Mitt militära liv.

Jag väljer alltså att ta det militära för sig och återkommer senare med det civila.
Min gode vän Kjell var hemvärnsman eller rättare sagt hemvärnsungdom och efter att ha pratat lite om livet i det halvmilitära livet frågade han om jag ville följa med och titta lite och så fick det bli.

Det gick som det gick, en kväll traskade jag upp till Hemvärnets norra avdelning i Helsingborg och kvitterade ut uniform med alla tillbehör och ett gevär av mod. 96 och sedan tillhörde jag Helsingborgs hemvärns ungdomsavdelning, Norra kompaniet. Jag tror vi talar 1962.
I dåvarande utkanten av Helsingborg låg Berga kasern och här finns dess historia

http://www.lundahusarerna.nu/text1_10.html

Några hundra meter därifrån hade hemvärnet sin ungdomsavdelning. En rejäl barack och omgiven av Bergafältet, ett stort område med ett rikt djurliv som jag tidigare tillbringat många timmar på ovetande om Hemvärnet.

Som en parentes kan jag nämna att mina stora drömmar under skoltiden var bli endera skogvaktare eller veterinär.
Jag praktiserade på Helsingborgs Djursjukhus 2 gånger och sommarjobbade sedan där.
http://www.djursjukhus.com/

Bergafältet bjöd på allt mellan Rådjur, kaniner, ugglor, harar och mycket annat.
Det som hindrade mina drömmar var min färgblindhet.
Slut på parentes.

På Bergafältet fanns också en skjutbana med skjutavstånd 100-200-300 meter och med lite tur kunde man hitta en plats även för 400 meter men här var det delvis raserat.
Här blev det så klart ett harvande och övande, putsande och lärande.
För att inte tala om skjutande, på den här tiden var det inte tal om att spara inom försvaret resurserna var obegränsade.
Ganska tidigt upptäckte jag och befälen Lind och Olausson att min skjutförmåga var ganska hyfsad.

Jag blev beordrad att hämta ett nytt gevär på kompaniet.
Modell 96 var en gammal konstruktion men det finns en del jägare som fortfarande använder den.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gev%C3%A4r_m/96

Nu fick jag ett gevär som skulle följa mig länge och som uppenbarligen var valt för mig, kolven var gjord i almträ. Ovanlig och mycket ljusare än de vanligare kolvarna.

Och nu hoppar vi över timmar av skjutövningar. Jag kunde åka upp till skjutbanan en dag och tillbringa timmar med att skjuta. 2-300 skott över en dag var inte ovanligt och alltid på tavla.
Den dag jag skjöt en serie under 95 var en misslyckad dag och då är alltså max 100.
Minst 6 av skotten skulle sitta i det som kallas tioetta, alltså i innersta mittersta ringen.

Så det blev det då dags för mönstring, jag skulle göra värnplikt.
Efter råd från kompisen Kjell skulle jag söka till P2, Skånska Dragonregementet som då innebar att åka eller köra stridsvagn.
Så blev det, jag placerades på P2 i Hässleholm men eftersom kullarna 1945 var stora fick jag vänta på att göra "lumpen".

Jag fortsatte så klart i Hemvärnet och då också min skytteträning.
Det blev så småningom resultat.

1966 fick jag Skytteöverstyrelsens medalj i silver och vad det innebär vet jag ärligt talat inte riktigt idag men jag tror inte den var lätt att erövra.
Samma år fick jag Göteborgspostens bronsmedalj i K-pist (kulsprutepistol m/45).
Jag sköt lite K-pist av och till men eftersom det inte var ett vidare bra vapen att skjuta med blev det ofta eftersatt i min träning.

Hur mycket skrot i form av medaljer och märken jag burit hem vet jag inte men det måste vara kilovis. Vaser, ljusstakar och annat fanns det i överflöd. Jag for runt på alla landets skjubanor i den södra delen och tävlade.

Men det finns två pris som jag sätter högre än allt annat. Tredje året i Hemvärnet fick jag pris som "bästa kamrat". I en omröstning i Hemvärnet i Helsingborg blev jag vald till bästa kamrat, med en motivering ungefär så här. "Hjälper de som behöver hjälp och stöd, ställer upp för sina kamrater, förklarar och undervisar och är ett gott ämne till befäl".
En liten usel glasvas är mitt finaste pris och den står fortfarande i ett skåp här hemma.

I mitt nästa inlägg skriver jag om P2, och min tid i stridsvagn och mitt fortsatt skytteliv samt varför jag inte blev yrkesmilitär, tack och lov