Tillbaka till det civila

Nu flyttar vi oss tillbaka några år igen, till då när jag slutade att vara skeppsbyggarlärling.
Föreställ dig att allt som du redan läst händer parallellt med krigarlivet.
Visserligen fortsatte hemvärnslivet ett tag till men allt mer avsomnande, det skulle dock upprepas senare i livet.

Jag skulle söka nytt jobb alltså för något plåtslageri var det inte tal om.
Mot Arbetsförmedlingen.
Det är märkligt vad vissa saker etsar sig fast i minnet medan andra bleknar efter några timmar.
Jag sattes inför en lite till åren kommen dam, jag ser henne framför mig som om det var igår.
När jag redogjort för min korta yrkeskarriär och att jag ville göra något nytt tog hon fram en liten kortlåda.
Bläddrade bland korten under tiden som hon läste högt.
När hon kom till ett jobb som handlade om butiksarbete inom foto och samtidigt någon slags lärlingsplats sa jag stopp, det vill jag söka.
Då minns jag att hon sa ungefär.
"Det brukar inte fungera med sådana hopp och din bakgrund är kanske inte helt rätt"
Motvilligt gick hon med på att jag kunde söka jobbet.

Butiken jag skulle till var inte stadens äldsta men väl den största, med fotoateljé, egna labb, skivavdelning och flera filialer.
Nästa dag var det  att klä sig lite ordentligt, det tipset hade jag fått av tanten på Af.
Väl i butiken och framför en av många chefer kändes det som en annan värld.
Här var inte tal om "du" det var herr hit och herr dit men så var det på denna onda tid, nåja, den var god också.
Eller som jag brukar säga det var inte bättre förr, men det är sämre nu.

Efter en rundvandring i huset som ägdes av företaget så ställdes det lite frågor kors och tvärs och sedan kom frågan "Vad tror herr Alm, kan detta vara något av intresse i framtiden".
Jag försäkrade att så kunde vara fallet och fick då frågan om jag ville börja på måndag.
Efter att ha tackat ja, kom frågan om lönen och mitt svar blev att det blir nog bra som det blir.
Detta vet jag  avgjorde min anställning, arbetet var viktigare än lönen.
Så här idag kan jag väl idiotförklara mig själv, men jag har tyvärr gjort samma misttag flera gånger till.

Nu började en mycket spännande tid bland kameror, fototeknika, belysningar, fönsterskyltningar, skivor och en hierarki som var mycket sträng.
Produktkännedom heter det idag, vad det hette då vet jag inte, men det gällde att känna varje produkt utan och innan.
Efter några månader fick jag varje helg en ny kamera med hem och en rulle film.
På måndagen skulle den framkallas och sedan skulle bilderna granskas.
Ljusmätare fanns inte i kamerorna så det var uppskattning som gällde.
Förhållandet mellan tid och bländare var en absolut nödvändig kunskap, skärpedjup fick man då på köpet.
Filmkänslighet mättes i DIN och med liten text i ASA, idag finns bara ASA kvar men tänk jag kan fortfarande rabbla skalorna och översätta dem mellan sig.

Att få komma in i ateljén med en Linhofkamera i storformat och ett knippe andra mindre apparater, belysningar och allt annat lulllull var en som att stiga in i ett tempel.
Ett teknikens tempel med det som skulle bli mina "gudar" i många år.

Det går inte att relatera den skola jag gick igenom under några år men det var lära, lära, lära.
Svart-vit framkallning och kopiering, kamera efter kamera mer och mer avancerade.
Japanerna började komma in på marknaden, tyskarna fick stå tillbaka.
Labbet för färgfoto var unikt i landet och en utmaning att lära sig hantera.
Att gå igenom alla filmfabrikat var ett arbete i sig.
Vem idag har upplevt Adox, Ilford, Agfa, Kodak för att bara nämna några.
Fotopapper var en vetenskap för sig. Blankt, matt, semimatt, hårdheter och allt annat.

Som om tekniken inte räckte skulle man helst sälja en och annan kamera också under de veckor man var i butikerna.
Man skulle ge råd och vara trevlig och inte minst välklädd. Jag dristade mig vid ett tillfälle att komma utan slips och blev faktiskt utskälld och hemskickad för att klä på mig mig.

Mitt fotointresse blev snart känt av vänner, bekanta och bekantas bekanta.
Vi skall gifta oss, min son skall konfirmeras, jag fyller år var små propåer som innebar kan du du ta lite bilder.
Jag skaffade en lokal som ateljé och lab. nere i en källare. Ett skyddsrum gav ett stort utrymme och var billigt.
Snart kom uppdrag från mera okända människor.
Det ena gav det andra och snart hade jag svårt att sköta mitt arbete.
Jag bad om ledigt, tog ut semester eller helt enkelt struntade i jobbet och detta blev så klart ohållbart i längden.
Inkallad till chefen som inte alls var okunnig om mina extraknäck föreslog att vi skiljdes som vänner men att jag skulle säga upp mig.
Tufft men rättvist om jag tittar i backspegeln.
Jag sa upp mig.

Nu stod jag då  utan fast inkomst, en massa svarta jobb som det skulle heta idag, en fotoutrustning som inte var helt betald men tack och lov kontakter i reklam och modebranchen som lovade allt och höll lite.
På det privata planet, genom mitt jobb, hade jag träffat en tjej som hade ett ansikte som var en gåva och en kropp som en dröm för en fotograf och en ung man med önskningar och ambitioner. Hon skulle ge mig stor framgång men också bli min undergång som fotograf.

Fortsättning följer.