Jag blir summarisk i den här delen och det är av många goda skäl.
Men låt mig beskriva några riktigt roliga jobb.
Som frilansare var jag tvungen att hålla öron och ögon öppna.
En dag fick jag nys om att det skulle bli någon slags demonstration eller mässa med grävmaskiner, dumpers och andra stora maskiner uppe på mitt välkända Bergafältet.
Jag begav mig dit med stora kameraväskan som numera innehöll en Hasselblad 500 EL och några Minolta småbildare Lite blixtar, filter, stativ och så klart film i massor. På den tiden använde jag bara Kodak.
Jag strosade runt och tog lite bilder utan egentligt mål.
Då kommer det en man fram till mig och frågar om jag är fotograf.
Jodå, det kunde jag väl kalla mig.
Vi skall just nu visa våra grävmaskiner, kan du ta några bilder blev frågan.
Det där med att ta bilder utan avtal hade bränt mig tidigare så jag undrade lite över mål och mening.
Så här var det, ett på den tiden känt företag skulle öppna ett kontor i Helsingborg och behövde lite bilder på kontoret,. kunde jag hjälpa till blev frågan.
Jag talade om vad det kostade att ta bilderna och vad det skulle kosta att få bilderna.
Sedan klev jag i jordhögarna (helt fel klädd) i tre timmar och tog bilder.
Liggande i jorden, ståendes på taket av grävmaskiner, ståendes i skopor, hängandes över axeln på förare opch jag vet inte allt.
Dagen efter träffade jag företaget med kontaktkopior på hela rasket.
(En kontaktkopia är en bild i samma format som negativet, i detta fatt 24x36 millimeter)
Vi resonerade om vad bilderna skulle användas till. Publicering, mångfaldigande, reklam mm,mm.
Deras främsta önskemål var en stor väggbild på kontorets entré.
Ca 2 x 3 meter.
Vi enades om vilken bild som de tyckte bäst om som jag trodde var användbar.
Att blåsa upp en småbildsfilm till det formatet kommer att ge en bild med mycket grovt korn och det passade mig bra.
Den maskin vi hade valt skulle utstråla rå styrka och detta underströk kornen.
Att använda vanligt fotopapper var uteslutet så det fick bli fotoväv.
Ett tyg helt enkelt. Tyget krymper inte i processen och är stabilt efter alla kemikalier.
Att passa in och få samma kontraster på alla dessa tygbitar var inte lätt men en fantastisk utmaning.
Resultatet blev så bra att jag begärde en högre summa än jag hade lämnat som ursprungspris och jag fick det utan protester.
Att ta fram hela bilden tog ca. en vecka.
Jag fick jobbet att göra en katalog till ett cykelföretag som skulle etablera butiker i hela landet.
Företaget finns fortfarande men då skulle man sälja hemeletronik, sportkläder och jag vet inte allt. Det gick överstyr för etableringen men katalogen blev snygg och min tjej och modell slet som ett litet djur.
Vi fick tack vare hennes väna ansikte och spontana begåvning jobb åt många av den tidens modetidningar. Vi dök upp överallt i den sydsvenska mediavärlden och i reklambanchen.
Ett av mina stora jobb var åt en tillverkare av strumpbyxor, ett ganska nytt påfund.
Jag fick jobbet att fota deras stora lansering av detta märkliga plagg.
Bilderna togs under en vecka nera i Malmö.
När jag kom ner för att börja jobbet hade företaget genom anställda, döttrar, vänner, vänners vänner och bekanta valt ut tio tjejer med ben och kroppar som de trodde passade.
Jag skickade hem tre och så började jobbet.
Att se sina bilder på annonspelare och i tidningar var häftigt för att uttrycka sig modernt.
Sedan den dagen är jag hopplöst såld på "benkläder".
Jag gick en kurs för att lära mig sminka hos en framstående make-up artist. Och jag kan tycka att de som idag kallar sig make-up artister skiter i modellen och bara framhäver sig själv.
Jag jobbade i princip dygnet runt, var jag utan jobb jagade jag jobb eller fotade min tjej för att hitta nya anslag och öka på hennes portfolio.
Utan henne var jag intet och utan mig var vi intet.
Så en dag eller rättare sagt kväll skulle vi på en fest eller idag kallat mingel.
Det var reklam och tidningsfolk och gud vet vad som skulle träffas.
Jag skulle hämta henne men nu rasade allt ihop som ett korthus.
Jag anlände men hon var inte ens vettigt klädd, jag ser det framför mig ännu idag.
Jag fick beskedet att hon var med barn och min kommentar blev att "det var inte så lyckat".
När jag sen får erkännandet att jag inte var pappan tar min fotokarriär slut.
Under en kväll och en natt demolerar jag systematiskt hela ateljén, fotoutrustningen, kameror, bilder och negativ.
Jag har idag inte kvar en enda bild från den tiden.
Mina bilder på Fib-Aktuellts första tjej, som jag tog samtidigt som Siwer Olsson, den klanten. Tjejen blev sedan juornalist på en sydsvenk tidning . Mina reklambilder, mina urklipp, inget finns kvar.
Jag svor den dagen, natten att aldrig ta i en kamera mer. Ett löfte som jag senare skulle bryta å det grövsta.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar