Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.
På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.
Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.
Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.
Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.
Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.
Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.
Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar