Slutet på en epok.

Anledningen till att det varit tyst här ett tag är en efterhängsen förkylning och ovanpå den helger.
Men nu fortsätter "En alms liv".

Märkligt nog var det de enkla produkterna vi förlorade först.
Ekströms måttskopor, lite enkla burkar och annat krafs försvann ur produktionen.
I plastbranschen var det så att vår kund ägde sitt formverktyg med det förvarandes så klart hos oss.
Ett enkelt formverktyg kunde kosta 40.000 ett komplicerat verktyg flera hundratusen.
Eftersom vi hade en egen formverkstad skötte vi allt löpande underhåll och reparationerna.
Innan vi satte upp ett verktyg för produktion kontrollerades verktyget avseende mått och funktion.
Så när Ekström fick kalla fötter och tog hem sitt verktyg för att själv producera måttskopor förlorande vi inte bara produktion utan även verkstadsintäkter.
Enkla måttskopor hade små marginaler men mycket stora volymer. En order på 100.000 skopor var vanlig.
Att förlora 40% av produktionen satte allvarliga spår i ekonomin och nu började en karusell som skulle ta många turer.

Företagarföreningen gick in och tittade över hela företaget och deras slutsats blev att det fanns substans och kunnande i företaget. Deras rekommendation till banken blev att tillskjuta kapital och till kommunen att komma till en uppgörelse om fastigheten.

Både banken och kommunen slirade och läget blev mer och mer prekärt.
Under några månader stuvade vi om bland personalen, som jag sagt så var personalomsättningen stor och den blev inte mindre på grund av situationen.
Det slutade med att jag själv körde nattskiftet mellan 22.00 - 06.00.
Med tanke på fack och arbetarskydd hade det knappast gått idag men då hade nöden inte kännedom om några lagar.

Och nu skall du få en märklig historia till livs.
En dag blev vi kontaktade av en amerikan som hette Carmel.
I sin lilla väska hade han en ficklampa av mycket märklig konstruktion.
Batteriet var ännu märkligare, det var baserat på Litium.
Mr Carmel påstod att han hade ett avtal med amerikanska försvaret på otoliga mängder av denna ficklampa.
Och Mr Carmel ville köpa fabriken för att här producera Litiumbatterier.
Alla tjänstemän skulle få stanna kvar och kollektivpersonalen skulle handplockas av mig.
En del maskiner skulle behövas också i fortsättningen men hela fabriken skulle byggas om varför han även ville köpa fastigheten av kommunen.
Mr Carmel satt i samtal med banker, komunen, företagarförening, pressen och fasiken vet om han inte konfererade med Gud Fader också.
Det gick sällan en dag utan att pressen beskrev vilken lycka det var att Carmel hade landat i Karlskrona.
Till att börja med var det ingen som tänkte på att kolla upp hans bakgrund, han var mycket övertygande, vältalig och charmig.

Det smiddes planer som var näst intill ofattbara och det var väl det som så småningom blev hans fall.
Ett exempel bara.
All personal skulle köra amerikanska bilar. Jag blev lovad en Camaro och det delades ut bilar till höger och vänster.
Det ritades på den nya fabriken och räknades på investeringar för många svenska pengar.

Det kom till slut en förfrågan om hur hans kapital såg ut och var det kom ifrån.
Mr Carmel slet då upp en check utställd på honom av en bank i Israel på en miljon dollar.
Om jag minns rätt så stod dollarn då i 5.50.

Det var ytterst nära att ägaren till fabriken hade lämnat över aktierna till honom och då hade det varit kört.
Men det visade sig att Mr Carmel var en i USA välkänd bedragare.
Han var efterlyst för omfattande bedrägerier och det hela slutade med att han åkte ur landet och därmed var vi tillbaka på ruta ett.

Nu bekostade banken en konsult som skulle titta på företaget.
Konsulten var en mycket erfaren och ansedd man som hade stor förtroende i industrivärlden.
Ett märkligt sammanträffande var att denna konsult var svärfar till min bror, efter en del tjafs beslutades det att det inte innebar något hinder.
Nu utreddes företaget avigt och rätt en gång till och utslaget blev att det fanns mycket substans i företaget och ett unikt kunnande.
Hm, hade jag hört det innan?

Det heter som bekant att medan gräset gror så dör kon och det blev tyvärr så också.
Att min anställning slogs i spillror gjorde väl inte så mycket men att ett livsverk gick i kras var djupt tragiskt.

Konkurs blev det och nu inträdde gamarna på arenan.
En konkursförvaltare tillsattes och han döptes snabbt till dögrävarn.
All personal sas upp på grund av arbetsbrist och samtidigt beordrades övertid för att så snabbt som möjligt avverka inneliggande beställningar.
Och då blev jag allvarligt förbannad.
Med hänvisning till personalminskning och åtföljande kompetensbrist förbjöd jag allt arbete utöver dagtid.
Den lille tjocke, högröde dögrävarn blev helt galen och hotade med allt upp till dödsstraff.
Han bestämde, jag hade inget att säga till om, basta!
Då kan du ta över produktionsledningen så går jag hem och lägger mig på soffan blev mitt genmäle. Jag har inget att förlora, men du har lille gubbe.

Det blev produktion från 07.00 till 16.00.

Slutet blev att alla inventarier köptes av en "fabrikör" i Skåne som mest producerat elektriska artiklar. Priset var för lågt och uttrycket plundring låg nära till hands men så är det ännu idag i konkursbranscen..
Sedan personalen gått hem städade jag ur lokalerna och avslutade det hela under en mycket stor sorg.

Många år senare träffade jag konsulten som var svärfar till brodern på deras sommarställe.
Då fick jag veta att en av hans stora gåtor i konsulteriet var att företaget inte fick leva vidare.
Han hade funderat en hel del på bankens och kommunens beslut.

Kommunalrådet hade innan kommunalrådsuppdraget varit lokalvårdare på Fokets Hus, bankdirektören fick något år senare sparken på grund av stora bankförluster.

I nästa avsnitt skall vi ge oss ut på havet och där kunde det också storma!