När jag var (tror jag) 12 år lämnade vi Kungsgatan 16 och flyttade till en helt ny lägenhet på Åhusgat 1d.
Mycket var så klart bättre men en sak saknade jag, det jättelika badkaret på lejontassar.
Visst fanns det badkar i nya lägenheten men ett pyttelitet tyckte jag.
I nya området var det grönt så det stack i ögonen. Gräsmattor och träd och buskar och blommor i överflöd. Ett par hundra meter ifrån låg det en gräsmatta som måste vara 2000 kvadrat eller mer.
Det fanns också barn av alla storlekar och sorter.
Jag tänkte spara mitt nya jobb till nästa inlägg och i stället ta lite om musik.
Hemvärnet får också stå på kö.
Jobbet och fritiden löpte så klart jämsides men det blir för rörigt att ta allt på en gång.
Genom jobbet på varvet träffade jag en kille som skulle följs mig som en mycket god vän i många år.
Kjell, som han hette var ett par år äldre och bodde en bra bit utanför Helsingborg.
Kjell spelade sedan många år dragspel, gitarr, saxofon mycket bra och kunde hantera en hel del till ganska hyfsat.
Jag var intresserad och hade lärt mig en del på egen hand på min egenbyggda gitarr.
Men nu skulle det brukas allvar.
Nu fick jag en lärare som var både tålmodig och envis.
Efterhand tragglades ackord efter ackord in och snart kunde jag hänga med hyfsat bra när Kjell drog igång sina låtar.
Det blev mycket evergreens och lite nytt.
Vi hade sanslöst roligt när vi spelade ihop och fick så småningom lite uppdrag att roa andra.
En dag läste jag en annons i tidningen att det skulle bli demonstration av orglar på ett av stadens hotell.
På kvällen knallade jag dit och fick se orglar som hette duga.
Företaget som var där var generalagenter för Baldwin och Gullbrandsen orglar och vi pratar inte tramporgel utan orglar som platsade i små kyrkor och kapell.
Elektroniken hade börjat sitt intåg och det hade satt märke i instumenten.
Kvällen slutade med att ägaren till företaget lovade komma hem och resonera, jag var inte myndig och kunde därför inte köpa något, dessutom var priserna HÖGA.
När Arvidsson som orgelsäljaren lämnade hemmet hade han lovat att ställa hem en orgel till mig i en månad utan kostnad så jag fick prova.
Och nu kommer jag att skryta men vartenda ord är sant.
När han kom tillbaka efter 6 veckor så bad han mig visa vad jag kunde.
Jag spelade två psalmer och avslutade med Smile som jag uppfattat den genom Nat King Cole.
Då säger han ungefär så här
-Fru Alm, jag har aldrig varit med om något liknande.
Ok, han ville sälja en orgel det begriper jag med, men jag hade tillbringat all ledig tid vid orgeln och nåt skulle jag väl ha lärt mig.
Jag har ett bra gehör även om det inte är absolut som det heter.
Det fanns dock ett problem priset. Jag minns inte vad den kostade men det var ruggigt mycket pengar.
Fortsättningen blev ett nerköp till en Malmsjö orgel, en manual i stället för två och inga pedaler, en efterklang som lät sämre än dåligt, men en orgel.
Nu spelade mig fabrikationsfel i händerna.
Orgeln rasade ihop och det kom en ny som rasade ihop som ersattes en gång till.
Denna fungerade i tre månader sedan brann en del kretsar upp upp med ett trevligt sprakande och mindre trevligt rykande.
Då kom Arvidsson hem och talade om att han skämdes.
Resultatet blev en stor vacker Baldwin, som bara hade varit till demonstration och med ett pris som vi inte fick tala om för någon. Och varför skulle vi det?
Två manualer, baspedaler, Leslie, 14 stämmor och ett vackert ljud som fick mig att ägna timme efter timme vid orgeln.
Modern som var rädd att jag störde grannarna fick flera gånger höra att jag inte fick sluta spela.
Låter jag skrytig? Ja kanske, men detta var nog min bästa tid med musiken i hela livet.
Hur gick det då med gitarreriet. Jodå Kjell och jag spelade nu varannan gång hemma hos mig och varannan gång hos honom.
Men nu dök tanken upp att söka fler medarbetare i musiken.
Det fanns vid den här tiden en trend inom musiken som kallades ståltrådsmusik.
Sologitarr, kompgitarr, bas och trummor.
Det svåra var att hitta en basist som var elektrifierad inte på grund av kunskap utan det ansågs som uslare än solo och komp. Längst bak får man inga tjejer som tittar beundrande på en.
Var hamnade jag, jo längst bak.
Att köpa en elbas med den dyra orgeln var inte att tänka på så det blev att bygga om hemmagjorda gitarren.
Inte så dumt för då kunde det bli en 6-strängad bas som var riktigt inne.
Att fixa en mic så det hela blev elektriskt var det lilla problem och att hitta en förstärkare var inte heller så svårt.
Och här vaknade mitt ännu bestående intresse för elektronik. Det blev att bygga om lite i förstärkeriet och fixa en fetare högtalare.
Sedan den dagen har jag rakt igenom livet byggt små elektroniska nyttigheter och onyttigheter. Dragit sladdar i en aldrig sinade ström och säkert brutit mot alla de lagar som finns om vad man får och inte får i elvärlden.
Jag inser nu att det här blir för lång så jag får ta det i delar.
Om jag skulle gå in till orgeln och dra av ett par vackra psalmer eller kanske till och med träna inför julen vackra sånger.
Visst står det en orgel i hemmet, inköpt på 34:an för 200 kronor. Vem vill ha en sådan när det finns synthar med 2000 finesser? Jo jag, den har bra ljud, pedaler, två manualer precis som en orgel skall.
Jag avslutar med en bild från det turbulenta 60-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar