Slutet på en fantastisk tid närmar sig

Tiden i plastvärlden var på många sätt fantastisk. Hela tiden nya utmaningar, hela tiden lära nytt.
På slutet kom det lite elektronik i maskinerna och då kom en del av mina gamla kunskaper till nytta. Att kunna styra dessa rätt komplicerade maskiner utan en massa relä och strömställare som ofta bråkade ökade. Digitalt var ett lyft och ökade precisionen betydligt.

Jag vågar påstå att området formsprutning då krävde lite fingertoppskänsla och stor kunskap om plasten.
Ta den vanliga plasten Nylon som används mycket i konstruktioner.
Den finns i minst fem olika varianter och vi använde tre av dessa i så olika produkter som kugghjul, kåpor, ridspö och köksfläktar mm.
Varje variant kan också fyllas med glas, antingen som fiber eller kulor kulorna kan till och med vara ihåliga och heter då ballonger.
Nylon är egentligen ett varumärke, plasten heter Polyamid och finns i många varumärken.

Alla dessa varianter kräver olika värme och olika tryck vid insprutningen.
Märkligt nog fanns det ingen bruksanvisning för dessa olika plaster.
Varje produkt hade en liten anvisning om temperatur, tryck och kylning byggd på erfarenhet,men mycket av maskinernas inställningar var just fingertoppskänsla.
Varje produkt hade sin "egen" maskin och var den upptagen så blev det lite lek med knappar och rattar för att få allt att stämma.
Många av våra produkter hade mycket snäva toleranser, vi talar hundradelar av millimetern, och bara lite för hög temperatur på plasten kunde göra att produkten krympte mer eller mindre än beräknat.

De vanliga plasterna som används i engångsartiklar och simplare produkter var billiga medan en konstruktionsplast som exempelvis polyester var betydligt dyrare.
Vi och våra kunder hade så speciella krav att vi lät specialtillverka/blanda en PVC-plast på Tarkett i Ronneby som var duktiga på PVC.
Denna plast användes i detaljer till mjölkmaskiner för Alfa-Laval.

Jag blev boss för hela produktionen 1976 om jag har rätt för mig. Detta innebar så klart ett ansvar för planering både av personal och flöde i fabriken liksom kontroll av våra detaljer.
Det blev mycket av mätklockor, skjutmått och mikrometrar.
På grund av hög personalomsättning bland skiftarbetarna fick jag ofta hoppa in som formuppsättare och maskinställare vilket jag inte hade något emot.
Underhållet var också mitt ansvar och jag måste tillstå att det var lite häftigt att riva ner en maskin i sina beståndsdelar och byta hydraulpumpar, ventiler och annat i en stor formspruta.

Märkligt nog tror jag mig ännu idag känna igen varenda plastsort, jag kan fortfarande titta på en plastpryl för att se efter insprutningsmärken och ser ofta slarv från tillverkaren eller för den delen snygga lösningar.
Ett av de bästa sätten att identifiera en plast är att sätta fyr på ett spån och använda luktsinnet och se på röken och färgen på röken.

Så skulle då en världkris komma. 

  http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Oljepriserna sköt i höjden med samma hastighet som en rymdraket.
Det vi idag kallar marknaden fick i vanlig ordning högt blodtryck och blev lösa i magen.
I backspegeln sett helt i onödan.
Våra kunder fick hicka av skrämsel och började se sig om efter egna produktionsmöjligheter.
Plastpriserna steg och tillgången var mycket osäker.
Själv drabbades jag av bensinbrist.
Jag var mycket beroende av bilen på grund av oregelbundna arbetstider.
Man ansökte om ransoneringskort hos Länsstyrelsen och detta tog sin tid.
Nu hade jag tack och lov en kompis som hade bensinmack och det var inga problem att fuska.
Först blev jag nekad extratilldelning men överklagade.
Det var många turer och ingen ordning men när krisen tog slut hade jag ransoneringskort för 1200 lite bensin.

Då var det värre med fabriken. Vi hade förlorat 40% av våra kunder. Plastpriserna var mångdubbelt högre och en del plaster var det brist på.
Bistra tider och början till slutet på epoken.

Fortsättning följer.

Lite klarläggande och sen går vi vidare.

Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut företag eller namn.
Detta är av ren hänsyn till personer och den lag som kallas PUL.
Jag kommer senare att skriva rakt av med namn och allt men jag har ingen anledning att
genera personer som inte förtjänar det.

Hur var det då med att formspruta i tre färger.
Jo, vi sprutade ett "skelett i en färg först.
Sen flyttades skelettet för hand till en av två identiska maskiner med två stationer vardera till
nästa station.
Där sprutades nästa färg på som tröja och hjälm.
Sen flyttades figuren till nästa maskin där tredje färgen sprutades på.
Maskinerna var specialbyggda i England enligt våra specifikationer men var bedrövligt illa byggda.
Vi hade en duktig formverkstad som tvingades att bygga om och modifiera flera gånger men till slut fungerade det hela som var tänkt.
Den lokala pressen förstod inte riktigt storheten i det men fackpressen svämmade över av artiklar om processen.

I detta jobb inträffade också det största fysiska trauma jag varit med om så här långt.
Utanför fabriken fanns en väg som låg lite högre än fabriksområdet.
En liten gräsbevuxen slänt mellan parkeringen och vägen behövde klippas och jag bad den som som stod för det jobbet att klippa.
Det blev inte klippt och det blev inte klippt och det blev inte.........
Förbannad blev jag och greppade klipparen som var en Flymo svävande klippare.
Kniven skapade en luftström som lyfte klipparen några centimeter över marken.
Inga hjul och lätt att hantera.
Efterhand som jag klippte uppifrån och ner blev det rena grönsaksoppan av klippet och jag halkade och stoppade vänsterfoten i klipparen.
Vips borta var stortån, halva nästa tå och av den tredje var bara slamsor, ett rejält hack i fotbladet blev det också.
Ambulans med blåljus till akuten.
Nu fick jag vänta bra länge på operation eftersom en annan tokfan skulle rensa utkastet på sin klippare.
Utkastet hade satt igen och han stoppade in handen för att få bort stoppet, borta blev fem fingrar.

Summa summarum, jag läkte bra och har idag endast besvär när jag skall klättra på en stege utan skor och hur ofta gör man det.
Trots löfte om hälta och balansproblem av läkare har jag inte ett dyft av detta.

Nu skulle denna vackra och trevliga tid ta slut pågrund av en fullständig galenskap och ett problem som inte fanns.
Oljekrisen!
Och till detta återkommer jag.

Livet går vidare

Livet tog inte slut även om det gick som det gick.
Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.

På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.

Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.

Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.

Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.

Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.

Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.

 Vi tillverkade figurerna till Stigas ishockeyspel, dessa målades sedan för hand vilket var kostsamt.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.

Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!

Slutet på första delen som fotograf

Jag blir summarisk i den här delen och det är av många goda skäl.
Men låt mig beskriva några riktigt roliga jobb.
Som frilansare var jag tvungen att hålla öron och ögon öppna.
En dag fick jag nys om att det skulle bli någon slags demonstration eller mässa med grävmaskiner, dumpers och andra stora maskiner uppe på mitt välkända Bergafältet.
Jag begav mig dit med stora kameraväskan som numera innehöll en Hasselblad 500 EL och några Minolta småbildare Lite blixtar, filter, stativ och så klart film i massor. På den tiden använde jag bara Kodak.
Jag strosade runt och tog lite bilder utan egentligt mål.
Då kommer det en man fram till mig och frågar om jag är fotograf.
Jodå, det kunde jag väl kalla mig.
Vi skall just nu visa våra grävmaskiner, kan du ta några bilder blev frågan.

Det där med att ta bilder utan avtal hade bränt mig tidigare så jag undrade lite över mål och mening.
Så här var det, ett på den tiden känt företag skulle öppna ett kontor i Helsingborg och behövde lite bilder på kontoret,. kunde jag hjälpa till blev frågan.
Jag talade om vad det kostade att ta bilderna och vad det skulle kosta att få bilderna.
Sedan klev jag i jordhögarna (helt fel klädd) i tre timmar och tog bilder.
Liggande i jorden, ståendes på taket av grävmaskiner, ståendes i skopor, hängandes över axeln på förare opch jag vet inte allt.

Dagen efter träffade jag företaget med kontaktkopior på hela rasket.
(En kontaktkopia är en bild i samma format som negativet, i detta fatt 24x36 millimeter)
Vi resonerade om vad bilderna skulle användas till. Publicering, mångfaldigande, reklam mm,mm.
Deras främsta önskemål var en stor väggbild på kontorets entré.
Ca 2 x 3 meter.
Vi enades om vilken bild som de tyckte bäst om som jag trodde var användbar.

Att blåsa upp en småbildsfilm till det formatet kommer att ge en bild med mycket grovt korn och det passade mig bra.
Den maskin vi hade valt skulle utstråla rå styrka och detta underströk kornen.
Att använda vanligt fotopapper var uteslutet så det fick bli fotoväv.
Ett tyg helt enkelt. Tyget krymper inte i processen och är stabilt efter alla kemikalier.
Att passa in och få samma kontraster på alla dessa tygbitar var inte lätt men en fantastisk utmaning.
Resultatet blev så bra att jag begärde en högre summa än jag hade lämnat som ursprungspris och jag fick det utan protester.
Att ta fram hela bilden tog ca. en vecka.

Jag fick jobbet att göra en katalog till ett cykelföretag som skulle etablera butiker i hela landet.
Företaget finns fortfarande men då skulle man sälja hemeletronik, sportkläder och jag vet inte allt. Det gick överstyr för etableringen men katalogen blev snygg och min tjej och modell slet som ett litet djur.

Vi fick tack vare hennes väna ansikte och spontana begåvning jobb åt många av den tidens modetidningar. Vi dök upp överallt i den sydsvenska mediavärlden och i reklambanchen.

Ett av mina stora jobb var åt en tillverkare av strumpbyxor, ett ganska nytt påfund.
Jag fick jobbet att fota deras stora lansering av detta märkliga plagg.
Bilderna togs under en vecka nera i Malmö.
När jag kom ner för att börja jobbet hade företaget genom anställda, döttrar, vänner, vänners vänner och bekanta valt ut tio tjejer med ben och kroppar som de trodde passade.
Jag skickade hem tre och så började jobbet.
Att se sina bilder på annonspelare och i tidningar var häftigt för att uttrycka sig modernt.
Sedan den dagen är jag hopplöst såld på "benkläder".

Jag gick en kurs för att lära mig sminka hos en framstående make-up artist. Och jag kan tycka att de som idag kallar sig make-up artister skiter i modellen och bara framhäver sig själv.

Jag jobbade i princip dygnet runt, var jag utan jobb jagade jag jobb eller fotade min tjej för att hitta nya anslag och öka på hennes portfolio.
Utan henne var jag intet och utan mig var vi intet.

Så en dag eller rättare sagt kväll skulle vi på en fest eller idag kallat mingel.
Det var reklam och tidningsfolk och gud vet vad som skulle träffas.
Jag skulle hämta henne men nu rasade allt ihop som ett korthus.
Jag anlände men hon var inte ens vettigt klädd, jag ser det framför mig ännu idag.
Jag fick beskedet att hon var med barn och min kommentar blev att "det var inte så lyckat".
När jag sen får erkännandet att jag inte var pappan tar min fotokarriär slut.
Under en kväll och en natt demolerar jag systematiskt hela ateljén, fotoutrustningen, kameror, bilder och negativ.

Jag har idag inte kvar en enda bild från den tiden.
Mina bilder på Fib-Aktuellts första tjej, som jag tog samtidigt som Siwer Olsson, den klanten. Tjejen blev sedan juornalist på en sydsvenk tidning . Mina reklambilder, mina urklipp, inget finns kvar.

Jag svor den dagen, natten att aldrig ta i en kamera mer. Ett löfte som jag senare skulle bryta å det grövsta.

Fortsättning följer