Vi har nu kommit fram till september 1982.
Framför mig har jag ett intyg från Skolöverstyrelsen som handlar om genomgången introduktion i ADB nr. 111.00 68
Det var på det viset att kära gamla Arbetsförmedlingen tyckte att jag skulle satsa på en datautbildning och för enda gången i livet var jag överens med Af.
Vid den här tiden var den allmänna uppfattningen att alla skulle lära sig skriva egna program och därför skulle jag bli programmerare.
Inför denna uppgift skulle min lämplighet testas genom en kort kurs på en vecka.
Under 35 lektioner skulle jag få kunskap och utvärdering i
Datorns tekniska uppbyggnad.
Grafiska beskrivningstekniker.
Programmering.
Datorteknologi.
Plus lite annat krafs.
Jag blev antagen till en utbildning som var fastställd av skolöverstyrelsen, administerades av AMU Ronneby och den utbildningsansvariga var EP-data i Karlskrona (En del av Värmlandsdata).
Jag skulle nu få lära mig programspråket Cobol allmänt kallat skrivkramp, jo du läste rätt SKRIV-KRAMP.
Men innan vi kom till Cobol skulle vi lära oss det enklare språket Basic.
Basic är ett språk som har dödförklarats många gånger men fortfarande lever i vissa avseende.
Det blev att lära sig de eviga programbegreppen:
IF=om
ELSE= annars
THEN=då
INPUT=ta in
PRINT=skriv
GOTO=gå till
osv, osv i en strid ström
För att underlätta och begripa skaffade jag mig en egen dator, en VIC-20
http://sv.wikipedia.org/wiki/Commodore_VIC-20
som snart byttes till en VIC-64
http://sv.wikipedia.org/wiki/Commodore_64
Cobol arbetade i stordatormiljö vilket var något helt annat än VIC.
Man skrev ett program som sedan skulle kompileras (översättas) till maskinspråk och därefter arbetade datorn med det egentliga problemet.
Det var strukturerad programmering, sekvensfiler, syntax, JSP, direktaccess, poster och termer och f-n vet vad.
Skriv-kramp då?
Jo om jag ville få datorn att skriva ut det enkla ordet "datorn"
Först måste det då till ett program som talade om för datorn att jag ville skiva ordet, sedan om jag ville skriva det på en skrivare och i så fall vilken skrivare. Om det skulle skrivas ut på en bildskärm så var frågan vilken bilken bildskärm och var på denna bildskärm.
Sedan måste datorn få reda på på hur var och när det skulle kompileras.
Till slut skickas programmet till en dator som skulle reda ut alla dessa frågor för att skicka beslutet till en dator som gjorde jobbet.
3,4,5 hundra rader programmering för ett så enkelt uppdrag.
Cobol finns fortfarande hos banker och stora företag.
Jag hade fått lite kläm på vad som rörde sig i tiden och bad att de sista månaderna som skulle ägnas åt praktikfall få arbeta i persondatormiljö.
Nu fanns knappt PC vid den här tiden utan här i riket var det Facit med deras ABC-datorer som dominerade.
Efter mycket om och men fick jag sätta mig vid en ABC-800.
http://sv.wikipedia.org/wiki/ABC_800
Så här långt tränger sig vardagen på och det återstår en hel del så,
på återseende.
måndag 23 april 2012
tisdag 20 mars 2012
Så tar det slut
Det blev mycket vända plattor och det var en rolig tid. Jag som överårig hade minst lika kul som ungarna även om jag fick tacka nej till en del erbjudande av det mer onämnbara slaget. Nu var det inte bara att spela för ungdomar. Några spelningar gick av stapel på Eringsboda brunn för en äldre publik och även där blev det en del erbjudanden och jag måste säga att ungdomar är lättare att avvisa än medelålders damer.
På tal om annat så fanns det inga vita pengar i denna verksamhet det var svart rakt av och det var ofta stora pengar med den tidens mått.
En sak till måste jag skriva om.
Det fanns vid denna tid något som hette Discoforum, en mötesplats för DJ:s, skivbolag, tekniknördar och säljare av musikanläggningar.
Vi bjöds in till detta forum som hade plats i Malmö för året.
Från Karlskrona åkte vi fyra stycken som jag så här i efterhand konstaterar vad de tongivande på discofronten.
Vårt team var de enda i Blekinge som pysslade med mobildisco, alltså hade allt med oss i bilen/bilarna, en var etablerad vid stadens enda stora discotek och en var kringresande DJ.
Dagen på forumet ägnades åt att träffa skivnasare som vi väl kände till och ytterligare några godbitar på skivhimlen bärgades.
Det är så enkelt att vissa kända får godiset andra okända får inte.
På kvällen blev det fest och där var det trängsel av kändisar som ville "promota" sig.
Julius, en av de stora arrangörerna idag var vid denna tid DJ och han skulle skulle vända plattor denna kväll.
http://juliusab.se/
Han berättade en kul historia om sina krav för att spela, betalning så, dricka så, och en drickaback att stå på eftersom han var ganska kortväxt.
Clabbe fanns på plats utan rakt över disc.
Ola Håkansson från Secret Service tog en drink vid vårt bord och visade sig vara en trevlig kille trots sin stora idolstatus och enorma framgångar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Secret_Service_(musikgrupp)
En stund satt Efva Attling från X-Models vid vårt bord och hon var garanterat inte lesbisk då, snarare........
Kvällen stora artist var Taco med sin då jättehit Puttin´on the Ritz.
http://www.youtube.com/watch?v=OG3PnQ3tgzY
Den låten fyllde ett dansgolv även om publiken var trög.
I min gamla skivsamlig finns ett signerat exemplar.
Nå, allt har sitt slut.
Gylling hade hämtat hem sina förluster och beslutade att lägga ner butiken.
Hela lagret såldes till en av de mer oseriösa handlarna i Blekinge.
Inredningen sålde jag till en nyöppnad kedja av bildelar i Karlshamn.
1982 lades butiken ner och mitt betyg är jag än idag nöjd med.
Jag fortsatte dock med plattvändandet några år till och min kompis i teamet är idag en stor nöjesprofil i Karlskrona med flera krogar under sin hatt.
Vi hade kul Christer, eller hur?
Ett kort gästspel på Domus avdelning för TV, video, musik var en trist historia men man måste försörja sig.
Men efter den trista tiden skulle jag ge mig in i datorernas förlovade land och det skulle bli en av de bästa tiderna i mitt liv.
På tal om annat så fanns det inga vita pengar i denna verksamhet det var svart rakt av och det var ofta stora pengar med den tidens mått.
En sak till måste jag skriva om.
Det fanns vid denna tid något som hette Discoforum, en mötesplats för DJ:s, skivbolag, tekniknördar och säljare av musikanläggningar.
Vi bjöds in till detta forum som hade plats i Malmö för året.
Från Karlskrona åkte vi fyra stycken som jag så här i efterhand konstaterar vad de tongivande på discofronten.
Vårt team var de enda i Blekinge som pysslade med mobildisco, alltså hade allt med oss i bilen/bilarna, en var etablerad vid stadens enda stora discotek och en var kringresande DJ.
Dagen på forumet ägnades åt att träffa skivnasare som vi väl kände till och ytterligare några godbitar på skivhimlen bärgades.
Det är så enkelt att vissa kända får godiset andra okända får inte.
På kvällen blev det fest och där var det trängsel av kändisar som ville "promota" sig.
Julius, en av de stora arrangörerna idag var vid denna tid DJ och han skulle skulle vända plattor denna kväll.
http://juliusab.se/
Han berättade en kul historia om sina krav för att spela, betalning så, dricka så, och en drickaback att stå på eftersom han var ganska kortväxt.
Clabbe fanns på plats utan rakt över disc.
Ola Håkansson från Secret Service tog en drink vid vårt bord och visade sig vara en trevlig kille trots sin stora idolstatus och enorma framgångar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Secret_Service_(musikgrupp)
En stund satt Efva Attling från X-Models vid vårt bord och hon var garanterat inte lesbisk då, snarare........
Kvällen stora artist var Taco med sin då jättehit Puttin´on the Ritz.
http://www.youtube.com/watch?v=OG3PnQ3tgzY
Den låten fyllde ett dansgolv även om publiken var trög.
I min gamla skivsamlig finns ett signerat exemplar.
Nå, allt har sitt slut.
Gylling hade hämtat hem sina förluster och beslutade att lägga ner butiken.
Hela lagret såldes till en av de mer oseriösa handlarna i Blekinge.
Inredningen sålde jag till en nyöppnad kedja av bildelar i Karlshamn.
1982 lades butiken ner och mitt betyg är jag än idag nöjd med.
Jag fortsatte dock med plattvändandet några år till och min kompis i teamet är idag en stor nöjesprofil i Karlskrona med flera krogar under sin hatt.
Vi hade kul Christer, eller hur?
Ett kort gästspel på Domus avdelning för TV, video, musik var en trist historia men man måste försörja sig.
Men efter den trista tiden skulle jag ge mig in i datorernas förlovade land och det skulle bli en av de bästa tiderna i mitt liv.
måndag 19 mars 2012
Disco
Vi befinner oss alltså i Stockholm och morgonen är tidig. Om jag minns rätt så var det en mycket ljummen natt och det måste ha varit tidig eller sen sommar. Jag gissar på sen eftersom skivbolgagen räknade pengar på våren och sällan gjorde mycket väsen av sig.
Jag är sådär 35 år gammal och gift, mitt sällskap är runt 20 och har nyss gjort slut med sin kille.
Upplagt för vänsterprassel kan tyckas men så icke. Vi satt på en konstig bänk som gick runt ett träd i gamla stan en stund, vi gick runt och tittade på hus och människor och sedan gick vi hem till vårt halvsunkiga hotell och somnade i skilda rum.
Av förklarliga skäl minns jag inte så många detaljer men att det var en mycket trevlig kväll minns jag. Jag hade inga moraliska betänkligheter denna kväll/natt, andra hade det säkert.
Jag gjorde en del mycket uppmärksammade skyltningar under den här tiden.
En påsk täckte jag ett stort fönster och la ut en stor presenning på fönstergolvet. Några säckar jord och gräsfrö på detta och efter en vecka hade vi en fin gräsmatta i fönstret.
Lite björkris, fjädrar i massor, några stora ägg i papp vackert målade och sedan lite bärbara musikmaskiner.
Pricken över I blev 10 nykläckta kycklingar en mikrofon och en högtalare på gatan så deras pip kunde höras.
Ta hjälp av några små kycklingar så säljer du Walkman (hette då Freestyle) och musikmaskiner.
Nå nu skulle det handla om Disco.
Jag kommer inte ihåg hur det gick till i detalj men vi fick frågan om vi kunde fixa ett disco i ett eller annat sammanhang.
Jodå, det kunde vi kanske. Skivor fanns, skivspelare fanns, förstärkare fanns högtalare fanns men kanske inte tillräckligt bra eller rättare sagt tillräckligt stora.
Nu hade jag under tiden med Villa & Trädgårdsservice byggt lite högtalare.
En vanlig högtalare har en väldigt låg verkningsgrad, dvs skickar du in Watt så får du ut lite decibel. Det krävs ohemult mycket watt för att få högt ljudtryck.
En sorgligt försummad högtalare är avstämda pipor eller hornhögtalare. Genom mellanväggar i en liten låda tvingar du luften att uppföra sig på lite annorlunda sätt, du ökar luftmängd och hastighet och får på så sätt en stor verkningsgrad.
Anledningen till att tillverkarna aldrig har kört den linjen är helt enkelt för stor produktionskostnad.
Jag byggde en del sådana högtalare och för att få det rätt var jag tvungen att lära lite om principerna som för övrigt är väl kända.
Nu blev det att såga spånplatta igen. Spånplattor är tunga och bra för ljudisolering, lägger man samman två så har du ett bra material att bygga högtalare i.
MIn manlige medhjälpare i butiken var synnerligt intresserad av att bli plattvändare så vi slog oss samman.
Vi kontaktade Gylling för att be om lov att kalla oss Nova Discoteam och det blev grönt ljus.
Gylling ovetandes skyltade jag upp ett fönster med Nova Discoteam och lite text om all musik, bra ljud och fullt ös.
Nu behövs det lite blinkande lampor och annat ljus för att bli disco.
Det fanns och finns massor av byggsatser att köpa för ljusorglar och strobolight och annat häftigt så då blev det fram med lödpennan och de gamla kunskaperna om kondensatorer, motstånd och den nya tidens transistorer.
Efter några kvällar lite nätter och en del helger hade vi då fått ihop, var sin rack med två skivspelare, mixer, kasettspelare, mic och ljusstyrning plus lite annat lyxkrafs.
Fläktar i botten på racken eftersom det blev mycket värme.
Nu hade jag gjort en speciallösning som innebar att två stereoförstärkare kopplades så att varje stereoförstärkare tog hand om var sin kanal som monoförstärkare.
Så här då, en förstärkare på 2x150 watt kopplades till en högtalare och därmed gav 300 watt på vänster sida och samma på höger sida. På så vis fick vi ut 2x300 watt till betydligt lägre pris och med mycket högre kvalité.
Två förstärkare på 2x150 watt lika med 2x300 watt, billigare, bättre ljud.
Vi körde i Hi-Fi vilket andra inte gjorde eftersom man körde med PA system.
Krånglig? Ja lite, men självklart när man fattat det.
Vad har vi då? Jo, två plattvändare, mycket bra ljud, hyfsat ljus och alla nya plattor, all ny musik.
Skivbolagen nappade på vårt upplägg och vi/jag fick många skivor som aldrig nådde allmänheten.
En maxisingel var en låt, ommixad, i storlek som en LP men spelad på 45 varv och sådana fick vi ganska ofta och det var exklusivt.
Jag har i min ägo en del bildskivor som är utgivna i få exemplar.
Madonna, Shakin´Stevens, Secret Service med flera.
Godbitar att spela en discokväll och som inte hördes på andra disco i närheten.
Nu for jag /vi runt i hela Blekinge och vände plattor, det var privata fester, hembygdsgårdar, offentliga festplatser och jag vet inte vad.
Hasslö, Aspö, Wämö och jag minns inte hälften.
En plats minns jag dock väl, Wämöparken.
Varje år vad det musik vid skolavslutningen och vi fick frågan om vi kunde spela.
Första året kom det 600 personer och andra året 1600.
En utomhusdansbana som rymmer 500 personer är rätt överfylld när 1600 dansar samtidigt.
Fortsättning följer......
Jag är sådär 35 år gammal och gift, mitt sällskap är runt 20 och har nyss gjort slut med sin kille.
Upplagt för vänsterprassel kan tyckas men så icke. Vi satt på en konstig bänk som gick runt ett träd i gamla stan en stund, vi gick runt och tittade på hus och människor och sedan gick vi hem till vårt halvsunkiga hotell och somnade i skilda rum.
Av förklarliga skäl minns jag inte så många detaljer men att det var en mycket trevlig kväll minns jag. Jag hade inga moraliska betänkligheter denna kväll/natt, andra hade det säkert.
Jag gjorde en del mycket uppmärksammade skyltningar under den här tiden.
En påsk täckte jag ett stort fönster och la ut en stor presenning på fönstergolvet. Några säckar jord och gräsfrö på detta och efter en vecka hade vi en fin gräsmatta i fönstret.
Lite björkris, fjädrar i massor, några stora ägg i papp vackert målade och sedan lite bärbara musikmaskiner.
Pricken över I blev 10 nykläckta kycklingar en mikrofon och en högtalare på gatan så deras pip kunde höras.
Ta hjälp av några små kycklingar så säljer du Walkman (hette då Freestyle) och musikmaskiner.
Nå nu skulle det handla om Disco.
Jag kommer inte ihåg hur det gick till i detalj men vi fick frågan om vi kunde fixa ett disco i ett eller annat sammanhang.
Jodå, det kunde vi kanske. Skivor fanns, skivspelare fanns, förstärkare fanns högtalare fanns men kanske inte tillräckligt bra eller rättare sagt tillräckligt stora.
Nu hade jag under tiden med Villa & Trädgårdsservice byggt lite högtalare.
En vanlig högtalare har en väldigt låg verkningsgrad, dvs skickar du in Watt så får du ut lite decibel. Det krävs ohemult mycket watt för att få högt ljudtryck.
En sorgligt försummad högtalare är avstämda pipor eller hornhögtalare. Genom mellanväggar i en liten låda tvingar du luften att uppföra sig på lite annorlunda sätt, du ökar luftmängd och hastighet och får på så sätt en stor verkningsgrad.
Anledningen till att tillverkarna aldrig har kört den linjen är helt enkelt för stor produktionskostnad.
Jag byggde en del sådana högtalare och för att få det rätt var jag tvungen att lära lite om principerna som för övrigt är väl kända.
Nu blev det att såga spånplatta igen. Spånplattor är tunga och bra för ljudisolering, lägger man samman två så har du ett bra material att bygga högtalare i.
MIn manlige medhjälpare i butiken var synnerligt intresserad av att bli plattvändare så vi slog oss samman.
Vi kontaktade Gylling för att be om lov att kalla oss Nova Discoteam och det blev grönt ljus.
Gylling ovetandes skyltade jag upp ett fönster med Nova Discoteam och lite text om all musik, bra ljud och fullt ös.
Nu behövs det lite blinkande lampor och annat ljus för att bli disco.
Det fanns och finns massor av byggsatser att köpa för ljusorglar och strobolight och annat häftigt så då blev det fram med lödpennan och de gamla kunskaperna om kondensatorer, motstånd och den nya tidens transistorer.
Efter några kvällar lite nätter och en del helger hade vi då fått ihop, var sin rack med två skivspelare, mixer, kasettspelare, mic och ljusstyrning plus lite annat lyxkrafs.
Fläktar i botten på racken eftersom det blev mycket värme.
Nu hade jag gjort en speciallösning som innebar att två stereoförstärkare kopplades så att varje stereoförstärkare tog hand om var sin kanal som monoförstärkare.
Så här då, en förstärkare på 2x150 watt kopplades till en högtalare och därmed gav 300 watt på vänster sida och samma på höger sida. På så vis fick vi ut 2x300 watt till betydligt lägre pris och med mycket högre kvalité.
Två förstärkare på 2x150 watt lika med 2x300 watt, billigare, bättre ljud.
Vi körde i Hi-Fi vilket andra inte gjorde eftersom man körde med PA system.
Krånglig? Ja lite, men självklart när man fattat det.
Vad har vi då? Jo, två plattvändare, mycket bra ljud, hyfsat ljus och alla nya plattor, all ny musik.
Skivbolagen nappade på vårt upplägg och vi/jag fick många skivor som aldrig nådde allmänheten.
En maxisingel var en låt, ommixad, i storlek som en LP men spelad på 45 varv och sådana fick vi ganska ofta och det var exklusivt.
Jag har i min ägo en del bildskivor som är utgivna i få exemplar.
Madonna, Shakin´Stevens, Secret Service med flera.
Godbitar att spela en discokväll och som inte hördes på andra disco i närheten.
Nu for jag /vi runt i hela Blekinge och vände plattor, det var privata fester, hembygdsgårdar, offentliga festplatser och jag vet inte vad.
Hasslö, Aspö, Wämö och jag minns inte hälften.
En plats minns jag dock väl, Wämöparken.
Varje år vad det musik vid skolavslutningen och vi fick frågan om vi kunde spela.
Första året kom det 600 personer och andra året 1600.
En utomhusdansbana som rymmer 500 personer är rätt överfylld när 1600 dansar samtidigt.
Fortsättning följer......
lördag 10 mars 2012
En häftig tid
Med ett modernare språkbruk måste jag absolut kalla det här för en häftig tid, du skall få några skott från höften.
Vi bodde granne med Thorn, det företag som hyr ut hemelektronik och numera mest är oseriös bank.
Deras annonser retade mig eftersom deras matematik gick ut på att det var lönsammare att hyra än att köpa på avbetalning.
Det var osant.
Jag satte mig ner och räknade på alla deras produkter och kostnaden för hyra jämfört med avbetalning under samma tid.
Detta publicerade jag på annonsplats på en halvsida i lokaltidningen och skyltade upp i alla fönster med alla räkneexempel stort upplagda.
Det tog hus i hel...... Ja du vet vilken plats jag avser.
Platschefen kom inrusande med en ansiktsfärg som antydde förestående hjärtinfarkt.
Efter att han gapat och skrikit en stund frågade jag om jag fick bjuda på en kopp kaffe och då steg ansiktsfärgen ytterligare.
Jag fick veta att Thorn skulle stämma oss och mig, att vi ljög om deras priser och att detta skulle stå mig dyrt.
Det stod mig inte ett dugg dyrt, jag fick en liten bonus från Gylling och att stämma mig går inte, jag var rätt välstämd redan när jag föddes.
Vår TV-försäljning ökade markant de närmaste veckorna men konsumenter är lättlurade så det fanns tydligt nog många som fortsatte att hyra för dyra pengar och vi återgick till det mer normala.
En förmiddag var jag ensam i butiken och in kommer en stilig kvinna i höga stövlar med skyhöga klackar. Hon går bort till skivavdelningen och bläddrar runt lite och sedan kommer hon bort till mig och frågar
"Har du inget med Merit Hemmingson".
Mitt svar blev "har du inte det själv Merit".
Det var Merit Hemmingson och för er lite yngre kan jag förtälja att Merit var stor vid den här tiden. Hennes Hammondorgel och hennes "sång" till det var lite stilbildande.
En annan dag kom det in en stor (fet) man i butiken och snodde runt som ett skållat troll.
Vi undrade lite över hans beteende men han försvann snart ut igen.
5 minuter senare kom han in igen och nu i sällskap med en yngre "pojk".
Den unga pojken var Per Gessle och han visade sig vara riktigt trevlig om än musik och listnörd.
Han frågade mycket om vår skivförsäljning och vårt upplägg med "veckans LP".
Som tack för pratstunden fick jag ett ex av deras LP Moderna Tider signerad.
Veckans LP kräver kanske sin förklaring.
Min filosofi var att skall du sälja skivor så måste du ta från marknaden.
Att sänka priserna rakt av ger ingen effekt, du måste sänka priserna på de skivor som ligger på topplistan för få merförsäljning.
Alltså, ligger Madonna etta på listorna så säljer du hennes platta billigt för att få in kunderna.
Då köper kunden lite annat också eftersom kunden redan finns i butiken.
Det hela handlar om volymer.
Vi sålde på detta sätt kopiöst med skivor och plågade skivbolagen med lägre priser och bonusar. Köp 100 LP och få 10 köpet, köp 200 hundra och få 30 på köpet.
En grupp som hade stora framgångar 1981 var Freestyle med sin låt Fantasi.
Gruppen skulle framträda på Statt i Karlskrona och vi blev erbjudna en skivsignering i butiken.
Jag tackade ja och det skulle jag nog inte gjort.
Vi annonserade om skivsignering eftersom skivbolaget betalade annonsen och när jag kom till butiken fick jag nära nog slå mig fram till bakdörren för att komma in.
Det stod hundratals fjortisar i kö.
Polisen var på plats och försökte få ordning på kön utan större framgång.
När gruppen kom fick jag en smärre chock.
Klockan var 10 på förmiddagen och en gruppmedlem var hög som ett hus och gick i princip inte att kommunicera med. De övriga var stressade på gränsen till hispiga.
På något sätt ordnade vi kön vid dörren och fick genomfört signeringen utan större olyckor.
Det var några som svimmade och några som var otervliga men sånt fick man tydligen stå ut med.
Det här får bli två avsnitt men låt mig avsluta med en höjdare.
Vi sålde som du förstår riktigt mycket skivor.
Det hände mer än en gång att jag beställde skivor som tagit slut och krävde leverans via flyg.
Skivbolagen skickade via flyg och vi hämtade i Kallinge timmarna efter.
Och nu kommer höjdaren.
Men samtidigt sviker mig minnet lite.
Vi fick ett brev som var en inbjudan till en skivbolagsfest.
En grupp som hette Scafell Pike skulle släppa en singel "United States of Japan" och vi var inbjudna. Två personer med allt betalt.
Jag och den kvinnliga delen av personalen (vad trodde du) flög till Stockholm och tog in på ett rätt sunkigt hotell.
Kvällen blev oförglömlig.
Vi placerades vid någon slags honnörsbord som befann sig en meter högre än andra bord och till bordet fick vi Boppers och någon okänd skönhet, vad hon nu hade för uppdrag.
http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Boppers
Maten var om jag minns rätt hyfsad men det är inte bestående minnet.
Det fanns så mycket alkohol att vi kunde konserverat en Kaskelot.
Sångaren i Boppers la huvudet mot bordet efter 30 minuter och stirrade på mitt kvinnliga sällskap med oseende ögon. Var femte minut sträckte han ut ut tungan och försökte flörta men man kan inte flörta när man förlorat närvaron.
Massor med musik Scafell Pike tog upp oss på scenen efter sitt framträdande och presenterade oss som deras bästa säljare.
Vi lämnade festen innan den urartade helt för att söka oss till Göta Lejon och lite snöpligt var där stängt.
Vi vandrade genom Gamla Stan i sena natten eller tidiga morgonen och hade det mycket mysigt.
I nästa avsnitt skall du få veta min moraliska syn på denna kväll och också få resten av tiden på Nova.
Vi bodde granne med Thorn, det företag som hyr ut hemelektronik och numera mest är oseriös bank.
Deras annonser retade mig eftersom deras matematik gick ut på att det var lönsammare att hyra än att köpa på avbetalning.
Det var osant.
Jag satte mig ner och räknade på alla deras produkter och kostnaden för hyra jämfört med avbetalning under samma tid.
Detta publicerade jag på annonsplats på en halvsida i lokaltidningen och skyltade upp i alla fönster med alla räkneexempel stort upplagda.
Det tog hus i hel...... Ja du vet vilken plats jag avser.
Platschefen kom inrusande med en ansiktsfärg som antydde förestående hjärtinfarkt.
Efter att han gapat och skrikit en stund frågade jag om jag fick bjuda på en kopp kaffe och då steg ansiktsfärgen ytterligare.
Jag fick veta att Thorn skulle stämma oss och mig, att vi ljög om deras priser och att detta skulle stå mig dyrt.
Det stod mig inte ett dugg dyrt, jag fick en liten bonus från Gylling och att stämma mig går inte, jag var rätt välstämd redan när jag föddes.
Vår TV-försäljning ökade markant de närmaste veckorna men konsumenter är lättlurade så det fanns tydligt nog många som fortsatte att hyra för dyra pengar och vi återgick till det mer normala.
En förmiddag var jag ensam i butiken och in kommer en stilig kvinna i höga stövlar med skyhöga klackar. Hon går bort till skivavdelningen och bläddrar runt lite och sedan kommer hon bort till mig och frågar
"Har du inget med Merit Hemmingson".
Mitt svar blev "har du inte det själv Merit".
Det var Merit Hemmingson och för er lite yngre kan jag förtälja att Merit var stor vid den här tiden. Hennes Hammondorgel och hennes "sång" till det var lite stilbildande.
En annan dag kom det in en stor (fet) man i butiken och snodde runt som ett skållat troll.
Vi undrade lite över hans beteende men han försvann snart ut igen.
5 minuter senare kom han in igen och nu i sällskap med en yngre "pojk".
Den unga pojken var Per Gessle och han visade sig vara riktigt trevlig om än musik och listnörd.
Han frågade mycket om vår skivförsäljning och vårt upplägg med "veckans LP".
Som tack för pratstunden fick jag ett ex av deras LP Moderna Tider signerad.
Veckans LP kräver kanske sin förklaring.
Min filosofi var att skall du sälja skivor så måste du ta från marknaden.
Att sänka priserna rakt av ger ingen effekt, du måste sänka priserna på de skivor som ligger på topplistan för få merförsäljning.
Alltså, ligger Madonna etta på listorna så säljer du hennes platta billigt för att få in kunderna.
Då köper kunden lite annat också eftersom kunden redan finns i butiken.
Det hela handlar om volymer.
Vi sålde på detta sätt kopiöst med skivor och plågade skivbolagen med lägre priser och bonusar. Köp 100 LP och få 10 köpet, köp 200 hundra och få 30 på köpet.
En grupp som hade stora framgångar 1981 var Freestyle med sin låt Fantasi.
Gruppen skulle framträda på Statt i Karlskrona och vi blev erbjudna en skivsignering i butiken.
Jag tackade ja och det skulle jag nog inte gjort.
Vi annonserade om skivsignering eftersom skivbolaget betalade annonsen och när jag kom till butiken fick jag nära nog slå mig fram till bakdörren för att komma in.
Det stod hundratals fjortisar i kö.
Polisen var på plats och försökte få ordning på kön utan större framgång.
När gruppen kom fick jag en smärre chock.
Klockan var 10 på förmiddagen och en gruppmedlem var hög som ett hus och gick i princip inte att kommunicera med. De övriga var stressade på gränsen till hispiga.
På något sätt ordnade vi kön vid dörren och fick genomfört signeringen utan större olyckor.
Det var några som svimmade och några som var otervliga men sånt fick man tydligen stå ut med.
Det här får bli två avsnitt men låt mig avsluta med en höjdare.
Vi sålde som du förstår riktigt mycket skivor.
Det hände mer än en gång att jag beställde skivor som tagit slut och krävde leverans via flyg.
Skivbolagen skickade via flyg och vi hämtade i Kallinge timmarna efter.
Och nu kommer höjdaren.
Men samtidigt sviker mig minnet lite.
Vi fick ett brev som var en inbjudan till en skivbolagsfest.
En grupp som hette Scafell Pike skulle släppa en singel "United States of Japan" och vi var inbjudna. Två personer med allt betalt.
Jag och den kvinnliga delen av personalen (vad trodde du) flög till Stockholm och tog in på ett rätt sunkigt hotell.
Kvällen blev oförglömlig.
Vi placerades vid någon slags honnörsbord som befann sig en meter högre än andra bord och till bordet fick vi Boppers och någon okänd skönhet, vad hon nu hade för uppdrag.
http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Boppers
Maten var om jag minns rätt hyfsad men det är inte bestående minnet.
Det fanns så mycket alkohol att vi kunde konserverat en Kaskelot.
Sångaren i Boppers la huvudet mot bordet efter 30 minuter och stirrade på mitt kvinnliga sällskap med oseende ögon. Var femte minut sträckte han ut ut tungan och försökte flörta men man kan inte flörta när man förlorat närvaron.
Massor med musik Scafell Pike tog upp oss på scenen efter sitt framträdande och presenterade oss som deras bästa säljare.
Vi lämnade festen innan den urartade helt för att söka oss till Göta Lejon och lite snöpligt var där stängt.
Vi vandrade genom Gamla Stan i sena natten eller tidiga morgonen och hade det mycket mysigt.
I nästa avsnitt skall du få veta min moraliska syn på denna kväll och också få resten av tiden på Nova.
fredag 2 mars 2012
Nu blir det mycket
Vi är nu framme vid 80-talet och jag hade att hitta något nytt att försörja mig på.
Jag besökte Arbetsförmedlingen och här tyckte man då att mitt liv saknade mål, mening och inriktning. Mening höll jag väl inte riktigt med om men något uttalat mål med arbetslivet hade jag inte.
Vi kom då överens om att jag skulle genomgå en "arbetspsykologisk utredning som belyser sökandes anlagsmässiga förutsättningar för eventuella studier".
Under två dagar skulle jag genomgå en rad tester och utredas av några psykologer.
Det här blev några riktigt kul dagar fast det blev inte två, det blev tre.
Vi var åtta deltagare om jag minns rätt och en del skulle ske i samarbete med andra och det mesta enskilt.
Det var matematik, skrivövningar och intervjuer från morgon till kväll.
Det var praktiska övningar som att sätta samman och plocka isär olika prylar.
Det var mer matematik och ännu mer skrivövningar.
Till och med sådant hokuspokus som grafologi blev jag "utsatt" för.
Efter två dagar blev jag på nytt satt inför en psykolog eller liknande i ett lite mystiskt samtal.
"Vi får en del märkliga resultat i dina tester", "vi skulle vilja att du kommer i morgon också".
Det var inte mycket att välja på så det fick bli en dag till.
Vi var två som fick samma besked.
Nya tester, en del riktigt svåra. Nya övningar och en del misslyckades jag med.
På eftermiddagen sattes jag på nytt inför bossen för hela detta evenemang.
"Vi har fått ett resultat av dina tester som förbryllar och förvånar oss".
"Du har testresultat som vi sällan hittar, och vi har under dagen gjort det extra svårt för dig men resultaten är entydiga".
Jag blev lite förbryllad och smått orolig och undrade så klart vad mitt bekymmer var.
"Du har väl inget bekymmer med detta, men vi har aldrig sett dina testresultat, och resultaten är entydiga"
"Du har en IQ på 140-145 och det är unikt"
Jag sitter med protokollet framför mig, det är daterat 801022.
"Hans testresultat ligger långt över vad man kan förvänta sig, och en del ingår inte i våra testvariabler. De flesta anlagsfaktorer ligger betydligt över genomsnittet och är inte mätbara med våra metoder".
Jag fick rådet att sätta mig på skolbänken igen vid 35-års ålder.
Nu må du tycka att jag publicerar en massa skryt och så kan det vara.
Men jag kan så här många år efter händelsen inte annat än känna mig ganska nöjd med dessa dagar. När jag tar fram testprotokollet och utlåtandet 2012 så känns det inte som det var jag eller som det har någon relevans idag.
Nu blev det inga studier i den här svängen för ödet eller tillfälligheter spelade in igen.
Jag hade en god vän som stod för en butik som sålde hemelektronik och skivor.
TV-apparater, skivspelare, bandspelare och allt annat i den vägen.
Den här killen hade fått ett erbjudande från en större radiohandlare i Blekinge att starta en butik som delägare och nu ville han komma loss lite snabbt.
Det bästa sättet att lösa hans problem var att hitta någon som kunde hoppa in med kort stubin.
Denna någon blev jag.
Så var jag då anställd av Gylling Hem-Elektronik AB med ansvar för Nya Nova Foto och HiFi i Karlskrona AB den 19:e november 1980.
Anställd på lite konstiga vilkor minst sagt.
Gylling hade köpt butiken som konkursbo eftersom de var största fordringsägaren.
Syftet var att ta hem förlusten efter konkursen och sedan lägga ner.
Vårt avtal gick ut på att både jag och Gylling kunde gå skilda vägar med en månads varsel
Gylling var generalagent för Sony och några stora tyska märken på TV sidan och ville inte driva detaljhandel.
En duktig säljare lämnade samtidigt som min kompis så mitt första uppdrag blev att anställa två nya säljare.
Det blev en tjej och en kille och båda på halvtid, båda betydligt yngre än mig.
Efter som jag var ny stod försäljarna på kö för att övertyga mig om att deras produkter skulle vara kvar i sortimentet.
Grammofonbolagen var rätt kul att ha att göra med, priserna gick att pressa och bonusarna blev nästan oanständiga.
Eftersom jag var ny i gamet så ställde jag ibland rätt korkade krav men fick oftast som jag ville.
Jag skall avslöja lite fiffel.
På den här tiden var det skatt på bandkassetter så kassetter kom in i landet i TV-kartonger som TV-apparater. Sony var stora på band och oskattade kassetter kom in i tonvis.
Vi kunde då sälja band till så låga priser att vi i stort var ensamma om kassettförsäljning i Karlskrona.
Gyllings alla produkter som varit på olika mässor eller stått i deras egna montrar på kontoren i Bromma och Malmö hamnade hos oss som något som kallades lager-2 och hade noll värde i deras bokföring.
Två gånger per år hade vi REA och sålde ut prylar till ofattbara priser och detta gjorde att vi slog ur botten på marknaden i flera månader.
Helsida i lokaltidningen, 50 meter kö utanför butiken innan öppningsdags och extrapersonal skapade dagskassor som låg på stormarknadsnivå.
Det här var en sanslöst rolig tid och i kommande inlägg skall jag berätta om skivbolagsparty i Stockholm, artistmöten i butiken (Freestyle, Gyllene Tider, Merit Hemmingson).
Du skall också få veta hur jag gjorde mig till ovän med Thorn och en kvinna som gått från firad artist till djupt religiös sångerska på eget skivbolag.
Min tid som DJ, alltså skivspelande underhållare tänker jag också beröra.
Och till sist kommer slutet på en slitsam men kul del av livet.
Jag besökte Arbetsförmedlingen och här tyckte man då att mitt liv saknade mål, mening och inriktning. Mening höll jag väl inte riktigt med om men något uttalat mål med arbetslivet hade jag inte.
Vi kom då överens om att jag skulle genomgå en "arbetspsykologisk utredning som belyser sökandes anlagsmässiga förutsättningar för eventuella studier".
Under två dagar skulle jag genomgå en rad tester och utredas av några psykologer.
Det här blev några riktigt kul dagar fast det blev inte två, det blev tre.
Vi var åtta deltagare om jag minns rätt och en del skulle ske i samarbete med andra och det mesta enskilt.
Det var matematik, skrivövningar och intervjuer från morgon till kväll.
Det var praktiska övningar som att sätta samman och plocka isär olika prylar.
Det var mer matematik och ännu mer skrivövningar.
Till och med sådant hokuspokus som grafologi blev jag "utsatt" för.
"Vi får en del märkliga resultat i dina tester", "vi skulle vilja att du kommer i morgon också".
Det var inte mycket att välja på så det fick bli en dag till.
Vi var två som fick samma besked.
Nya tester, en del riktigt svåra. Nya övningar och en del misslyckades jag med.
På eftermiddagen sattes jag på nytt inför bossen för hela detta evenemang.
"Vi har fått ett resultat av dina tester som förbryllar och förvånar oss".
"Du har testresultat som vi sällan hittar, och vi har under dagen gjort det extra svårt för dig men resultaten är entydiga".
Jag blev lite förbryllad och smått orolig och undrade så klart vad mitt bekymmer var.
"Du har väl inget bekymmer med detta, men vi har aldrig sett dina testresultat, och resultaten är entydiga"
"Du har en IQ på 140-145 och det är unikt"
Jag sitter med protokollet framför mig, det är daterat 801022.
"Hans testresultat ligger långt över vad man kan förvänta sig, och en del ingår inte i våra testvariabler. De flesta anlagsfaktorer ligger betydligt över genomsnittet och är inte mätbara med våra metoder".
Jag fick rådet att sätta mig på skolbänken igen vid 35-års ålder.
Nu må du tycka att jag publicerar en massa skryt och så kan det vara.
Men jag kan så här många år efter händelsen inte annat än känna mig ganska nöjd med dessa dagar. När jag tar fram testprotokollet och utlåtandet 2012 så känns det inte som det var jag eller som det har någon relevans idag.
Nu blev det inga studier i den här svängen för ödet eller tillfälligheter spelade in igen.
Jag hade en god vän som stod för en butik som sålde hemelektronik och skivor.
TV-apparater, skivspelare, bandspelare och allt annat i den vägen.
Den här killen hade fått ett erbjudande från en större radiohandlare i Blekinge att starta en butik som delägare och nu ville han komma loss lite snabbt.
Det bästa sättet att lösa hans problem var att hitta någon som kunde hoppa in med kort stubin.
Denna någon blev jag.
Så var jag då anställd av Gylling Hem-Elektronik AB med ansvar för Nya Nova Foto och HiFi i Karlskrona AB den 19:e november 1980.
Anställd på lite konstiga vilkor minst sagt.
Gylling hade köpt butiken som konkursbo eftersom de var största fordringsägaren.
Syftet var att ta hem förlusten efter konkursen och sedan lägga ner.
Vårt avtal gick ut på att både jag och Gylling kunde gå skilda vägar med en månads varsel
Gylling var generalagent för Sony och några stora tyska märken på TV sidan och ville inte driva detaljhandel.
En duktig säljare lämnade samtidigt som min kompis så mitt första uppdrag blev att anställa två nya säljare.
Det blev en tjej och en kille och båda på halvtid, båda betydligt yngre än mig.
Efter som jag var ny stod försäljarna på kö för att övertyga mig om att deras produkter skulle vara kvar i sortimentet.
Grammofonbolagen var rätt kul att ha att göra med, priserna gick att pressa och bonusarna blev nästan oanständiga.
Eftersom jag var ny i gamet så ställde jag ibland rätt korkade krav men fick oftast som jag ville.
Jag skall avslöja lite fiffel.
På den här tiden var det skatt på bandkassetter så kassetter kom in i landet i TV-kartonger som TV-apparater. Sony var stora på band och oskattade kassetter kom in i tonvis.
Vi kunde då sälja band till så låga priser att vi i stort var ensamma om kassettförsäljning i Karlskrona.
Gyllings alla produkter som varit på olika mässor eller stått i deras egna montrar på kontoren i Bromma och Malmö hamnade hos oss som något som kallades lager-2 och hade noll värde i deras bokföring.
Två gånger per år hade vi REA och sålde ut prylar till ofattbara priser och detta gjorde att vi slog ur botten på marknaden i flera månader.
Helsida i lokaltidningen, 50 meter kö utanför butiken innan öppningsdags och extrapersonal skapade dagskassor som låg på stormarknadsnivå.
Det här var en sanslöst rolig tid och i kommande inlägg skall jag berätta om skivbolagsparty i Stockholm, artistmöten i butiken (Freestyle, Gyllene Tider, Merit Hemmingson).
Du skall också få veta hur jag gjorde mig till ovän med Thorn och en kvinna som gått från firad artist till djupt religiös sångerska på eget skivbolag.
Min tid som DJ, alltså skivspelande underhållare tänker jag också beröra.
Och till sist kommer slutet på en slitsam men kul del av livet.
söndag 26 februari 2012
Ett nytt kapitel.
Efter tiden i plastvärlden gällde det att hitta ett nytt kneg.
Min kära broder som alltid varit full av infall och tokerier, en del mycket framgångsrika, tyckte att jag skulle satsa på något eget.
Brodern hade någon tanke om att fixa service till villaägare. Lite trädgård, lite husfix och lite annat.
Som arbetslös tjänsteman hade jag stöd av Trygghetsrådet och det innebar att jag kunde få stöd av olika slag.
Lite resonemang, lite budgetering, lite planer och lite mer resonemang och vips hade jag ett företag som kom att heta "Villa och Trädgårdsservice".
Trygghetsrådet ställde upp med ovillkorade 50.000 kronor som startkapital och nu skulle det marknadsföras.
Hela företaget var egentligen dömt att misslyckas av ett enda skäl.
Jag gick lite kurser i trädbeskärning, anläggning, jordförbättring och annat.
Köpte ett par meter böcker och en hel del redskap och lite maskiner.
Hur mycket gräsmatta jag har lagt vet jag inte men det lär vara ett par fotbollsplaner, hur mycket löv jag har krattat vill jag helst glömma.
Men jag har gjort ett antal trädgårdar från jordhög till färdig.
Att sälja växter, jord, kalk och gödning var och är en sanslös verksamhet.
En buske som såldes för 100 kronor köptes in för 15, en påse jord kostade in 8 kronor och såldes för 40. Ett fruktträd köptes in för 80 kronor och såldes för 450.
Ett ton kalk köptes för 400 kronor och såldes för 1200.
Att sälja frön och lökar var så lönsamt att jag än idag skäms för det.
Problemet var vintern. Att sälja julgrupper kräver en helsikes massa arbete och lönsamheten då var inte vad den är idag. Snöskottning med och utan maskin blev lite av räddningen men det blev varje vinter underskott.
För att utöka verksamheten skaffade jag en traktorgrävare och det kan tyckas vara varje pojkes dröm att köra "grävmaskin" men att hålla igång en sådan maskin var inte alltid lätt.
Att sätta sten och lägga plattor kan vara kul upp till 200 kvadrat men jag lovar dig att nästa 500 kvadrat blir lite enahanda.
För att öka lönsamheten på vintern öppnade jag en butik som hyrde ut verktyg och maskiner.
Borrhammare, spikpistol, såmaskin och vält var inte så billigt då som nu så min tanke var att hyra ut. Och det rullade väl på men utan större lönsamhet.
På lediga stunder fick jag tag i ett annat intresse som finns än idag.
Jag skall lägga upp lite bilder senare.
Att köpa in råa ädelstenar är ganska billigt, det är sliparbetet som kostar.
Att köpa slipmaskiner är också rätt kostsamt men att bygga egna är både spännande och lönsamt.
Nu pratar jag inte Diamanter men väl Citriner, Ametister, Bergkristall och Zirkoner mm.
Att ha turen att på auktion köpa en felfri Zirkon och få till en Brilliantslipning utan fel är som att skrapa fram en miljon på triss även om värdet inte är detsamma.
Idag har jag kvar några riktigt vackra stenar slipade på en hembyggd facettmaskin.
Ett problem med ädelstenarna var att det är svårt att skiljas från ett gott arbete.
En del blev presenter, en del såldes och något finns kvar i bankfacket, inte för pengavärdet främst, utan för att jag slipat dem själv.
Nå hur var det med misslyckandet då?
Tja, jag försörjde mig rätt hyfsat några år, hade inga egentliga problem men den ständiga frågan i den verksamheten var då som nu "vad tar du svart".
Det går fan inte att driva ett företag på svarta pengar.
70 % av alla kunder ville bara betala i svarta pengar och även om pengar är pengar så går det inte att köpa vitt och sälja svart.
En del av jobbet går så klart att ta i svarta pengar men det måste redovisas till skatteverket.
Det blev efter en del år bara att packa ihop och dra vidare. Konkurs blev det inte utan jag drog mig ur hela historien utan större vanära.
Jag ångrar inte ett skit av det äventyret, jag hade bitvis kul och träffade människor av många kulörer. Har kvar en hel del kunskap som kommer till nytta i Sommarstaden och lite spånor finns bevarade.
Min kära broder som alltid varit full av infall och tokerier, en del mycket framgångsrika, tyckte att jag skulle satsa på något eget.
Brodern hade någon tanke om att fixa service till villaägare. Lite trädgård, lite husfix och lite annat.
Som arbetslös tjänsteman hade jag stöd av Trygghetsrådet och det innebar att jag kunde få stöd av olika slag.
Lite resonemang, lite budgetering, lite planer och lite mer resonemang och vips hade jag ett företag som kom att heta "Villa och Trädgårdsservice".
Trygghetsrådet ställde upp med ovillkorade 50.000 kronor som startkapital och nu skulle det marknadsföras.
Hela företaget var egentligen dömt att misslyckas av ett enda skäl.
Jag gick lite kurser i trädbeskärning, anläggning, jordförbättring och annat.
Köpte ett par meter böcker och en hel del redskap och lite maskiner.
Hur mycket gräsmatta jag har lagt vet jag inte men det lär vara ett par fotbollsplaner, hur mycket löv jag har krattat vill jag helst glömma.
Men jag har gjort ett antal trädgårdar från jordhög till färdig.
Att sälja växter, jord, kalk och gödning var och är en sanslös verksamhet.
En buske som såldes för 100 kronor köptes in för 15, en påse jord kostade in 8 kronor och såldes för 40. Ett fruktträd köptes in för 80 kronor och såldes för 450.
Ett ton kalk köptes för 400 kronor och såldes för 1200.
Att sälja frön och lökar var så lönsamt att jag än idag skäms för det.
Problemet var vintern. Att sälja julgrupper kräver en helsikes massa arbete och lönsamheten då var inte vad den är idag. Snöskottning med och utan maskin blev lite av räddningen men det blev varje vinter underskott.
För att utöka verksamheten skaffade jag en traktorgrävare och det kan tyckas vara varje pojkes dröm att köra "grävmaskin" men att hålla igång en sådan maskin var inte alltid lätt.
Att sätta sten och lägga plattor kan vara kul upp till 200 kvadrat men jag lovar dig att nästa 500 kvadrat blir lite enahanda.
För att öka lönsamheten på vintern öppnade jag en butik som hyrde ut verktyg och maskiner.
Borrhammare, spikpistol, såmaskin och vält var inte så billigt då som nu så min tanke var att hyra ut. Och det rullade väl på men utan större lönsamhet.
På lediga stunder fick jag tag i ett annat intresse som finns än idag.
Jag skall lägga upp lite bilder senare.
Att köpa in råa ädelstenar är ganska billigt, det är sliparbetet som kostar.
Att köpa slipmaskiner är också rätt kostsamt men att bygga egna är både spännande och lönsamt.
Nu pratar jag inte Diamanter men väl Citriner, Ametister, Bergkristall och Zirkoner mm.
Att ha turen att på auktion köpa en felfri Zirkon och få till en Brilliantslipning utan fel är som att skrapa fram en miljon på triss även om värdet inte är detsamma.
Idag har jag kvar några riktigt vackra stenar slipade på en hembyggd facettmaskin.
Ett problem med ädelstenarna var att det är svårt att skiljas från ett gott arbete.
En del blev presenter, en del såldes och något finns kvar i bankfacket, inte för pengavärdet främst, utan för att jag slipat dem själv.
Nå hur var det med misslyckandet då?
Tja, jag försörjde mig rätt hyfsat några år, hade inga egentliga problem men den ständiga frågan i den verksamheten var då som nu "vad tar du svart".
Det går fan inte att driva ett företag på svarta pengar.
70 % av alla kunder ville bara betala i svarta pengar och även om pengar är pengar så går det inte att köpa vitt och sälja svart.
En del av jobbet går så klart att ta i svarta pengar men det måste redovisas till skatteverket.
Det blev efter en del år bara att packa ihop och dra vidare. Konkurs blev det inte utan jag drog mig ur hela historien utan större vanära.
Jag ångrar inte ett skit av det äventyret, jag hade bitvis kul och träffade människor av många kulörer. Har kvar en hel del kunskap som kommer till nytta i Sommarstaden och lite spånor finns bevarade.
lördag 14 januari 2012
Spridda skurar och oväder.
Det är omöjligt att skildra mitt liv på havet ombord på Späckis och Moby Dick på ett vettigt sätt därför skall jag bjuda på lite spridda skurar.
Kronologin brister som vanligt.
Så småningom fanns det i "flottan" en Späckhuggare en Grinde en Skärgårdkryssare och en motorseglare som jag inte minns vad den hette.
http://grinde.dk/data_om_grinden.shtml
En mycket tidig vår skulle det bli segling. Isarna hade precis gått upp och ett problem var att alla sjömärken hade förstörts av isen. Inte en hel prick i skärgården.
Svend tyckte att han och ett par till kunde segla Grinde och jag och några tillfälliga gäster kunde segla Späckhuggare.
OK, då gör vi så.
Soligt och vackert, ingen vind att tala om, kort sagt upplagt för lite mys och vackert sjöhav.
Vinden var sådan att Säckhuggaren var snabbare så snart låg Svend ett par hundra meter bakom.
Av och till passerade vi avbrutna pinnar som innan vintern varit sjömärken.
På ett ungefär visste vi var vi var men det skulle snart visa sig att jag hade noll koll.
Plötsligt smäller det kölen. Inte en gång utan många gånger.
Att försöka vända var meningslöst så det blev stress upp på däck och riva ner seglen.
Rodret gick att röra några ynka grader på vart håll så nu var det lite bekymmer.
Svend upptäckte belägenheten men kunde inte göra mycket. Grinden gick djupare så att försöka komma närmare var inte att tänka på.
Efter en del trassel fick vi över en lina och Svend kunde dra loss oss sakta och försiktigt.
Det blev att hänga i en tamp hem, inte så lite skämmig.
Dagen efter togs båten upp på land i handelshamnen och då fick vi se att kölen hade lossnat ca 3 cm i framkanten.
Roderaxeln var krökt i ca 30 grader. Jämmer och elände.
När båten ligger i sin vagga på land kommer dåvarande hamnkaptenen Ove och tittar på eländet, sen kommer han bort till mig och säger
"Nu kan du snart segla, du har ju gått i grundskolan".
Båtvarvet kom dagen efter och reparerade skadorna utan sura kommentarer.
Svend gav mig aldrig ett ont ord om detta, han var sådan helt enkelt.
En gång var det klubbtävling inomskärs och det blåste rätt rejält med ständiga vindskiften som det gärna blir inomskärs.
Ständiga slag (kursändringar) för att ta till vara på vinden.
Jag lyckas trassla till skotet i vinschen och får inte loss snöret.
Framför oss en liten kobbe som helst skall undvikas. Att segla upp på en kobbe i 7 knop ställer till oönskade problem.
Jag frågar "Skall jag kapa skotet?".
"Nej försök få upp trasslet och kapa när jag säger till".
Kniven satt väldigt löst när jag äntligen får upp knuten och vi vänder på en femöring.
Den gången fick jag lite välförtjänt skäll.
En resa som sitter som etsad i minnet är havskappseglingen "Bornholm Runt" 1976.
Bornholm Runt går från Simrishamn på eftermiddagen, norr, öster och syd om Bornholm för att sluta i Simrishamn vid middagstid dagen efter.
Seglingen började i lite lagom vind, sisådär en 7-8 meter.
Det blev en pilsner och en macka med åtföljande kaffekopp och all fem ombord var på strålande humör.
På nordöstra sidan av Borholm ökade vinden till 10, 11 meter och det började gå fort på riktigt.
Väl runt hörnet ökade vinden igen och sjön började bli lite kort och grov.
När vi rundar sydöstra spetsen på Bornholm blåser det rejält. Vi kunde inte gissa hur mycket men det var dags att byta försegel.
Eftersom jag var "fördäcksdisponent" blev det att kravla fram på fördäck.
Med våtdräkt underst, regnställ och stor jacka. Flytväst och dubbel säkerhetssele av egen tillverkning tog jag mig fram på fördäck och bytte Genua mot fock.
Jag erkänner efter alla dessa år att jag var rädd.
Båda händerna behövdes för segelskifte, jag måste lita på säkerhetselen.
Vinden ökar undan för undan och snart har vi styv kuling enligt uppskattning.
Alla vi fem gastar sitter på läsidan med benen utanför skutan för att motverka vinden och öka farten någon ynka del av en knop.
Vi har nu en motvind och en motsjö som gör att vågorna slår över oss hela tiden.
En stor våg fyller hela sittbrunnen mad vatten och då säger gasten Åke.
"Jag har alltid önskat mig en båt med swimmingpool, en sån här skall jag ha".
Senare på natten blev det att reva både storsegel och fock. Alltså fram på fördäck igen.
Den natten förstod jag vad känsla för segelsättning betyder för seglingen.
Framåt morgonen lägger sig vinden och med kikarens hjälp kan vi se vad som händer runt oss.
Vi upptäcker att många större båtar ligger sämre till och att vi måste ha seglat väl.
När vi passerar mållinjen smäller kanonskottet och vi förstår att vi vunnit på något sätt.
Vi har vunnit vår klass överlägset och gett många större båtar rejält med smisk.
Enligt SMHI var medelvinden 17 meter och byarna 21 meter.
I hamn med genomblöt besättning och blöt båt blev det att försöka vila och torka ur allt vatten.
På kvällen blev det prisutdelning och riktig mat på hotell Svea.
Svend i sin stiliga seglarstass och aktad och respekterad av alla.
När Svend tagit emot sin buckla kommer han ner och sätter sig, ställer bucklan framför mig och säger
"Tack för gott snideri, den är din".
En stoltare gast fanns inte på den festen.
När dansen började gick vi ner och knöt oss i en fortfarande fuktig båt, jag vet inte vem som var nöjdast.
Svend har nu seglat sin sin sista jordiska seglats.
Men jag vet att du nu sitter i din älskade Folkbåt med din kära hustru på evighetens hav.
En laber bris låter dig styra vart du vill, du slipper "pissebleke" och grund.
Om det blir mig förunnat att möta dig i någon hamn skall jag ha med mig några Hof, några rögade sillar från Allinge och en påse wienerbröd av den danska sorten.
Till kaffet skall vi ta en liten Johnny Walker av den svarta sorten och vi skall sitta och språka om alla våra stunder tillsammans, goda som onda.
Du kommer för alltid att vara i mitt hjärta Svend.
Du lever också i många andras minne.
http://www.borstahusens-ss.se/grindstart/GS1-2-2009.pdf
En bit ner på sidan.
1976 http://www.snipejp.org/snipe/Rulebook_2001-2004/8-9_past_commodores.pdf
Kronologin brister som vanligt.
Så småningom fanns det i "flottan" en Späckhuggare en Grinde en Skärgårdkryssare och en motorseglare som jag inte minns vad den hette.
http://grinde.dk/data_om_grinden.shtml
En mycket tidig vår skulle det bli segling. Isarna hade precis gått upp och ett problem var att alla sjömärken hade förstörts av isen. Inte en hel prick i skärgården.
Svend tyckte att han och ett par till kunde segla Grinde och jag och några tillfälliga gäster kunde segla Späckhuggare.
OK, då gör vi så.
Soligt och vackert, ingen vind att tala om, kort sagt upplagt för lite mys och vackert sjöhav.
Vinden var sådan att Säckhuggaren var snabbare så snart låg Svend ett par hundra meter bakom.
Av och till passerade vi avbrutna pinnar som innan vintern varit sjömärken.
På ett ungefär visste vi var vi var men det skulle snart visa sig att jag hade noll koll.
Plötsligt smäller det kölen. Inte en gång utan många gånger.
Att försöka vända var meningslöst så det blev stress upp på däck och riva ner seglen.
Rodret gick att röra några ynka grader på vart håll så nu var det lite bekymmer.
Svend upptäckte belägenheten men kunde inte göra mycket. Grinden gick djupare så att försöka komma närmare var inte att tänka på.
Efter en del trassel fick vi över en lina och Svend kunde dra loss oss sakta och försiktigt.
Det blev att hänga i en tamp hem, inte så lite skämmig.
Dagen efter togs båten upp på land i handelshamnen och då fick vi se att kölen hade lossnat ca 3 cm i framkanten.
Roderaxeln var krökt i ca 30 grader. Jämmer och elände.
När båten ligger i sin vagga på land kommer dåvarande hamnkaptenen Ove och tittar på eländet, sen kommer han bort till mig och säger
"Nu kan du snart segla, du har ju gått i grundskolan".
Båtvarvet kom dagen efter och reparerade skadorna utan sura kommentarer.
Svend gav mig aldrig ett ont ord om detta, han var sådan helt enkelt.
En gång var det klubbtävling inomskärs och det blåste rätt rejält med ständiga vindskiften som det gärna blir inomskärs.
Ständiga slag (kursändringar) för att ta till vara på vinden.
Jag lyckas trassla till skotet i vinschen och får inte loss snöret.
Framför oss en liten kobbe som helst skall undvikas. Att segla upp på en kobbe i 7 knop ställer till oönskade problem.
Jag frågar "Skall jag kapa skotet?".
"Nej försök få upp trasslet och kapa när jag säger till".
Kniven satt väldigt löst när jag äntligen får upp knuten och vi vänder på en femöring.
Den gången fick jag lite välförtjänt skäll.
En resa som sitter som etsad i minnet är havskappseglingen "Bornholm Runt" 1976.
Bornholm Runt går från Simrishamn på eftermiddagen, norr, öster och syd om Bornholm för att sluta i Simrishamn vid middagstid dagen efter.
Seglingen började i lite lagom vind, sisådär en 7-8 meter.
Det blev en pilsner och en macka med åtföljande kaffekopp och all fem ombord var på strålande humör.
På nordöstra sidan av Borholm ökade vinden till 10, 11 meter och det började gå fort på riktigt.
Väl runt hörnet ökade vinden igen och sjön började bli lite kort och grov.
När vi rundar sydöstra spetsen på Bornholm blåser det rejält. Vi kunde inte gissa hur mycket men det var dags att byta försegel.
Eftersom jag var "fördäcksdisponent" blev det att kravla fram på fördäck.
Med våtdräkt underst, regnställ och stor jacka. Flytväst och dubbel säkerhetssele av egen tillverkning tog jag mig fram på fördäck och bytte Genua mot fock.
Jag erkänner efter alla dessa år att jag var rädd.
Båda händerna behövdes för segelskifte, jag måste lita på säkerhetselen.
Vinden ökar undan för undan och snart har vi styv kuling enligt uppskattning.
Alla vi fem gastar sitter på läsidan med benen utanför skutan för att motverka vinden och öka farten någon ynka del av en knop.
Vi har nu en motvind och en motsjö som gör att vågorna slår över oss hela tiden.
En stor våg fyller hela sittbrunnen mad vatten och då säger gasten Åke.
"Jag har alltid önskat mig en båt med swimmingpool, en sån här skall jag ha".
Senare på natten blev det att reva både storsegel och fock. Alltså fram på fördäck igen.
Den natten förstod jag vad känsla för segelsättning betyder för seglingen.
Framåt morgonen lägger sig vinden och med kikarens hjälp kan vi se vad som händer runt oss.
Vi upptäcker att många större båtar ligger sämre till och att vi måste ha seglat väl.
När vi passerar mållinjen smäller kanonskottet och vi förstår att vi vunnit på något sätt.
Vi har vunnit vår klass överlägset och gett många större båtar rejält med smisk.
Enligt SMHI var medelvinden 17 meter och byarna 21 meter.
I hamn med genomblöt besättning och blöt båt blev det att försöka vila och torka ur allt vatten.
På kvällen blev det prisutdelning och riktig mat på hotell Svea.
Svend i sin stiliga seglarstass och aktad och respekterad av alla.
När Svend tagit emot sin buckla kommer han ner och sätter sig, ställer bucklan framför mig och säger
"Tack för gott snideri, den är din".
En stoltare gast fanns inte på den festen.
När dansen började gick vi ner och knöt oss i en fortfarande fuktig båt, jag vet inte vem som var nöjdast.
Svend har nu seglat sin sin sista jordiska seglats.
Men jag vet att du nu sitter i din älskade Folkbåt med din kära hustru på evighetens hav.
En laber bris låter dig styra vart du vill, du slipper "pissebleke" och grund.
Om det blir mig förunnat att möta dig i någon hamn skall jag ha med mig några Hof, några rögade sillar från Allinge och en påse wienerbröd av den danska sorten.
Till kaffet skall vi ta en liten Johnny Walker av den svarta sorten och vi skall sitta och språka om alla våra stunder tillsammans, goda som onda.
Du kommer för alltid att vara i mitt hjärta Svend.
Du lever också i många andras minne.
http://www.borstahusens-ss.se/grindstart/GS1-2-2009.pdf
En bit ner på sidan.
1976 http://www.snipejp.org/snipe/Rulebook_2001-2004/8-9_past_commodores.pdf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)