Mot muck.

Min första skjutövning slutade på vapenförrådet där mitt vapen skulle tolkas. När tolken trillade ner i pipan till skaftet fick jag välja mitt nya vapen själv bland ett femtital.
Det märkligaste med hela "vapenafffären" var att vi skulle lära oss att skjuta med gevär för att sedan när vi kunde skjuta byta till K-pist.
Detta svårare vapen skulle vi få lära oss först vid andra halvan av utbildningen.

Mitt riktiga vapen var ändå kanonen som satt på vagnen. En 7.5 cm kanon som förr varit luftvärnskanon med en enastående precision.
Skjutövningarna på Ravlunda skjutfält är något som aldrig faller ur minnet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ravlunda_skjutf%C3%A4lt

22 stridvagnar uppställda på linje som öppnar eld samtidigt är svårt att beskriva men det blev under ett ögonblick ljust som på dagen när det var nattskjutningar.
Vid den här tiden var det knappast tal om besparingar så det blev mycket skjutande.

Det blev också många tråkiga övningar där kanonens slutstycke förutsattes trasigt och då skulle den stora klumpen monteras ner, tas ur vagnen och repareras på motorluckorna baktill på vagnen.
Demonteras, monteras och på plats igen och givetvis på tid.

Mina skjutövningar efter den första misslyckade gick betydligt bättre.
Men allt var inte lycka.
Det fanns en tävling som stod mellan alla regementen i hela landet. I den här tävlingen kunde man få antingen en medalj och en penningbelöning eller märken i guld, silver eller brons.
Jag ansågs som en säker vinnare av medalj men så blev det inte.
Nu minns jag inte hur många poäng som krävdes för medalj men beviset på mitt misslyckande har jag kvar.

Jag erövrade ett guldmärke och den missen gjorde mig riktigt sur och den surheten delade flera av mina befäl. Inte en enda medalj gick till regementet. Det senare var kanske inte konstigt med tanke på vapnens skick, men jag kunde inte gnälla över geväret jag hade helt enkelt slarvat och varit högmodig.

Att jag hämtade hem alla de märken som gick att erövra, i guldvalören, blev aldrig någon tröst.

Riksidrottsmärket, Tvågrensmärket och Fältidrottsmärket räknat från vänster.
Saknas på bilden gör då Automatvapenmärket och några till som jag tappat bort namnen på.
Så det orienterades och kastades, skjöts och simmades i en aldrig sinade ström.


Du tycker att jag skryter kanske. Ja då får du tycka det men jag hade roligt hela tiden. Jag trivdes i stort sett under hela lumpartiden. Jag tävlade aldrig mot någon annan enskild utan mot mig själv., Jag fick väl en del skit av några kompisar för att jag aldrig gav mig eller gav upp men oftast mest skämtsamt.

Så kom då den stora slutövningen nere på Ravlunda, en samövning med infanteriet.
14 dagar i busken och i tält. Vi hade vid alla tidigare övningar på Ravlunda legat inomhus men nu var det på riktigt.
Det jag minns mest är väl den ständiga bristen på sömn. Upp mitt i natten och omgruppera vagnarna. Det finns tre sätt att ta sig in i denna stridsvagn. Ett hål framtill för föraren, ett hål för laddaren och ett för gruppchefen. Kryper man ner i vagnen och stänger luckorna så blir det rätt instängt om man säger så och efter ett tag rätt varmt också.
Och mitt i natten skulle det så klart vara förfyttning med stängda luckor.
Det blev rätt rejält med skäll när vårt kompani körde rakt igenom en ung tallskog 11 vagnar i bredd.
Man ser inte mycket genom de prismor som står till buds med stängda luckor och ett träd på en tre fyra meters höjd står inte ivägen för 26 ton och 340 hästkrafter och en besättning med sömnbrist.
En 50 meter bred gata av fällda träd kostade nog försvaret en slant.

Under slutövningen började så tjatet om att bli yrkesmilitär igen. Det lockades med FN-tjänst och bra utbildning och bra betalt.
När jag sattes framför en major som i stort idiotförklarade mig för att jag inte insåg att militärlivet var det enda rätta för mig förklarade jag att idioter knappast platsade i det militära och tog hövligt adjö.

Låt mig så avsluta mitt militära liv med en avslutningsmiddag med medaljutdelning som satte punkt för slutövningen.
Mycket högtidligt med god mat, permissionsuniformerna på, vagnarna lastade på järnväg, tälten nerpackade och civila bussar hem till regementet väntade.

Det skulle slutligen delas ut medaljer till bästa skytt, bästa förare och bästa laddare.

                                Medaljen som bästa laddare fick ser ut så här om du undrar