Så blir det lite musik till

Var var vi då?
Jo just det jag hade byggt om gitarren till 6-strängad bas. Det hade sina fördelar med etta bygge, borsett från de vanliga basgångarna så kunde jag lägga mig parallellt med sologitarren i lite lugna låtar och detta gav oss ett ganska unikt sound. Som grädde på moset kunde jag ibland få dra en egen låt  som sologiarrist men alltså på bas. Lät ganska maffigt.
Men säg den lycka som varar för evigt. Trummisen drog till ett annat band och att vara utan trummor är definitivt omöjligt.
Vem fick uppdraget att sitta bakom dessa då? Otur, men det blev jag.

Nu frågar ni er kanske varför inte orgeln fick åka med runt.
Det främsta skälet är att den inte gick att flytta utan vidare, den vägde 95 kilo.
Sedan gick det inte att träna hemma med hela bandet även om vi hade mycket förstående grannar.
Så orgel och gitarr hemma var OK, men trummor hur skulle det gå.
Ett problem var att jag aldrig suttit vid sådana mackapärer och egentligen inte visste ett smack om det hela.
Genom bekantas bekantas kontakter och andra snurriga väger kom jag över ett trumset som det såg ut vid den här tiden.
Virvelkagge, puka, bastrumma, high-hat och två symbaler.

Ett problem med den här tidens band (och det är så idag med tror jag) var att plötsligt så flyttade gitarristen till ett annat band, sen kom det en ny basist samtidigt tog någon ekot med sig och det kom en ny trummis.
Eftersom jag och Kjell helst spelade dansmusik och hade ståltrådsmusiken som "hobby", alltså mera på kul, så blev det ibland lite knöligt med nya inhoppare som inte kunde våra låtar riktigt.

Det där med att stränga en akustisk gitarr med bassträngar var en utomordentligt dålig idé.
Halsen kroknade så att det blev allt svårare att stämma den och till slut brast locket och det retar mig idag.

Nu skall jag inte trötta ut dig med vår knasiga karriär även om tiden hade sin tjusning och sina poänger.
Men jag skall skryta lite till för dig.

En morgon läste jag i tidningen att en tysk slagit ett rekord, ett idiotrekord som innebar att han spelat trummor 49 timmar i sträck.
Jag och en kompis hade ett litet sidoprojekt som hade tappat farten. Vi hade köpt ett parti smycken av tveksam kvalité och tillsammans med 4 andra nasare hyrt en tom fastighet och dragit igång en "utförsäljning".
Det hela hade gått i stå och vi behövde uppmärksamhet.

Då blev det såhär. Jag kontaktade en del spelkompisar som var lika tokiga som jag, pratade med de andra nasarna och gick till pressen.
Nu skulle världsrekordet i att spela trummor hamna i Sverige, närmare bestämt i Hälsingborg och var man intresserad av det hela så börjar evenemanget på Hälsovägen Nr xx (har glömt)
på måndag klockan tio..

Hälsingborgs Dagblad kom, Norra Skåne kom, radion kom från Malmö och snart hade alla kommit.
Så makalöst mycket press som besökte oss går inte att föreställa sig idag.
Coca-Cola skänkte oss flera backar läsk, Zoegas lämnade över kaffe, vi fick frukt och choklad från några handlare.
Sista natten kom polisen och bad oss snällt att spela lite tystare, grannarna i fastiheten bredvid behövde sova. Men tal om att avbryta var det inte utan tvärtom "ta nu det här rekordet från den där tysken" var avskedet.
Hur mycket ungdomar, och äldre, det var hos oss då vet jag inte men hade brandkåren kommit så hade det nog blivit utrymning, så fullt var det.

55 timmar och 10 minuter blev mitt nya rekord och de tio minuterna fick jag bjuda på för att radion var försenad. Jag hade lovat att låta dem vara med om målgången.

Tack vare min gamla moder har jag några klipp kvar från tokeriet.
Min klippbok har försvunnit under livsresans gång.

Jag återkommer senare i livet med ny karriär i musikens tecken men då blir det något helt annat.

Musiken idag då. Jodå det finns en orgel här som jag använder allt för sällan. Det finns en elgitarr, 2 akustiska gitarrer, några munspel, en ukulele men mycket musik blir det inte. Kanske är det så att var sak har sin tid.
En annan orsak är ett gissel som följt mig hela livet.

Lär jag något vill jag göra det själv och dels riktigt. Så bra att jag helst blir bäst på det i min bekantskapskrets och med mina jämförelser med andra. Sedan är det inte roligt längre. Det finns mer att lära.
En en sak kan jag säkert säga dig, hela mitt liv har varit, och är fyllt av lärande

Hur det gick med smyckena? Ärligt talat och på ren svenska, det sket sig strax efter rekordet.