och en kompis hade ett litet sidoprojekt som hade tappat farten. Vi hade köpt ett parti smycken av tveksam kvalité och tillsammans med 4 andra nasare hyrt en tom fastighet och dragit igång en "utförsäljning".
Det hela hade gått i stå och vi behövde uppmärksamhet.
Då blev det såhär. Jag kontaktade en del spelkompisar som var lika tokiga som jag, pratade med de andra nasarna och gick till pressen.
Nu skulle världsrekordet i att spela trummor hamna i Sverige, närmare bestämt i Hälsingborg och var man intresserad av det hela så börjar evenemanget på Hälsovägen Nr xx (har glömt)
på måndag klockan tio..
Hälsingborgs Dagblad kom, Norra Skåne kom, radion kom från Malmö och snart hade alla kommit.
Så makalöst mycket press som besökte oss går inte att föreställa sig idag.
Coca-Cola skänkte oss flera backar läsk, Zoegas lämnade över kaffe, vi fick frukt och choklad från några handlare.
Sista natten kom polisen och bad oss snällt att spela lite tystare, grannarna i fastiheten bredvid behövde sova. Men tal om att avbryta var det inte utan tvärtom "ta nu det här rekordet från den där tysken" var avskedet.
Hur mycket ungdomar, och äldre, det var hos oss då vet jag inte men hade brandkåren kommit så hade det nog blivit utrymning, så fullt var det.
55 timmar och 10 minuter blev mitt nya rekord och de tio minuterna fick jag bjuda på för att radion var försenad. Jag hade lovat att låta dem vara med om målgången.
Min klippbok har försvunnit under livsresans gång.
Jag återkommer senare i livet med ny karriär i musikens tecken men då blir det något helt annat.
Musiken idag då. Jodå det finns en orgel här som jag använder allt för sällan. Det finns en elgitarr, 2 akustiska gitarrer, några munspel, en ukulele men mycket musik blir det inte. Kanske är det så att var sak har sin tid.
En annan orsak är ett gissel som följt mig hela livet.
Lär jag något vill jag göra det själv och dels riktigt. Så bra att jag helst blir bäst på det i min bekantskapskrets och med mina jämförelser med andra. Sedan är det inte roligt längre. Det finns mer att lära.
En en sak kan jag säkert säga dig, hela mitt liv har varit, och är fyllt av lärande
onsdag 9 november 2011
Vi har kommit till 60-talet
Låt mig börja med att justera lite glömska.
När jag var (tror jag) 12 år lämnade vi Kungsgatan 16 och flyttade till en helt ny lägenhet på Åhusgat 1d.
Mycket var så klart bättre men en sak saknade jag, det jättelika badkaret på lejontassar.
Visst fanns det badkar i nya lägenheten men ett pyttelitet tyckte jag.
I nya området var det grönt så det stack i ögonen. Gräsmattor och träd och buskar och blommor i överflöd. Ett par hundra meter ifrån låg det en gräsmatta som måste vara 2000 kvadrat eller mer.
Det fanns också barn av alla storlekar och sorter.
Jag tänkte spara mitt nya jobb till nästa inlägg och i stället ta lite om musik.
Hemvärnet får också stå på kö.
Jobbet och fritiden löpte så klart jämsides men det blir för rörigt att ta allt på en gång.
Genom jobbet på varvet träffade jag en kille som skulle följs mig som en mycket god vän i många år.
Kjell, som han hette var ett par år äldre och bodde en bra bit utanför Helsingborg.
Kjell spelade sedan många år dragspel, gitarr, saxofon mycket bra och kunde hantera en hel del till ganska hyfsat.
Jag var intresserad och hade lärt mig en del på egen hand på min egenbyggda gitarr.
Men nu skulle det brukas allvar.
Nu fick jag en lärare som var både tålmodig och envis.
Efterhand tragglades ackord efter ackord in och snart kunde jag hänga med hyfsat bra när Kjell drog igång sina låtar.
Det blev mycket evergreens och lite nytt.
Vi hade sanslöst roligt när vi spelade ihop och fick så småningom lite uppdrag att roa andra.
En dag läste jag en annons i tidningen att det skulle bli demonstration av orglar på ett av stadens hotell.
På kvällen knallade jag dit och fick se orglar som hette duga.
Företaget som var där var generalagenter för Baldwin och Gullbrandsen orglar och vi pratar inte tramporgel utan orglar som platsade i små kyrkor och kapell.
Elektroniken hade börjat sitt intåg och det hade satt märke i instumenten.
Kvällen slutade med att ägaren till företaget lovade komma hem och resonera, jag var inte myndig och kunde därför inte köpa något, dessutom var priserna HÖGA.
När Arvidsson som orgelsäljaren lämnade hemmet hade han lovat att ställa hem en orgel till mig i en månad utan kostnad så jag fick prova.
Och nu kommer jag att skryta men vartenda ord är sant.
När han kom tillbaka efter 6 veckor så bad han mig visa vad jag kunde.
Jag spelade två psalmer och avslutade med Smile som jag uppfattat den genom Nat King Cole.
Då säger han ungefär så här
-Fru Alm, jag har aldrig varit med om något liknande.
Ok, han ville sälja en orgel det begriper jag med, men jag hade tillbringat all ledig tid vid orgeln och nåt skulle jag väl ha lärt mig.
Jag har ett bra gehör även om det inte är absolut som det heter.
Det fanns dock ett problem priset. Jag minns inte vad den kostade men det var ruggigt mycket pengar.
Fortsättningen blev ett nerköp till en Malmsjö orgel, en manual i stället för två och inga pedaler, en efterklang som lät sämre än dåligt, men en orgel.
Nu spelade mig fabrikationsfel i händerna.
Orgeln rasade ihop och det kom en ny som rasade ihop som ersattes en gång till.
Denna fungerade i tre månader sedan brann en del kretsar upp upp med ett trevligt sprakande och mindre trevligt rykande.
Då kom Arvidsson hem och talade om att han skämdes.
Resultatet blev en stor vacker Baldwin, som bara hade varit till demonstration och med ett pris som vi inte fick tala om för någon. Och varför skulle vi det?
Två manualer, baspedaler, Leslie, 14 stämmor och ett vackert ljud som fick mig att ägna timme efter timme vid orgeln.
Modern som var rädd att jag störde grannarna fick flera gånger höra att jag inte fick sluta spela.
Låter jag skrytig? Ja kanske, men detta var nog min bästa tid med musiken i hela livet.
Hur gick det då med gitarreriet. Jodå Kjell och jag spelade nu varannan gång hemma hos mig och varannan gång hos honom.
Men nu dök tanken upp att söka fler medarbetare i musiken.
Det fanns vid den här tiden en trend inom musiken som kallades ståltrådsmusik.
Sologitarr, kompgitarr, bas och trummor.
Det svåra var att hitta en basist som var elektrifierad inte på grund av kunskap utan det ansågs som uslare än solo och komp. Längst bak får man inga tjejer som tittar beundrande på en.
Var hamnade jag, jo längst bak.
Att köpa en elbas med den dyra orgeln var inte att tänka på så det blev att bygga om hemmagjorda gitarren.
Inte så dumt för då kunde det bli en 6-strängad bas som var riktigt inne.
Att fixa en mic så det hela blev elektriskt var det lilla problem och att hitta en förstärkare var inte heller så svårt.
Och här vaknade mitt ännu bestående intresse för elektronik. Det blev att bygga om lite i förstärkeriet och fixa en fetare högtalare.
Sedan den dagen har jag rakt igenom livet byggt små elektroniska nyttigheter och onyttigheter. Dragit sladdar i en aldrig sinade ström och säkert brutit mot alla de lagar som finns om vad man får och inte får i elvärlden.
Jag inser nu att det här blir för lång så jag får ta det i delar.
Om jag skulle gå in till orgeln och dra av ett par vackra psalmer eller kanske till och med träna inför julen vackra sånger.
Visst står det en orgel i hemmet, inköpt på 34:an för 200 kronor. Vem vill ha en sådan när det finns synthar med 2000 finesser? Jo jag, den har bra ljud, pedaler, två manualer precis som en orgel skall.
Jag avslutar med en bild från det turbulenta 60-talet.
När jag var (tror jag) 12 år lämnade vi Kungsgatan 16 och flyttade till en helt ny lägenhet på Åhusgat 1d.
Mycket var så klart bättre men en sak saknade jag, det jättelika badkaret på lejontassar.
Visst fanns det badkar i nya lägenheten men ett pyttelitet tyckte jag.
I nya området var det grönt så det stack i ögonen. Gräsmattor och träd och buskar och blommor i överflöd. Ett par hundra meter ifrån låg det en gräsmatta som måste vara 2000 kvadrat eller mer.
Det fanns också barn av alla storlekar och sorter.
Jag tänkte spara mitt nya jobb till nästa inlägg och i stället ta lite om musik.
Hemvärnet får också stå på kö.
Jobbet och fritiden löpte så klart jämsides men det blir för rörigt att ta allt på en gång.
Genom jobbet på varvet träffade jag en kille som skulle följs mig som en mycket god vän i många år.
Kjell, som han hette var ett par år äldre och bodde en bra bit utanför Helsingborg.
Kjell spelade sedan många år dragspel, gitarr, saxofon mycket bra och kunde hantera en hel del till ganska hyfsat.
Jag var intresserad och hade lärt mig en del på egen hand på min egenbyggda gitarr.
Men nu skulle det brukas allvar.
Nu fick jag en lärare som var både tålmodig och envis.
Efterhand tragglades ackord efter ackord in och snart kunde jag hänga med hyfsat bra när Kjell drog igång sina låtar.
Det blev mycket evergreens och lite nytt.
Vi hade sanslöst roligt när vi spelade ihop och fick så småningom lite uppdrag att roa andra.
En dag läste jag en annons i tidningen att det skulle bli demonstration av orglar på ett av stadens hotell.
På kvällen knallade jag dit och fick se orglar som hette duga.
Företaget som var där var generalagenter för Baldwin och Gullbrandsen orglar och vi pratar inte tramporgel utan orglar som platsade i små kyrkor och kapell.
Elektroniken hade börjat sitt intåg och det hade satt märke i instumenten.
Kvällen slutade med att ägaren till företaget lovade komma hem och resonera, jag var inte myndig och kunde därför inte köpa något, dessutom var priserna HÖGA.
När Arvidsson som orgelsäljaren lämnade hemmet hade han lovat att ställa hem en orgel till mig i en månad utan kostnad så jag fick prova.
Och nu kommer jag att skryta men vartenda ord är sant.
När han kom tillbaka efter 6 veckor så bad han mig visa vad jag kunde.
Jag spelade två psalmer och avslutade med Smile som jag uppfattat den genom Nat King Cole.
Då säger han ungefär så här
-Fru Alm, jag har aldrig varit med om något liknande.
Ok, han ville sälja en orgel det begriper jag med, men jag hade tillbringat all ledig tid vid orgeln och nåt skulle jag väl ha lärt mig.
Jag har ett bra gehör även om det inte är absolut som det heter.
Det fanns dock ett problem priset. Jag minns inte vad den kostade men det var ruggigt mycket pengar.
Fortsättningen blev ett nerköp till en Malmsjö orgel, en manual i stället för två och inga pedaler, en efterklang som lät sämre än dåligt, men en orgel.
Nu spelade mig fabrikationsfel i händerna.
Orgeln rasade ihop och det kom en ny som rasade ihop som ersattes en gång till.
Denna fungerade i tre månader sedan brann en del kretsar upp upp med ett trevligt sprakande och mindre trevligt rykande.
Då kom Arvidsson hem och talade om att han skämdes.
Resultatet blev en stor vacker Baldwin, som bara hade varit till demonstration och med ett pris som vi inte fick tala om för någon. Och varför skulle vi det?
Två manualer, baspedaler, Leslie, 14 stämmor och ett vackert ljud som fick mig att ägna timme efter timme vid orgeln.
Modern som var rädd att jag störde grannarna fick flera gånger höra att jag inte fick sluta spela.
Låter jag skrytig? Ja kanske, men detta var nog min bästa tid med musiken i hela livet.
Hur gick det då med gitarreriet. Jodå Kjell och jag spelade nu varannan gång hemma hos mig och varannan gång hos honom.
Men nu dök tanken upp att söka fler medarbetare i musiken.
Det fanns vid den här tiden en trend inom musiken som kallades ståltrådsmusik.
Sologitarr, kompgitarr, bas och trummor.
Det svåra var att hitta en basist som var elektrifierad inte på grund av kunskap utan det ansågs som uslare än solo och komp. Längst bak får man inga tjejer som tittar beundrande på en.
Var hamnade jag, jo längst bak.
Att köpa en elbas med den dyra orgeln var inte att tänka på så det blev att bygga om hemmagjorda gitarren.
Inte så dumt för då kunde det bli en 6-strängad bas som var riktigt inne.
Att fixa en mic så det hela blev elektriskt var det lilla problem och att hitta en förstärkare var inte heller så svårt.
Och här vaknade mitt ännu bestående intresse för elektronik. Det blev att bygga om lite i förstärkeriet och fixa en fetare högtalare.
Sedan den dagen har jag rakt igenom livet byggt små elektroniska nyttigheter och onyttigheter. Dragit sladdar i en aldrig sinade ström och säkert brutit mot alla de lagar som finns om vad man får och inte får i elvärlden.
Jag inser nu att det här blir för lång så jag får ta det i delar.
Om jag skulle gå in till orgeln och dra av ett par vackra psalmer eller kanske till och med träna inför julen vackra sånger.
Visst står det en orgel i hemmet, inköpt på 34:an för 200 kronor. Vem vill ha en sådan när det finns synthar med 2000 finesser? Jo jag, den har bra ljud, pedaler, två manualer precis som en orgel skall.
Jag avslutar med en bild från det turbulenta 60-talet.
tisdag 8 november 2011
Sen började arbetslivet
Skolan slutade utan någon som helst saknad från min sida.
Och den slutade rätt hyfsat också.
Med mig hem från skolavslutningen hade jag en gitarr och ett betyg.
I betyget fanns 8 Ab, 9 Ba och av dessa var några förvärvade i tidigare klasser och bara medflyttade, ett litet a rundade av det hela. Mitt B i musik hade ändrats till ett a.
Det hade inget med den gitarr jag bar hem att göra.
Under 1 ½ år hade jag i slöjden byggt en gitarr och här pratar vi inte om plywood utan riktig orkestergitarr. Lock av gran och botten av lönn, hals i något mörkt trä som jag inte minns vad det var. Sargen i 4 lager fanér och det yttersta av mahogny.
Något i den här stilen:
http://www.brinksmusik.com/Bilder%20ElGit/H%C3%B6fner/hnp-n-New-President.gif
Utan en mycket duktig lärare hade det såklart inte gått men allt arbete gjorde jag själv efter anvisning.
Den sommaren var den sista i frihet för när hösten kom skulle jag börja på ett trist kapitel i livet.
Helsingborgs Varfs Aktiebolag hette det lilla varvet i staden. Största dockan tog fartyg på ungefär 15.000 ton vilket inte är stort med dagen mått mätt.
Nerslitet och omodernt, trist och tråkigt.
Men man hade en lärlingsskola och pappa Gustav fixade i all välmening så att jag kom in, betygen räckte och blev över.
Här skulle jag då utbildas till Skeppsbyggare påstods det alltså blev jag skeppsbyggarlärling.
Lönen minns jag inte men med den tidens mått var den inte usel men inte heller bra.
Att varje fredag middag få ställa sig i kö för att få ett litet brunt kuvert med pengar i var en upplevelse i sig.
Nu skulle man då 6 dagar i veckan varva skolbänken med att klippa plåt, hantera en skärbrännare, lära sig elsvetsa och en hel massa andra mystiska kunskaper.
Jag skall försöka ge dig en bild av hur jäkligt livet kan vara.
Tänk dig att det är tio grader kallt och snålblåst, du står på nedersta däcket på en gammal skitig båt. Nedanför dig finns ett hål som med visst besvär går att krypa ner i.
Väl nere i hålet befinner du dig i ett utrymme som innehållit tjockolja och nu är nödtorftigt rengjort.
Du kryper fram fem meter i ett utrymme som är sådär ungefär 70 cm högt och 90 cm brett.
Det är kolmörkt och det enda du ser är lite dagsljus som kommer in genom en mängd hål som är ca 2 cm stora och sitter i dubbla rader överallt.
Du har ett enda verktyg med dig och det är en tång som är en knapp meter lång.
Du skymtar en annan "gubbe" en bit ifrån dig.
Innan du kröp ner i hålet så såg du en tredje "gubbe" som stod på däcket. Han hade framför sig en ässja full med stenkol som var vitglödande. På en ställning i ässjan fanns en ställning som på toppen hade ett stort antal hål och i varje hål fanns det vitglödgade nitar.
Väl framme vid arbetsplatsen gällde det att hörselskydden på men sådans fanns inte. I stället fanns det något som kallades glasdun och detta stopade man öronen fulla av, helst in i hjärnan.
Då börjar vi arbetet.
Det small till som av en kulspruta i plåten och ögonblicket efter kommer en glödande nit farande från hålet rakt mot dig. Nu gäller det att mota niten med tången, få tag i den och stoppa in den i rätt hål efter ett särskilt mönster. Gubbe två tar en stor fyrkantig järnklump och handtag. Sätter klumpen mot niten och hänger sig på hela alltet.
Gubbe 4 som befinner sig på andra sidan plåten och alltså är osynlig för oss sätter en luftdriven nithammare mot nitänden och formar den på en minut till en prydlig liten kulle ungefär som skallen på en skruv.
Efter en timme eller så så har alla de glödande nitarna som kastas mot dig fått oljan att börja ryka så luften börjar bli lite tung att andas, det svider i ögonen också.
Om koncentrationen sviker och en nit hamnar i fel hål så skjuter gubben på utsidan upp den i taket med hjälp av nithammaren och var den då hamnar struntar han i, ackordet måste gå ihop sig.
I en resonanslåda av megastorlek, med en nithammare som helst inte skall vara tyst, i röken, med risk för att bli skjuten av en glödande nit på en tre fyra hekto skrapar man ihop till lönen.
Nåja, jag kan svetsa, jag kan hantera en skärbrännare och kröka en plåt.
Jag kan läsa en ritning och jag kanske till och med kan göra en snygg plåtkon med hjälp av passare och linjal.
Min höjdrädsla försvann i utsiktskorgen i masten på en valfångare och jag fick en del riktiga kompisar, bland annat en som skulle följa mig på vägen in i musiken och i min karriär i Hemvärnet.
Det finns en rätt omfattande dokumentation över varvets verksamhet men den är så klart från den vackra sidan. Men är du nyfiken så
http://www.sundsutsikt.se/hva.html
Och den slutade rätt hyfsat också.
Med mig hem från skolavslutningen hade jag en gitarr och ett betyg.
I betyget fanns 8 Ab, 9 Ba och av dessa var några förvärvade i tidigare klasser och bara medflyttade, ett litet a rundade av det hela. Mitt B i musik hade ändrats till ett a.
Det hade inget med den gitarr jag bar hem att göra.
Under 1 ½ år hade jag i slöjden byggt en gitarr och här pratar vi inte om plywood utan riktig orkestergitarr. Lock av gran och botten av lönn, hals i något mörkt trä som jag inte minns vad det var. Sargen i 4 lager fanér och det yttersta av mahogny.
Något i den här stilen:
http://www.brinksmusik.com/Bilder%20ElGit/H%C3%B6fner/hnp-n-New-President.gif
Utan en mycket duktig lärare hade det såklart inte gått men allt arbete gjorde jag själv efter anvisning.
Den sommaren var den sista i frihet för när hösten kom skulle jag börja på ett trist kapitel i livet.
Helsingborgs Varfs Aktiebolag hette det lilla varvet i staden. Största dockan tog fartyg på ungefär 15.000 ton vilket inte är stort med dagen mått mätt.
Nerslitet och omodernt, trist och tråkigt.
Men man hade en lärlingsskola och pappa Gustav fixade i all välmening så att jag kom in, betygen räckte och blev över.
Här skulle jag då utbildas till Skeppsbyggare påstods det alltså blev jag skeppsbyggarlärling.
Lönen minns jag inte men med den tidens mått var den inte usel men inte heller bra.
Att varje fredag middag få ställa sig i kö för att få ett litet brunt kuvert med pengar i var en upplevelse i sig.
Nu skulle man då 6 dagar i veckan varva skolbänken med att klippa plåt, hantera en skärbrännare, lära sig elsvetsa och en hel massa andra mystiska kunskaper.
Jag skall försöka ge dig en bild av hur jäkligt livet kan vara.
Tänk dig att det är tio grader kallt och snålblåst, du står på nedersta däcket på en gammal skitig båt. Nedanför dig finns ett hål som med visst besvär går att krypa ner i.
Väl nere i hålet befinner du dig i ett utrymme som innehållit tjockolja och nu är nödtorftigt rengjort.
Du kryper fram fem meter i ett utrymme som är sådär ungefär 70 cm högt och 90 cm brett.
Det är kolmörkt och det enda du ser är lite dagsljus som kommer in genom en mängd hål som är ca 2 cm stora och sitter i dubbla rader överallt.
Du har ett enda verktyg med dig och det är en tång som är en knapp meter lång.
Du skymtar en annan "gubbe" en bit ifrån dig.
Innan du kröp ner i hålet så såg du en tredje "gubbe" som stod på däcket. Han hade framför sig en ässja full med stenkol som var vitglödande. På en ställning i ässjan fanns en ställning som på toppen hade ett stort antal hål och i varje hål fanns det vitglödgade nitar.
Väl framme vid arbetsplatsen gällde det att hörselskydden på men sådans fanns inte. I stället fanns det något som kallades glasdun och detta stopade man öronen fulla av, helst in i hjärnan.
Då börjar vi arbetet.
Det small till som av en kulspruta i plåten och ögonblicket efter kommer en glödande nit farande från hålet rakt mot dig. Nu gäller det att mota niten med tången, få tag i den och stoppa in den i rätt hål efter ett särskilt mönster. Gubbe två tar en stor fyrkantig järnklump och handtag. Sätter klumpen mot niten och hänger sig på hela alltet.
Gubbe 4 som befinner sig på andra sidan plåten och alltså är osynlig för oss sätter en luftdriven nithammare mot nitänden och formar den på en minut till en prydlig liten kulle ungefär som skallen på en skruv.
Efter en timme eller så så har alla de glödande nitarna som kastas mot dig fått oljan att börja ryka så luften börjar bli lite tung att andas, det svider i ögonen också.
Om koncentrationen sviker och en nit hamnar i fel hål så skjuter gubben på utsidan upp den i taket med hjälp av nithammaren och var den då hamnar struntar han i, ackordet måste gå ihop sig.
I en resonanslåda av megastorlek, med en nithammare som helst inte skall vara tyst, i röken, med risk för att bli skjuten av en glödande nit på en tre fyra hekto skrapar man ihop till lönen.
Nåja, jag kan svetsa, jag kan hantera en skärbrännare och kröka en plåt.
Jag kan läsa en ritning och jag kanske till och med kan göra en snygg plåtkon med hjälp av passare och linjal.
Min höjdrädsla försvann i utsiktskorgen i masten på en valfångare och jag fick en del riktiga kompisar, bland annat en som skulle följa mig på vägen in i musiken och i min karriär i Hemvärnet.
Det finns en rätt omfattande dokumentation över varvets verksamhet men den är så klart från den vackra sidan. Men är du nyfiken så
http://www.sundsutsikt.se/hva.html
torsdag 3 november 2011
Så tar jag lite om livet i skolan.
Jodå jag har gått i skolan, i folkskolan till och med.
Jag antogs som skolmogen i statens folkskola vid sju års ålder och placerades på Slottsvångsskolan.
Min första lärare hette Nellrup i efternamn och var en äldre (medelålders?) lärarinna av allra bästa sort. Hon lärde mig läsa bättre än jag kunde även om jag behärskade bokstäverna ganska bra innan skolan, hon lärde mig skillnaden på plus och minus och även pluttifikationstabellen. Nu finns ju som bekant bara två räknesätt de båda andra är variationer på ett tema.
Min skoltid har inte satt några större minne i min hjärna och det tror jag beror på min rika fritid.
Jag blir faktiskt lite ställd när jag försöker dra mig till minnes de första åren men en del spår finns.
Sång och musik hette ett ämne och jag blir lite putt när jag minns att jag fick B i ämnet de första åren. Jag undrar också över betyget i Gymnastik och lek och idrott som jag tror var Ba.
Vill du veta skälet till mina funderingar får du allt läsa vidare.
Jag kan avslöja så mycket att jag stått på mer än en scen, blivit världsmästare och nästan blekingemästare, seglat under många år med framgång och vunnit många tävlingar i en annan sport.
Så småningom lämnade jag småskolan och klättrade upp mot skolslut utan att sitta kvar.
Mina betyg blev allt bättre och så kom frågan om att gå på läroverk och bli student.
Men här tog det stopp.
Min lärare som hette Allan Högmo besökte hemmet vid flera tillfällen för att försöka övertala mig och mina föräldrar om att jag skulle söka till läroverket. Mina betyg räckte mer än väl men det gick inte, jag ville inte.
Fråga mig inte varför idag, jag vet inte.
Enligt lärarens utsago hade jag för lätt för mig, jag läste sällan läxor men klarade mig bra ändå på prov och läxförhör.
Allan Högmo var en god lärare men på en punkt hade han i backspegeln fel. Hans åsikt att jag hade svårt för matematik skulle senare i livet visa sig helt fel, det var nog så att han var en dålig lärare i det ämnet.
Vad jag för övrigt minns i skollivet kräver ett nytt kapitel och det får bli nästa inlägg.
Jag antogs som skolmogen i statens folkskola vid sju års ålder och placerades på Slottsvångsskolan.
Min första lärare hette Nellrup i efternamn och var en äldre (medelålders?) lärarinna av allra bästa sort. Hon lärde mig läsa bättre än jag kunde även om jag behärskade bokstäverna ganska bra innan skolan, hon lärde mig skillnaden på plus och minus och även pluttifikationstabellen. Nu finns ju som bekant bara två räknesätt de båda andra är variationer på ett tema.
Min skoltid har inte satt några större minne i min hjärna och det tror jag beror på min rika fritid.
Jag blir faktiskt lite ställd när jag försöker dra mig till minnes de första åren men en del spår finns.
Vill du veta skälet till mina funderingar får du allt läsa vidare.
Jag kan avslöja så mycket att jag stått på mer än en scen, blivit världsmästare och nästan blekingemästare, seglat under många år med framgång och vunnit många tävlingar i en annan sport.
Så småningom lämnade jag småskolan och klättrade upp mot skolslut utan att sitta kvar.
Mina betyg blev allt bättre och så kom frågan om att gå på läroverk och bli student.
Men här tog det stopp.
Min lärare som hette Allan Högmo besökte hemmet vid flera tillfällen för att försöka övertala mig och mina föräldrar om att jag skulle söka till läroverket. Mina betyg räckte mer än väl men det gick inte, jag ville inte.
Fråga mig inte varför idag, jag vet inte.
Enligt lärarens utsago hade jag för lätt för mig, jag läste sällan läxor men klarade mig bra ändå på prov och läxförhör.
Allan Högmo var en god lärare men på en punkt hade han i backspegeln fel. Hans åsikt att jag hade svårt för matematik skulle senare i livet visa sig helt fel, det var nog så att han var en dålig lärare i det ämnet.
Vad jag för övrigt minns i skollivet kräver ett nytt kapitel och det får bli nästa inlägg.
tisdag 1 november 2011
Att växa upp mitt i stan.
Kungsgatan ligger nära Sundstorget och här fanns det en saluhall som passande nog hette Saluhallen.
I denna saluhall fanns det slaktare och ostaffär, nybakat bröd och en prima fiskaffär.
Märkligt nog ser jag den framför mig än idag. Jag ser också de båda slaktarnas bodar, en sålde delar av grisar och kossor och säkert också äkta oxe. Den andra sålde hästkött.
Jag funderar ibland över varför det inte finns hästkött att köpa i Sverige, på kontinenten är det inte alls ovanligt.
Om man går Kungsgatan åt andra hållet så kom man till en biograf som hette Capitol.
Denna utmärkta biograf hade varje söndag matinéföreställningar.
Där bjöds på både indianer och kobojs som det hette då. Barnen från Frostmofjället och annat mer uppbyggligt visades också.
På något sätt fattade "biljettanten" tycke för mig och jag fick slinka in utan biljett precis när filmen började. Jag har alltså sett massor av filmer redan som liten och det kompenserar jag idag genom att aldrig gå på bio (nästan).
Fanns det lekkamrater då? Jo men som jag minns det hade dessa en konstig sammansättning.
I huset fanns det bara flickor i min ålder, i huset bredvid fanns det en kille som jag glömt namnet på och som var några år äldre än mig. Runt hörnet fanns det en kille till och han var mycket äldre.
På vår gård som alltså låg en och en halv våning över mark fanns inte ett smack att leka med men lekte gjorde vi. Fråga mig inte vad lekarna bestod i för det är blankt i huvudet.
På gården bredvid spelades det fotboll av hjärtans lust men om vi försökte göra det på vår egen gård så kom Ekstedt med en rasande fart, ja det vill säga om han var nykter och det inträffade sällan, men han var inte att leka med vid de enstaka stunder han var nykter.
Jag har vid många tilfällen fått följa med PG ner i källaren för att fylla på kol i pannan.
Kalla element och slut på varmvattnet innebar att Ekstedt "var på fyllan".
Eftersom PG hade legat till sjöss på stor krigarbåt och var utbildad på att bland annat skyffla kol och sköta jättestora pannor så gav alla hyresgästerna honom uppdraget att fyra på när det blev kyligt.
Andra lekplatser jag hade var kanske inte tillkomna som lekplatser men jag var välkommen på allihop.
Reklambyrån som låg i huset besökte jag nästan dagligen och ibland fick jag också lite arbete att sköta. Det kunde vara att stapla kartong, tvätta penslar eller sopa golvet.
Här lärde jag mig i mycket unga år hur man screentrycker.
Jag fick öva på att texta snyggt och lärde mig på så sätt bokstäverna bara genom att härma.
Hos grönsaksgrossisten Tunagården gick jag som barn i huset.
På den stora breda och ganska branta nerfarten åkte man med full last av tomater på en kärra i hiskelig fart ner på det stora lagret. Missade man att bromsa slutade resan i två ton morötter med blasten kvar. Fanns det inga morötter så kanske det var äpplen och i värsta fall väggen.
Tänk dig tonvis med tomater, alldeles röda staplade låda upp och låda ner.
Vuxna människor som aldrig sa " du får inte ta" utan i stället frågade "har du ätit någon tomat idag", "ta dej en morot det är nyttigt", "smaka på äpplena där borta".
Inte mycket till lekplatser tycker du kanske, betänk då att leka och lära är en gedigen kombination.
Men visst fanns det mer av lek än så, det gjordes utflykter ganska ofta. Per buss, spårvagn eller cykel.
Ett populärt mål vår och sommar var Pålsjöskog.
http://www.helsingborg.se/Medborgare/Uppleva-och-gora/Friluftsliv-och-motion/Naturomraden/palsjo-skog/
Jag har besökt området för en del år sedan igen och det var inte sig likt, den gamla kvarnen ligger kvar med damm och alla fåglarna i.
Mer välgödda fåglar finns nog inte i riket för har du inte med dig en påse med bröd till dem så garanterar jag att de blir skitsura på dig.
Skogen var förr full av tama Ekorrar. Att sitta ner på serveringen och fika innebar att du hade minst fyra fem Ekorrar på bordet. Min bulle gick oftast åt utan att jag fick en enda tugga av den
till moderns förtrytelse.
Den här gången måste det ha varit något extra eftersom det bjöds på tårta. Kan det ha varit så att "min Tjej" gjorde det nödvändigt att imponera lite.
Vad hon heter? Inte en susning, men vi kom väldigt bra överens.
Asessorns dotter som hette Margareta var ibland elak mot "min tjej" och då gick den lilla knatten till höger till attack. Oftast verbalt men ibland också handgripligt.
Vid ett tillfälle gick jag nog lite hårt åt henne för då knuffade hon mig ner för trappan till vår gård.
Jag föll handlöst ner för trappan som var gjord av plåt.
Resultatet blev ett besök hos vår "Doktor Olsson" som fick sy några stygn i bakhuvudet.
Jag tillråddes också att ta det lungt eftersom jag troligen fått en hjärnskapning.
Det blev ett redigt liv i trappan efter det. Men några dagar senare lekte vi alla som vanligt igen.
I denna saluhall fanns det slaktare och ostaffär, nybakat bröd och en prima fiskaffär.
Märkligt nog ser jag den framför mig än idag. Jag ser också de båda slaktarnas bodar, en sålde delar av grisar och kossor och säkert också äkta oxe. Den andra sålde hästkött.
Jag funderar ibland över varför det inte finns hästkött att köpa i Sverige, på kontinenten är det inte alls ovanligt.
Om man går Kungsgatan åt andra hållet så kom man till en biograf som hette Capitol.
Denna utmärkta biograf hade varje söndag matinéföreställningar.
Där bjöds på både indianer och kobojs som det hette då. Barnen från Frostmofjället och annat mer uppbyggligt visades också.
På något sätt fattade "biljettanten" tycke för mig och jag fick slinka in utan biljett precis när filmen började. Jag har alltså sett massor av filmer redan som liten och det kompenserar jag idag genom att aldrig gå på bio (nästan).
Fanns det lekkamrater då? Jo men som jag minns det hade dessa en konstig sammansättning.
I huset fanns det bara flickor i min ålder, i huset bredvid fanns det en kille som jag glömt namnet på och som var några år äldre än mig. Runt hörnet fanns det en kille till och han var mycket äldre.
På vår gård som alltså låg en och en halv våning över mark fanns inte ett smack att leka med men lekte gjorde vi. Fråga mig inte vad lekarna bestod i för det är blankt i huvudet.
På gården bredvid spelades det fotboll av hjärtans lust men om vi försökte göra det på vår egen gård så kom Ekstedt med en rasande fart, ja det vill säga om han var nykter och det inträffade sällan, men han var inte att leka med vid de enstaka stunder han var nykter.
Jag har vid många tilfällen fått följa med PG ner i källaren för att fylla på kol i pannan.
Kalla element och slut på varmvattnet innebar att Ekstedt "var på fyllan".
Eftersom PG hade legat till sjöss på stor krigarbåt och var utbildad på att bland annat skyffla kol och sköta jättestora pannor så gav alla hyresgästerna honom uppdraget att fyra på när det blev kyligt.
Andra lekplatser jag hade var kanske inte tillkomna som lekplatser men jag var välkommen på allihop.
Reklambyrån som låg i huset besökte jag nästan dagligen och ibland fick jag också lite arbete att sköta. Det kunde vara att stapla kartong, tvätta penslar eller sopa golvet.
Här lärde jag mig i mycket unga år hur man screentrycker.
Jag fick öva på att texta snyggt och lärde mig på så sätt bokstäverna bara genom att härma.
Hos grönsaksgrossisten Tunagården gick jag som barn i huset.
På den stora breda och ganska branta nerfarten åkte man med full last av tomater på en kärra i hiskelig fart ner på det stora lagret. Missade man att bromsa slutade resan i två ton morötter med blasten kvar. Fanns det inga morötter så kanske det var äpplen och i värsta fall väggen.
Tänk dig tonvis med tomater, alldeles röda staplade låda upp och låda ner.
Vuxna människor som aldrig sa " du får inte ta" utan i stället frågade "har du ätit någon tomat idag", "ta dej en morot det är nyttigt", "smaka på äpplena där borta".
Inte mycket till lekplatser tycker du kanske, betänk då att leka och lära är en gedigen kombination.
Men visst fanns det mer av lek än så, det gjordes utflykter ganska ofta. Per buss, spårvagn eller cykel.
Ett populärt mål vår och sommar var Pålsjöskog.
http://www.helsingborg.se/Medborgare/Uppleva-och-gora/Friluftsliv-och-motion/Naturomraden/palsjo-skog/
Jag har besökt området för en del år sedan igen och det var inte sig likt, den gamla kvarnen ligger kvar med damm och alla fåglarna i.
Mer välgödda fåglar finns nog inte i riket för har du inte med dig en påse med bröd till dem så garanterar jag att de blir skitsura på dig.
Skogen var förr full av tama Ekorrar. Att sitta ner på serveringen och fika innebar att du hade minst fyra fem Ekorrar på bordet. Min bulle gick oftast åt utan att jag fick en enda tugga av den
till moderns förtrytelse.
Vad hon heter? Inte en susning, men vi kom väldigt bra överens.
Asessorns dotter som hette Margareta var ibland elak mot "min tjej" och då gick den lilla knatten till höger till attack. Oftast verbalt men ibland också handgripligt.
Vid ett tillfälle gick jag nog lite hårt åt henne för då knuffade hon mig ner för trappan till vår gård.
Jag föll handlöst ner för trappan som var gjord av plåt.
Resultatet blev ett besök hos vår "Doktor Olsson" som fick sy några stygn i bakhuvudet.
Jag tillråddes också att ta det lungt eftersom jag troligen fått en hjärnskapning.
Det blev ett redigt liv i trappan efter det. Men några dagar senare lekte vi alla som vanligt igen.
måndag 31 oktober 2011
Så här började det.
Låt mig förts av allt klarlägga en sak, jag och kronoligi bor inte på samma planet.
Jag vet när jag är född och jag vet dagens datum men mer än så är det inte.
När bodde jag här och där, när jobbade jag med det och det är för mig en gåta utan svar. Jag måste räkna på fingrarna, söka i dokument och rannsaka mig.
1945 den 18:e juni föddes jag och det lär ha varit en svår historia.
Efter vad jag erfarit var förlossningen så besvärlig att mitt fortsatt liv ifrågasattes.
Då jag tagit mig igenom de första dygnen skall en läkare av högre dignitet sagt att den här pojken kommer att klara sig bra i livet och klara alla svårigheter i framtiden.
Så här långt har denna siare haft rätt.
Jag minns av förklarliga skäl inte särskilt mycket av mina första år men skall försöka ge en bild av mina första år.
Jag minns fastigheten vi bodde i ganska väl. Ett tegelhus mitt inne i centrala Hälsingborg, högt i tak och två rum och kokvrå med en stor hall och ett stort badrum.
Kungsgatan 16 var adressen och idag tillhör huset antagligen de mest lyxiga boende man kan tänka sig. Ägaren på den tiden hette Einar Ekstedt och honom återkommer jag till.
Mitt i centrala Hälsingborg, ett kvarter med butiker och företag i redan på den tiden.
I huset jag bodde fanns Hälsinborgs Auktionskammare på nedre botten, en reklamfirma, en skrivfirma. I kvarteret fanns en antikaffär, en krog, en bilfirma och en speceriaffär och en grönsaksgrossist och mer därtill.
Huset låg sådär 50 meter från järnvägen och 300 meter från Norra hamnen som på den tiden var en viktig plats för fartyg från hela världen.
Mina grannar var av skiftande slag, när man kom upp för trappan till första våningen där vi bodde hade vi till höger bredvid oss "tant Helga". Tant Helga arbetade på teatern med vad är för mig okänt. Tant Helga var en snäll tant som av och till umgicks med mina föräldrar.
Jag kommer i fortsättningen att kalla min hulda moder för MR (mamma Ruth) och min kära fader för PG (pappa Gustav) bara för enkelhetens skull.
Jag kan minnas att PG och MR spelade Chinashack under ändlösa timmar men detta är säkert mycket senare än mina första år.
Till vänster bodde ett par som förbryllat mig.
Mannen lär ha varit en av traktens mest välbetällda bönder. Det fanns uppstoppade hundar och annat uppstoppat i lägenheten.
Båda var mycket vänliga och gjorde inte mycket väsen av sig.
Kvinnan i lägenheten var inte hans fru utan kallades hushållerska.
Ovanför oss bodde en familj där mannen var Assesor vilket tydligen var väldigt fint.
Jag tror titeln hade något med domstolar att göra.
Deras dotter och jag var ungefär i samm ålder och kom oftast bra överens.
För övrigt har jag vaga minnen av grannarna.
Kvarteret hade en märklig konstruktion. Vi hade ingen innegård utan en gård som låg ovanför Auktionkammaren en halv våning ovanför vår lägenhet.
På gården fanns det små "hus" av glas som hade fönster som gick att öppna. Öppnade man förnsterna så fanns det ett golv som liknade spröjsade fönster i kollosalformat. Man kunde se rakt ner i Auktionskammaren.
Mina minnen är nu från en tid långt efter mina första år i livet.
Jag har egentligen inget minne förrän detta inträffade.
Min broder Johnys dopfoto och jag är fyra år. Brodern är född 1949 aaltså måste jag var fyra år.
Lägg märke till att jag är blond för att inte säga linhårig och senare i livet blev jag ganska mörk.
Mina minnen från mina första år är fragmentariska och jag vet inte hur mycket som är egna minnen och vad som är återberättat.
Jag har inga onda minnen från mina första år och inga trauman att återberätta.
Jag var barn till en pappa som vuxit upp i ett strängt religiöst hem och revolterat, en moder som vuxit upp i ett lantbrukarhem.
Ett typiskt arbetarhem utan god ekonomi men utan fattigdom som jag upplevt det.
Mitt namn, Björn Gustav Tommy kom väl sig av att Björn var min moders önskemål, Gustav min farmors krav och Tommy kom sig av den tid jag föddes i. Tommy hade befriat hela Europa.
Min blogglayout kan du se som en symbol för alla de böcker jag läst genom livet.
Det måste vara tusentals och det kommer att visa sig om du orkar fortsätta läsa.
Det återstår många kapitel.
Jag vet när jag är född och jag vet dagens datum men mer än så är det inte.
När bodde jag här och där, när jobbade jag med det och det är för mig en gåta utan svar. Jag måste räkna på fingrarna, söka i dokument och rannsaka mig.
1945 den 18:e juni föddes jag och det lär ha varit en svår historia.
Efter vad jag erfarit var förlossningen så besvärlig att mitt fortsatt liv ifrågasattes.
Då jag tagit mig igenom de första dygnen skall en läkare av högre dignitet sagt att den här pojken kommer att klara sig bra i livet och klara alla svårigheter i framtiden.
Så här långt har denna siare haft rätt.
Jag minns av förklarliga skäl inte särskilt mycket av mina första år men skall försöka ge en bild av mina första år.
Jag minns fastigheten vi bodde i ganska väl. Ett tegelhus mitt inne i centrala Hälsingborg, högt i tak och två rum och kokvrå med en stor hall och ett stort badrum.
Kungsgatan 16 var adressen och idag tillhör huset antagligen de mest lyxiga boende man kan tänka sig. Ägaren på den tiden hette Einar Ekstedt och honom återkommer jag till.
Mitt i centrala Hälsingborg, ett kvarter med butiker och företag i redan på den tiden.
I huset jag bodde fanns Hälsinborgs Auktionskammare på nedre botten, en reklamfirma, en skrivfirma. I kvarteret fanns en antikaffär, en krog, en bilfirma och en speceriaffär och en grönsaksgrossist och mer därtill.
Huset låg sådär 50 meter från järnvägen och 300 meter från Norra hamnen som på den tiden var en viktig plats för fartyg från hela världen.
Mina grannar var av skiftande slag, när man kom upp för trappan till första våningen där vi bodde hade vi till höger bredvid oss "tant Helga". Tant Helga arbetade på teatern med vad är för mig okänt. Tant Helga var en snäll tant som av och till umgicks med mina föräldrar.
Jag kommer i fortsättningen att kalla min hulda moder för MR (mamma Ruth) och min kära fader för PG (pappa Gustav) bara för enkelhetens skull.
Jag kan minnas att PG och MR spelade Chinashack under ändlösa timmar men detta är säkert mycket senare än mina första år.
Till vänster bodde ett par som förbryllat mig.
Mannen lär ha varit en av traktens mest välbetällda bönder. Det fanns uppstoppade hundar och annat uppstoppat i lägenheten.
Båda var mycket vänliga och gjorde inte mycket väsen av sig.
Kvinnan i lägenheten var inte hans fru utan kallades hushållerska.
Ovanför oss bodde en familj där mannen var Assesor vilket tydligen var väldigt fint.
Jag tror titeln hade något med domstolar att göra.
Deras dotter och jag var ungefär i samm ålder och kom oftast bra överens.
För övrigt har jag vaga minnen av grannarna.
Kvarteret hade en märklig konstruktion. Vi hade ingen innegård utan en gård som låg ovanför Auktionkammaren en halv våning ovanför vår lägenhet.
På gården fanns det små "hus" av glas som hade fönster som gick att öppna. Öppnade man förnsterna så fanns det ett golv som liknade spröjsade fönster i kollosalformat. Man kunde se rakt ner i Auktionskammaren.
Mina minnen är nu från en tid långt efter mina första år i livet.
Jag har egentligen inget minne förrän detta inträffade.
Min broder Johnys dopfoto och jag är fyra år. Brodern är född 1949 aaltså måste jag var fyra år.
Lägg märke till att jag är blond för att inte säga linhårig och senare i livet blev jag ganska mörk.
Mina minnen från mina första år är fragmentariska och jag vet inte hur mycket som är egna minnen och vad som är återberättat.
Jag har inga onda minnen från mina första år och inga trauman att återberätta.
Jag var barn till en pappa som vuxit upp i ett strängt religiöst hem och revolterat, en moder som vuxit upp i ett lantbrukarhem.
Ett typiskt arbetarhem utan god ekonomi men utan fattigdom som jag upplevt det.
Mitt namn, Björn Gustav Tommy kom väl sig av att Björn var min moders önskemål, Gustav min farmors krav och Tommy kom sig av den tid jag föddes i. Tommy hade befriat hela Europa.
Min blogglayout kan du se som en symbol för alla de böcker jag läst genom livet.
Det måste vara tusentals och det kommer att visa sig om du orkar fortsätta läsa.
Det återstår många kapitel.
lördag 29 oktober 2011
Jag börjar bli gammal, eller...
Efter mycket funderande och stor vånda har jag beslutat att ägna mig åt utvikning.
Jag tänker vika ut mig i hela min nakenhet och ynklighet.
Tro då inte för ett ögonblick att du kommer att få se mig naken rent fysiskt.
Eller kanske får du det vid närmare eftertanke.
Jag kommer här att skriva mina memoarer som jag minns det.
Jag kommer inte att ljuga men inte heller att skriva om den absoluta sanningen eftersom den inte finns.
Jag vill försöka ge dig en bild av mitt liv som så här långt varit 66 år av fantastiska upplevelser, ett rikare liv än de flesta haft enligt min mening.
Sorger, lycka, motgång och framgång kommer jag att skriva om.
Du kommer att få läsa om min barndoms fragmentariska minnen, mitt första intåg i arbetslivet.
Mitt liv som fotograf och mina mer eller mindre framgångsrika skolor och utbildningar.
Min släkt kommet att hängas ut och beskrivas.
Mina fruntimmersaffärer (nåja) kommer att att skrivas om.
Mina relationer kommer att få sin genomgång.
Givetvis kommer jag att skriva om mina anställningar och här kommer en del arbetsgivare att få skämmas, och kanske jag också.
Det här kommer att ta tid, att rota i minnen är ett trauma. Det ger anledning att tänka, tänka och minnas. Sortera och begripa, söka och förmedla.
Begär inte att jag skriver sanningsenligt, bara efter bästa förstånd och minne.
Trampade tår kommer det att finns gott om.
Här har du mitt liv!
Jag tänker vika ut mig i hela min nakenhet och ynklighet.
Tro då inte för ett ögonblick att du kommer att få se mig naken rent fysiskt.
Eller kanske får du det vid närmare eftertanke.
Jag kommer här att skriva mina memoarer som jag minns det.
Jag kommer inte att ljuga men inte heller att skriva om den absoluta sanningen eftersom den inte finns.
Jag vill försöka ge dig en bild av mitt liv som så här långt varit 66 år av fantastiska upplevelser, ett rikare liv än de flesta haft enligt min mening.
Sorger, lycka, motgång och framgång kommer jag att skriva om.
Du kommer att få läsa om min barndoms fragmentariska minnen, mitt första intåg i arbetslivet.
Mitt liv som fotograf och mina mer eller mindre framgångsrika skolor och utbildningar.
Min släkt kommet att hängas ut och beskrivas.
Mina fruntimmersaffärer (nåja) kommer att att skrivas om.
Mina relationer kommer att få sin genomgång.
Givetvis kommer jag att skriva om mina anställningar och här kommer en del arbetsgivare att få skämmas, och kanske jag också.
Det här kommer att ta tid, att rota i minnen är ett trauma. Det ger anledning att tänka, tänka och minnas. Sortera och begripa, söka och förmedla.
Begär inte att jag skriver sanningsenligt, bara efter bästa förstånd och minne.
Trampade tår kommer det att finns gott om.
Här har du mitt liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)