Spridda skurar och oväder.

Det är omöjligt att skildra mitt liv på havet ombord på Späckis och Moby Dick på ett vettigt sätt därför skall jag bjuda på lite spridda skurar.
Kronologin brister som vanligt.
Så småningom fanns det i "flottan" en Späckhuggare en Grinde en Skärgårdkryssare och en motorseglare som jag inte minns vad den hette.
http://grinde.dk/data_om_grinden.shtml
En mycket tidig vår skulle det bli segling. Isarna hade precis gått upp och ett problem var att alla sjömärken hade förstörts av isen. Inte en hel prick i skärgården.
Svend tyckte att han och ett par till kunde segla Grinde och jag och några tillfälliga gäster kunde segla Späckhuggare.
OK, då gör vi så.
Soligt och vackert, ingen vind att tala om, kort sagt upplagt för lite mys och vackert sjöhav.

Vinden var sådan att Säckhuggaren var snabbare så snart låg Svend ett par hundra meter bakom.
Av och till passerade vi avbrutna pinnar som innan vintern varit sjömärken.
På ett ungefär visste vi var vi var men det skulle snart visa sig att jag hade noll koll.
Plötsligt smäller det kölen. Inte en gång utan många gånger.
Att försöka vända var meningslöst så det blev stress upp på däck och riva ner seglen.

Rodret gick att röra några ynka grader på vart håll så nu var det lite bekymmer.
Svend upptäckte belägenheten men kunde inte göra mycket. Grinden gick djupare så att försöka komma närmare var inte att tänka på.
Efter en del trassel fick vi över en lina och Svend kunde dra loss oss sakta och försiktigt.
Det blev att hänga i en tamp hem, inte så lite skämmig.

Dagen efter togs båten upp på land i handelshamnen och då fick vi se att kölen hade lossnat ca 3 cm i framkanten.
Roderaxeln var krökt i ca 30 grader. Jämmer och elände.

När båten ligger i sin vagga på land kommer dåvarande hamnkaptenen Ove och tittar på eländet, sen kommer han bort till mig och säger
"Nu kan du snart segla, du har ju gått i grundskolan".
Båtvarvet kom dagen efter och reparerade skadorna utan sura kommentarer.
Svend gav mig aldrig ett ont ord om detta, han var sådan helt enkelt.

En gång var det klubbtävling inomskärs och det blåste rätt rejält med ständiga vindskiften som det gärna blir inomskärs.
Ständiga slag (kursändringar) för att ta till vara på vinden.
Jag lyckas trassla till skotet i vinschen och får inte loss snöret.
Framför oss en liten kobbe som helst skall undvikas. Att segla upp på en kobbe i 7 knop ställer till oönskade problem.
Jag frågar "Skall jag kapa skotet?".
"Nej försök få upp trasslet och kapa när jag säger till".
Kniven satt väldigt löst när jag äntligen får upp knuten och vi vänder på en femöring.
Den gången fick jag lite välförtjänt skäll.

En resa som sitter som etsad i minnet är havskappseglingen "Bornholm Runt" 1976.
Bornholm Runt går från Simrishamn på eftermiddagen, norr, öster och syd om Bornholm för att sluta i Simrishamn vid middagstid dagen efter.
Seglingen började i lite lagom vind, sisådär en 7-8 meter.
Det blev en pilsner och en macka med åtföljande kaffekopp och all fem ombord var på strålande humör.

På nordöstra sidan av Borholm ökade vinden till 10, 11 meter och det började gå fort på riktigt.
Väl runt hörnet ökade vinden igen och sjön började bli lite kort och grov.
När vi rundar sydöstra spetsen på Bornholm blåser det rejält. Vi kunde inte gissa hur mycket men det var dags att byta försegel.
Eftersom jag var "fördäcksdisponent" blev det att kravla fram på fördäck.
Med våtdräkt underst, regnställ och stor jacka. Flytväst och dubbel säkerhetssele av egen tillverkning tog jag mig fram på fördäck och bytte Genua mot fock.
Jag erkänner efter alla dessa år att jag var rädd.
Båda händerna behövdes för segelskifte, jag måste lita på säkerhetselen.

Vinden ökar undan för undan och snart har vi styv kuling enligt uppskattning.
Alla vi fem gastar sitter på läsidan med benen utanför skutan för att motverka vinden och öka farten någon  ynka del av en knop.
Vi har nu en motvind och en motsjö som gör att vågorna slår över oss hela tiden.
En stor våg fyller hela sittbrunnen mad vatten och då säger gasten Åke.
"Jag har alltid önskat mig en båt med swimmingpool, en sån här skall jag ha".

Senare på natten blev det att reva både storsegel och fock. Alltså fram på fördäck igen.
Den natten förstod jag vad känsla för segelsättning betyder för seglingen.

Framåt morgonen lägger sig vinden och med kikarens hjälp kan vi se vad som händer runt oss.
Vi upptäcker att många större båtar ligger sämre till och att vi måste ha seglat väl.
När vi passerar mållinjen smäller kanonskottet och vi förstår att vi vunnit på något sätt.
Vi har vunnit vår klass överlägset och gett många större båtar rejält med smisk.
Enligt SMHI var medelvinden 17 meter och byarna 21 meter.

I hamn med genomblöt besättning och blöt båt blev det att försöka vila och torka ur allt vatten.
På kvällen blev det prisutdelning och riktig mat på hotell Svea.
Svend i sin stiliga seglarstass och aktad och respekterad av alla.
När Svend tagit emot sin buckla kommer han ner och sätter sig, ställer bucklan framför mig och säger
"Tack för gott snideri, den är din".
En stoltare gast fanns inte på den festen.
När dansen började gick vi ner och knöt oss i en fortfarande fuktig båt, jag vet inte vem som var nöjdast.

Svend har nu seglat sin sin sista jordiska seglats.
Men jag vet att du nu sitter i din älskade Folkbåt med din kära hustru på evighetens hav.
En laber bris låter dig styra vart du vill, du slipper "pissebleke" och grund.
Om det blir mig förunnat att möta dig i någon hamn skall jag ha med mig några Hof, några rögade sillar från Allinge och en påse wienerbröd av den danska sorten.
Till kaffet skall vi ta en liten Johnny Walker av den svarta sorten och vi skall sitta och språka om alla våra stunder tillsammans, goda som onda.
Du kommer för alltid att vara i mitt hjärta Svend.

Du lever också i många andras minne.
http://www.borstahusens-ss.se/grindstart/GS1-2-2009.pdf

En bit ner på sidan.

1976 http://www.snipejp.org/snipe/Rulebook_2001-2004/8-9_past_commodores.pdf

På havet.

Jag började min resa i plastvärlden 1971 -08-03
1975- 01-01 blev jag förman och kort därefter fabrikchef.
Det hela tog slut 1978-06-17, dagen innan födelsedagsfirande.
Allt enligt betyget som ligger framför mig just nu.

Men utan betyget hade jag inte kunnat svara på när det hela inträffade för som sagt kronologi och jag bor inte på samma planet.
I det som nu följer kan jag inte ge något svar på vare sig början eller slut.
Ett enda datum har jag klart för mig 1976 om om detta återkommer jag längre ner.

En dag, jag tror det var veckan innan någon midsommar får jag frågan om jag kan hjälpa till och segla en båt från Helsingör till Karlskrona.
Och denna fråga får jag av min chef och ägaren till plastfabriken.
Men jag får också frågan från en legend inom seglingsvärlden.

En man som seglat en båt som kallas Snipe med MYCKET stora framgångar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Snipe

Jag begrep inte just då vad frågan innebar eftersom mina kunskaper om segelbåtar inskränkte sig till "stora vita trasor och en massa snören på en balja".
Och vad jag skulle tillföra ombord kunde jag inte förstå, ännu mindre vidden av vad frågan skulle föra med sig.
Jag begrep inte heller att jag fått frågan av en man som visserligen var en mycket god vän och en av två som räknas som mina bästa chefer i hela arbetslivet (dött lopp mellan dessa två),
ännu mindre begrep jag att frågan ställdes av en auktoritet inom seglingen i hela världen.
Svend Rantil !

En midommarafton befann jag mig då i Helsingör för att hämta en segelbåt som kallades Späckhuggare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sp%C3%A4ckhuggare_(segelb%C3%A5t)

Eftersom jag inte begrep annat än att Svend och ägaren till varvet kände varandra väl och talade samma språk på alla sätt så höll jag mig i bakgrunden.

Några timmar senare satt jah i en segelbåt på ett spegelblankt Öresund utan en vindpust.
Jag fick i höjd med Falsterborev rådet att vila några timmar för att sedan vara vaken under natten.
När jag vaknade några timmar senare så hade vi "seglat" baklänges flera hundra meter.
Ingen vind och motströms.
För att göra en lång historia lite kortare så fick vi vind på sydsidan av Skåne och god vind i Bornholmsgattet.
Jag fick under resan mina först lärospån i seglingens förlovade värld.
Det var mast, köl, rigg, stag, vant, fock, stor, Genua och rena fikonspråket men tålmodigt förklarat med efterföljande förhör.
Jag började förstå att segling var en konst och en stor konst.

Måndagen efter hemkomsten hade jag träningsvärk i varenda muskel i kroppen på grund av dessa omedvetna pareringar av båtens rörelser men också en känsla av att ha varit med om något mycket spännande.
Men det skulle bli mycket mer spänande än så.

Jag fick frågan om jag ville följa med och segla mer och det tackade jag gärna ja till.
Och nu började det på allvar.

Jag och Svend seglade så småningom varje vecka, ibland en dag ibland tre och till och med fyra dagar eller kvällar per vecka.
Ofta ensamma men ibland med tillfälliga eller mer varaktiga gastar.
Vadå gastar?
Jo en båtbesättning har alltid en skeppare som oftast är rorsman (men inte alltid) och ägare till båten.
Till sin hjälp har han då gastar som sköter alla trasor och snören på skepparens befallning.
En duktig gast tar egna initiativ och drar i rätt snöre vid rätt tillfälle eller föreslår segelskifte när det blir aktuellt.
En gast sköter oftast också navigationen.
Skepparens ord är lag, man kan inte börja med demokrati om det kör ihop sig.

Under Svends handledning och stora tålamod lärde jag mig efterhand att styra och ställa med segel och skot (snören som sköter segel).
Jag lärde mig navigera både inomskärs och utomskärs.
Jag lärde mig namnen på varenda pryl ombord och kan än idag ett antal knopar som Svend tålmodigt lärde mig under kvällarna i hamn.

Vi ställde upp i små tävlingar på hemmaplan och började förstå vilken auktoritet Svend var hos seglarna.
En regelkunskap som nog saknade sitt motstycke och en erfarenhet som gick lång över de vi mötte.
Jag mötte människor som jag aldrig skulle ha mött annars.
En dag satt vi i båten vid Karlskrona segelsällskaps brygga och pysslade med ett eller annat,
då hörs en röst som säger "Hej Svend".
"Nämen e det du säger Svend" kom ner på en kaffekopp.
När kaffet är uppslaget så säger Svend "Vet du vem detta är?".
Nähä det visste jag inte.
Jo det är Lars Hall.
Va......den Lars Hall. Jojomensan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Hall_(femkampare)

En stunds trevligt prat blev det och jag hade träffat en stor idrottsman.

Nu börjar det här bli långt så forstsättning följer inom kort.

 

Slutet på en epok.

Anledningen till att det varit tyst här ett tag är en efterhängsen förkylning och ovanpå den helger.
Men nu fortsätter "En alms liv".

Märkligt nog var det de enkla produkterna vi förlorade först.
Ekströms måttskopor, lite enkla burkar och annat krafs försvann ur produktionen.
I plastbranschen var det så att vår kund ägde sitt formverktyg med det förvarandes så klart hos oss.
Ett enkelt formverktyg kunde kosta 40.000 ett komplicerat verktyg flera hundratusen.
Eftersom vi hade en egen formverkstad skötte vi allt löpande underhåll och reparationerna.
Innan vi satte upp ett verktyg för produktion kontrollerades verktyget avseende mått och funktion.
Så när Ekström fick kalla fötter och tog hem sitt verktyg för att själv producera måttskopor förlorande vi inte bara produktion utan även verkstadsintäkter.
Enkla måttskopor hade små marginaler men mycket stora volymer. En order på 100.000 skopor var vanlig.
Att förlora 40% av produktionen satte allvarliga spår i ekonomin och nu började en karusell som skulle ta många turer.

Företagarföreningen gick in och tittade över hela företaget och deras slutsats blev att det fanns substans och kunnande i företaget. Deras rekommendation till banken blev att tillskjuta kapital och till kommunen att komma till en uppgörelse om fastigheten.

Både banken och kommunen slirade och läget blev mer och mer prekärt.
Under några månader stuvade vi om bland personalen, som jag sagt så var personalomsättningen stor och den blev inte mindre på grund av situationen.
Det slutade med att jag själv körde nattskiftet mellan 22.00 - 06.00.
Med tanke på fack och arbetarskydd hade det knappast gått idag men då hade nöden inte kännedom om några lagar.

Och nu skall du få en märklig historia till livs.
En dag blev vi kontaktade av en amerikan som hette Carmel.
I sin lilla väska hade han en ficklampa av mycket märklig konstruktion.
Batteriet var ännu märkligare, det var baserat på Litium.
Mr Carmel påstod att han hade ett avtal med amerikanska försvaret på otoliga mängder av denna ficklampa.
Och Mr Carmel ville köpa fabriken för att här producera Litiumbatterier.
Alla tjänstemän skulle få stanna kvar och kollektivpersonalen skulle handplockas av mig.
En del maskiner skulle behövas också i fortsättningen men hela fabriken skulle byggas om varför han även ville köpa fastigheten av kommunen.
Mr Carmel satt i samtal med banker, komunen, företagarförening, pressen och fasiken vet om han inte konfererade med Gud Fader också.
Det gick sällan en dag utan att pressen beskrev vilken lycka det var att Carmel hade landat i Karlskrona.
Till att börja med var det ingen som tänkte på att kolla upp hans bakgrund, han var mycket övertygande, vältalig och charmig.

Det smiddes planer som var näst intill ofattbara och det var väl det som så småningom blev hans fall.
Ett exempel bara.
All personal skulle köra amerikanska bilar. Jag blev lovad en Camaro och det delades ut bilar till höger och vänster.
Det ritades på den nya fabriken och räknades på investeringar för många svenska pengar.

Det kom till slut en förfrågan om hur hans kapital såg ut och var det kom ifrån.
Mr Carmel slet då upp en check utställd på honom av en bank i Israel på en miljon dollar.
Om jag minns rätt så stod dollarn då i 5.50.

Det var ytterst nära att ägaren till fabriken hade lämnat över aktierna till honom och då hade det varit kört.
Men det visade sig att Mr Carmel var en i USA välkänd bedragare.
Han var efterlyst för omfattande bedrägerier och det hela slutade med att han åkte ur landet och därmed var vi tillbaka på ruta ett.

Nu bekostade banken en konsult som skulle titta på företaget.
Konsulten var en mycket erfaren och ansedd man som hade stor förtroende i industrivärlden.
Ett märkligt sammanträffande var att denna konsult var svärfar till min bror, efter en del tjafs beslutades det att det inte innebar något hinder.
Nu utreddes företaget avigt och rätt en gång till och utslaget blev att det fanns mycket substans i företaget och ett unikt kunnande.
Hm, hade jag hört det innan?

Det heter som bekant att medan gräset gror så dör kon och det blev tyvärr så också.
Att min anställning slogs i spillror gjorde väl inte så mycket men att ett livsverk gick i kras var djupt tragiskt.

Konkurs blev det och nu inträdde gamarna på arenan.
En konkursförvaltare tillsattes och han döptes snabbt till dögrävarn.
All personal sas upp på grund av arbetsbrist och samtidigt beordrades övertid för att så snabbt som möjligt avverka inneliggande beställningar.
Och då blev jag allvarligt förbannad.
Med hänvisning till personalminskning och åtföljande kompetensbrist förbjöd jag allt arbete utöver dagtid.
Den lille tjocke, högröde dögrävarn blev helt galen och hotade med allt upp till dödsstraff.
Han bestämde, jag hade inget att säga till om, basta!
Då kan du ta över produktionsledningen så går jag hem och lägger mig på soffan blev mitt genmäle. Jag har inget att förlora, men du har lille gubbe.

Det blev produktion från 07.00 till 16.00.

Slutet blev att alla inventarier köptes av en "fabrikör" i Skåne som mest producerat elektriska artiklar. Priset var för lågt och uttrycket plundring låg nära till hands men så är det ännu idag i konkursbranscen..
Sedan personalen gått hem städade jag ur lokalerna och avslutade det hela under en mycket stor sorg.

Många år senare träffade jag konsulten som var svärfar till brodern på deras sommarställe.
Då fick jag veta att en av hans stora gåtor i konsulteriet var att företaget inte fick leva vidare.
Han hade funderat en hel del på bankens och kommunens beslut.

Kommunalrådet hade innan kommunalrådsuppdraget varit lokalvårdare på Fokets Hus, bankdirektören fick något år senare sparken på grund av stora bankförluster.

I nästa avsnitt skall vi ge oss ut på havet och där kunde det också storma!