Ett nytt kapitel.

Efter tiden i plastvärlden gällde det att hitta ett nytt kneg.
Min kära broder som alltid varit full av infall och tokerier, en del mycket framgångsrika, tyckte att jag skulle satsa på något eget.
Brodern hade någon tanke om att fixa service till villaägare. Lite trädgård, lite husfix och lite annat.

Som arbetslös tjänsteman hade jag stöd av Trygghetsrådet och det innebar att jag kunde få stöd av olika slag.
Lite resonemang, lite budgetering, lite planer och lite mer resonemang och vips hade jag ett företag som kom att heta "Villa och Trädgårdsservice".
Trygghetsrådet ställde upp med ovillkorade 50.000 kronor som startkapital och nu skulle det marknadsföras.
Hela företaget var egentligen dömt att misslyckas av ett enda skäl.

Jag gick lite kurser i trädbeskärning, anläggning, jordförbättring och annat.
Köpte ett par meter böcker och en hel del redskap och lite maskiner.
Hur mycket gräsmatta jag har lagt vet jag inte men det lär vara ett par fotbollsplaner, hur mycket löv jag har krattat vill jag helst glömma.
Men jag har gjort ett antal trädgårdar från jordhög till färdig.

Att sälja växter, jord, kalk och gödning var och är en sanslös verksamhet.
En buske som såldes för 100 kronor köptes in för 15, en påse jord kostade in 8 kronor och såldes för 40. Ett fruktträd köptes in för 80 kronor och såldes för 450.
Ett ton kalk köptes för 400 kronor och såldes för 1200.

Att sälja frön och lökar var så lönsamt att jag än idag skäms för det.

Problemet var vintern. Att sälja julgrupper kräver en helsikes massa arbete och lönsamheten då var inte vad den är idag. Snöskottning med och utan maskin blev lite av räddningen men det blev varje vinter underskott.

För att utöka verksamheten skaffade jag en traktorgrävare och det kan tyckas vara varje pojkes dröm att köra "grävmaskin" men att hålla igång en sådan maskin var inte alltid lätt.
Att sätta sten och lägga plattor kan vara kul upp till 200 kvadrat men jag lovar dig att nästa 500 kvadrat blir lite enahanda.

För att öka lönsamheten på vintern öppnade jag en butik som hyrde ut verktyg och maskiner.
Borrhammare, spikpistol, såmaskin och vält var inte så billigt då som nu så min tanke var att hyra ut. Och det rullade väl på men utan större lönsamhet.
På lediga stunder fick jag tag i ett annat intresse som finns än idag.
Jag skall lägga upp lite bilder senare.
Att köpa in råa ädelstenar är ganska billigt, det är sliparbetet som kostar.
Att köpa slipmaskiner är också rätt kostsamt men att bygga egna är både spännande och lönsamt.
Nu pratar jag inte Diamanter men väl Citriner, Ametister, Bergkristall och Zirkoner mm.
Att ha turen att på auktion köpa en felfri Zirkon och få till en Brilliantslipning utan fel är som att skrapa fram en miljon på triss även om värdet inte är detsamma. 
Idag har jag kvar några riktigt vackra stenar slipade på en hembyggd facettmaskin.

Ett problem med ädelstenarna var att det är svårt att skiljas från ett gott arbete.
En del blev presenter, en del såldes och något finns kvar i bankfacket, inte för pengavärdet främst, utan för att jag slipat dem själv.

Nå hur var det med misslyckandet då?
Tja, jag försörjde mig rätt hyfsat några år, hade inga egentliga problem men den ständiga frågan i den verksamheten var då som nu "vad tar du svart".
Det går fan inte att driva ett företag på svarta pengar.
70 % av alla kunder ville bara betala i svarta pengar och även om pengar är pengar så går det inte att köpa vitt och sälja svart.
En del av jobbet går så klart att ta i svarta pengar men det måste redovisas till skatteverket.

Det blev efter en del år bara att packa ihop och dra vidare. Konkurs blev det inte utan jag drog mig ur hela historien utan större vanära.
Jag ångrar inte ett skit av det äventyret, jag hade bitvis kul och träffade människor av många kulörer. Har kvar en hel del kunskap som kommer till nytta i Sommarstaden och lite spånor finns bevarade.  

Spridda skurar och oväder.

Det är omöjligt att skildra mitt liv på havet ombord på Späckis och Moby Dick på ett vettigt sätt därför skall jag bjuda på lite spridda skurar.
Kronologin brister som vanligt.
Så småningom fanns det i "flottan" en Späckhuggare en Grinde en Skärgårdkryssare och en motorseglare som jag inte minns vad den hette.
http://grinde.dk/data_om_grinden.shtml
En mycket tidig vår skulle det bli segling. Isarna hade precis gått upp och ett problem var att alla sjömärken hade förstörts av isen. Inte en hel prick i skärgården.
Svend tyckte att han och ett par till kunde segla Grinde och jag och några tillfälliga gäster kunde segla Späckhuggare.
OK, då gör vi så.
Soligt och vackert, ingen vind att tala om, kort sagt upplagt för lite mys och vackert sjöhav.

Vinden var sådan att Säckhuggaren var snabbare så snart låg Svend ett par hundra meter bakom.
Av och till passerade vi avbrutna pinnar som innan vintern varit sjömärken.
På ett ungefär visste vi var vi var men det skulle snart visa sig att jag hade noll koll.
Plötsligt smäller det kölen. Inte en gång utan många gånger.
Att försöka vända var meningslöst så det blev stress upp på däck och riva ner seglen.

Rodret gick att röra några ynka grader på vart håll så nu var det lite bekymmer.
Svend upptäckte belägenheten men kunde inte göra mycket. Grinden gick djupare så att försöka komma närmare var inte att tänka på.
Efter en del trassel fick vi över en lina och Svend kunde dra loss oss sakta och försiktigt.
Det blev att hänga i en tamp hem, inte så lite skämmig.

Dagen efter togs båten upp på land i handelshamnen och då fick vi se att kölen hade lossnat ca 3 cm i framkanten.
Roderaxeln var krökt i ca 30 grader. Jämmer och elände.

När båten ligger i sin vagga på land kommer dåvarande hamnkaptenen Ove och tittar på eländet, sen kommer han bort till mig och säger
"Nu kan du snart segla, du har ju gått i grundskolan".
Båtvarvet kom dagen efter och reparerade skadorna utan sura kommentarer.
Svend gav mig aldrig ett ont ord om detta, han var sådan helt enkelt.

En gång var det klubbtävling inomskärs och det blåste rätt rejält med ständiga vindskiften som det gärna blir inomskärs.
Ständiga slag (kursändringar) för att ta till vara på vinden.
Jag lyckas trassla till skotet i vinschen och får inte loss snöret.
Framför oss en liten kobbe som helst skall undvikas. Att segla upp på en kobbe i 7 knop ställer till oönskade problem.
Jag frågar "Skall jag kapa skotet?".
"Nej försök få upp trasslet och kapa när jag säger till".
Kniven satt väldigt löst när jag äntligen får upp knuten och vi vänder på en femöring.
Den gången fick jag lite välförtjänt skäll.

En resa som sitter som etsad i minnet är havskappseglingen "Bornholm Runt" 1976.
Bornholm Runt går från Simrishamn på eftermiddagen, norr, öster och syd om Bornholm för att sluta i Simrishamn vid middagstid dagen efter.
Seglingen började i lite lagom vind, sisådär en 7-8 meter.
Det blev en pilsner och en macka med åtföljande kaffekopp och all fem ombord var på strålande humör.

På nordöstra sidan av Borholm ökade vinden till 10, 11 meter och det började gå fort på riktigt.
Väl runt hörnet ökade vinden igen och sjön började bli lite kort och grov.
När vi rundar sydöstra spetsen på Bornholm blåser det rejält. Vi kunde inte gissa hur mycket men det var dags att byta försegel.
Eftersom jag var "fördäcksdisponent" blev det att kravla fram på fördäck.
Med våtdräkt underst, regnställ och stor jacka. Flytväst och dubbel säkerhetssele av egen tillverkning tog jag mig fram på fördäck och bytte Genua mot fock.
Jag erkänner efter alla dessa år att jag var rädd.
Båda händerna behövdes för segelskifte, jag måste lita på säkerhetselen.

Vinden ökar undan för undan och snart har vi styv kuling enligt uppskattning.
Alla vi fem gastar sitter på läsidan med benen utanför skutan för att motverka vinden och öka farten någon  ynka del av en knop.
Vi har nu en motvind och en motsjö som gör att vågorna slår över oss hela tiden.
En stor våg fyller hela sittbrunnen mad vatten och då säger gasten Åke.
"Jag har alltid önskat mig en båt med swimmingpool, en sån här skall jag ha".

Senare på natten blev det att reva både storsegel och fock. Alltså fram på fördäck igen.
Den natten förstod jag vad känsla för segelsättning betyder för seglingen.

Framåt morgonen lägger sig vinden och med kikarens hjälp kan vi se vad som händer runt oss.
Vi upptäcker att många större båtar ligger sämre till och att vi måste ha seglat väl.
När vi passerar mållinjen smäller kanonskottet och vi förstår att vi vunnit på något sätt.
Vi har vunnit vår klass överlägset och gett många större båtar rejält med smisk.
Enligt SMHI var medelvinden 17 meter och byarna 21 meter.

I hamn med genomblöt besättning och blöt båt blev det att försöka vila och torka ur allt vatten.
På kvällen blev det prisutdelning och riktig mat på hotell Svea.
Svend i sin stiliga seglarstass och aktad och respekterad av alla.
När Svend tagit emot sin buckla kommer han ner och sätter sig, ställer bucklan framför mig och säger
"Tack för gott snideri, den är din".
En stoltare gast fanns inte på den festen.
När dansen började gick vi ner och knöt oss i en fortfarande fuktig båt, jag vet inte vem som var nöjdast.

Svend har nu seglat sin sin sista jordiska seglats.
Men jag vet att du nu sitter i din älskade Folkbåt med din kära hustru på evighetens hav.
En laber bris låter dig styra vart du vill, du slipper "pissebleke" och grund.
Om det blir mig förunnat att möta dig i någon hamn skall jag ha med mig några Hof, några rögade sillar från Allinge och en påse wienerbröd av den danska sorten.
Till kaffet skall vi ta en liten Johnny Walker av den svarta sorten och vi skall sitta och språka om alla våra stunder tillsammans, goda som onda.
Du kommer för alltid att vara i mitt hjärta Svend.

Du lever också i många andras minne.
http://www.borstahusens-ss.se/grindstart/GS1-2-2009.pdf

En bit ner på sidan.

1976 http://www.snipejp.org/snipe/Rulebook_2001-2004/8-9_past_commodores.pdf

På havet.

Jag började min resa i plastvärlden 1971 -08-03
1975- 01-01 blev jag förman och kort därefter fabrikchef.
Det hela tog slut 1978-06-17, dagen innan födelsedagsfirande.
Allt enligt betyget som ligger framför mig just nu.

Men utan betyget hade jag inte kunnat svara på när det hela inträffade för som sagt kronologi och jag bor inte på samma planet.
I det som nu följer kan jag inte ge något svar på vare sig början eller slut.
Ett enda datum har jag klart för mig 1976 om om detta återkommer jag längre ner.

En dag, jag tror det var veckan innan någon midsommar får jag frågan om jag kan hjälpa till och segla en båt från Helsingör till Karlskrona.
Och denna fråga får jag av min chef och ägaren till plastfabriken.
Men jag får också frågan från en legend inom seglingsvärlden.

En man som seglat en båt som kallas Snipe med MYCKET stora framgångar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Snipe

Jag begrep inte just då vad frågan innebar eftersom mina kunskaper om segelbåtar inskränkte sig till "stora vita trasor och en massa snören på en balja".
Och vad jag skulle tillföra ombord kunde jag inte förstå, ännu mindre vidden av vad frågan skulle föra med sig.
Jag begrep inte heller att jag fått frågan av en man som visserligen var en mycket god vän och en av två som räknas som mina bästa chefer i hela arbetslivet (dött lopp mellan dessa två),
ännu mindre begrep jag att frågan ställdes av en auktoritet inom seglingen i hela världen.
Svend Rantil !

En midommarafton befann jag mig då i Helsingör för att hämta en segelbåt som kallades Späckhuggare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sp%C3%A4ckhuggare_(segelb%C3%A5t)

Eftersom jag inte begrep annat än att Svend och ägaren till varvet kände varandra väl och talade samma språk på alla sätt så höll jag mig i bakgrunden.

Några timmar senare satt jah i en segelbåt på ett spegelblankt Öresund utan en vindpust.
Jag fick i höjd med Falsterborev rådet att vila några timmar för att sedan vara vaken under natten.
När jag vaknade några timmar senare så hade vi "seglat" baklänges flera hundra meter.
Ingen vind och motströms.
För att göra en lång historia lite kortare så fick vi vind på sydsidan av Skåne och god vind i Bornholmsgattet.
Jag fick under resan mina först lärospån i seglingens förlovade värld.
Det var mast, köl, rigg, stag, vant, fock, stor, Genua och rena fikonspråket men tålmodigt förklarat med efterföljande förhör.
Jag började förstå att segling var en konst och en stor konst.

Måndagen efter hemkomsten hade jag träningsvärk i varenda muskel i kroppen på grund av dessa omedvetna pareringar av båtens rörelser men också en känsla av att ha varit med om något mycket spännande.
Men det skulle bli mycket mer spänande än så.

Jag fick frågan om jag ville följa med och segla mer och det tackade jag gärna ja till.
Och nu började det på allvar.

Jag och Svend seglade så småningom varje vecka, ibland en dag ibland tre och till och med fyra dagar eller kvällar per vecka.
Ofta ensamma men ibland med tillfälliga eller mer varaktiga gastar.
Vadå gastar?
Jo en båtbesättning har alltid en skeppare som oftast är rorsman (men inte alltid) och ägare till båten.
Till sin hjälp har han då gastar som sköter alla trasor och snören på skepparens befallning.
En duktig gast tar egna initiativ och drar i rätt snöre vid rätt tillfälle eller föreslår segelskifte när det blir aktuellt.
En gast sköter oftast också navigationen.
Skepparens ord är lag, man kan inte börja med demokrati om det kör ihop sig.

Under Svends handledning och stora tålamod lärde jag mig efterhand att styra och ställa med segel och skot (snören som sköter segel).
Jag lärde mig navigera både inomskärs och utomskärs.
Jag lärde mig namnen på varenda pryl ombord och kan än idag ett antal knopar som Svend tålmodigt lärde mig under kvällarna i hamn.

Vi ställde upp i små tävlingar på hemmaplan och började förstå vilken auktoritet Svend var hos seglarna.
En regelkunskap som nog saknade sitt motstycke och en erfarenhet som gick lång över de vi mötte.
Jag mötte människor som jag aldrig skulle ha mött annars.
En dag satt vi i båten vid Karlskrona segelsällskaps brygga och pysslade med ett eller annat,
då hörs en röst som säger "Hej Svend".
"Nämen e det du säger Svend" kom ner på en kaffekopp.
När kaffet är uppslaget så säger Svend "Vet du vem detta är?".
Nähä det visste jag inte.
Jo det är Lars Hall.
Va......den Lars Hall. Jojomensan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Hall_(femkampare)

En stunds trevligt prat blev det och jag hade träffat en stor idrottsman.

Nu börjar det här bli långt så forstsättning följer inom kort.

 

Slutet på en epok.

Anledningen till att det varit tyst här ett tag är en efterhängsen förkylning och ovanpå den helger.
Men nu fortsätter "En alms liv".

Märkligt nog var det de enkla produkterna vi förlorade först.
Ekströms måttskopor, lite enkla burkar och annat krafs försvann ur produktionen.
I plastbranschen var det så att vår kund ägde sitt formverktyg med det förvarandes så klart hos oss.
Ett enkelt formverktyg kunde kosta 40.000 ett komplicerat verktyg flera hundratusen.
Eftersom vi hade en egen formverkstad skötte vi allt löpande underhåll och reparationerna.
Innan vi satte upp ett verktyg för produktion kontrollerades verktyget avseende mått och funktion.
Så när Ekström fick kalla fötter och tog hem sitt verktyg för att själv producera måttskopor förlorande vi inte bara produktion utan även verkstadsintäkter.
Enkla måttskopor hade små marginaler men mycket stora volymer. En order på 100.000 skopor var vanlig.
Att förlora 40% av produktionen satte allvarliga spår i ekonomin och nu började en karusell som skulle ta många turer.

Företagarföreningen gick in och tittade över hela företaget och deras slutsats blev att det fanns substans och kunnande i företaget. Deras rekommendation till banken blev att tillskjuta kapital och till kommunen att komma till en uppgörelse om fastigheten.

Både banken och kommunen slirade och läget blev mer och mer prekärt.
Under några månader stuvade vi om bland personalen, som jag sagt så var personalomsättningen stor och den blev inte mindre på grund av situationen.
Det slutade med att jag själv körde nattskiftet mellan 22.00 - 06.00.
Med tanke på fack och arbetarskydd hade det knappast gått idag men då hade nöden inte kännedom om några lagar.

Och nu skall du få en märklig historia till livs.
En dag blev vi kontaktade av en amerikan som hette Carmel.
I sin lilla väska hade han en ficklampa av mycket märklig konstruktion.
Batteriet var ännu märkligare, det var baserat på Litium.
Mr Carmel påstod att han hade ett avtal med amerikanska försvaret på otoliga mängder av denna ficklampa.
Och Mr Carmel ville köpa fabriken för att här producera Litiumbatterier.
Alla tjänstemän skulle få stanna kvar och kollektivpersonalen skulle handplockas av mig.
En del maskiner skulle behövas också i fortsättningen men hela fabriken skulle byggas om varför han även ville köpa fastigheten av kommunen.
Mr Carmel satt i samtal med banker, komunen, företagarförening, pressen och fasiken vet om han inte konfererade med Gud Fader också.
Det gick sällan en dag utan att pressen beskrev vilken lycka det var att Carmel hade landat i Karlskrona.
Till att börja med var det ingen som tänkte på att kolla upp hans bakgrund, han var mycket övertygande, vältalig och charmig.

Det smiddes planer som var näst intill ofattbara och det var väl det som så småningom blev hans fall.
Ett exempel bara.
All personal skulle köra amerikanska bilar. Jag blev lovad en Camaro och det delades ut bilar till höger och vänster.
Det ritades på den nya fabriken och räknades på investeringar för många svenska pengar.

Det kom till slut en förfrågan om hur hans kapital såg ut och var det kom ifrån.
Mr Carmel slet då upp en check utställd på honom av en bank i Israel på en miljon dollar.
Om jag minns rätt så stod dollarn då i 5.50.

Det var ytterst nära att ägaren till fabriken hade lämnat över aktierna till honom och då hade det varit kört.
Men det visade sig att Mr Carmel var en i USA välkänd bedragare.
Han var efterlyst för omfattande bedrägerier och det hela slutade med att han åkte ur landet och därmed var vi tillbaka på ruta ett.

Nu bekostade banken en konsult som skulle titta på företaget.
Konsulten var en mycket erfaren och ansedd man som hade stor förtroende i industrivärlden.
Ett märkligt sammanträffande var att denna konsult var svärfar till min bror, efter en del tjafs beslutades det att det inte innebar något hinder.
Nu utreddes företaget avigt och rätt en gång till och utslaget blev att det fanns mycket substans i företaget och ett unikt kunnande.
Hm, hade jag hört det innan?

Det heter som bekant att medan gräset gror så dör kon och det blev tyvärr så också.
Att min anställning slogs i spillror gjorde väl inte så mycket men att ett livsverk gick i kras var djupt tragiskt.

Konkurs blev det och nu inträdde gamarna på arenan.
En konkursförvaltare tillsattes och han döptes snabbt till dögrävarn.
All personal sas upp på grund av arbetsbrist och samtidigt beordrades övertid för att så snabbt som möjligt avverka inneliggande beställningar.
Och då blev jag allvarligt förbannad.
Med hänvisning till personalminskning och åtföljande kompetensbrist förbjöd jag allt arbete utöver dagtid.
Den lille tjocke, högröde dögrävarn blev helt galen och hotade med allt upp till dödsstraff.
Han bestämde, jag hade inget att säga till om, basta!
Då kan du ta över produktionsledningen så går jag hem och lägger mig på soffan blev mitt genmäle. Jag har inget att förlora, men du har lille gubbe.

Det blev produktion från 07.00 till 16.00.

Slutet blev att alla inventarier köptes av en "fabrikör" i Skåne som mest producerat elektriska artiklar. Priset var för lågt och uttrycket plundring låg nära till hands men så är det ännu idag i konkursbranscen..
Sedan personalen gått hem städade jag ur lokalerna och avslutade det hela under en mycket stor sorg.

Många år senare träffade jag konsulten som var svärfar till brodern på deras sommarställe.
Då fick jag veta att en av hans stora gåtor i konsulteriet var att företaget inte fick leva vidare.
Han hade funderat en hel del på bankens och kommunens beslut.

Kommunalrådet hade innan kommunalrådsuppdraget varit lokalvårdare på Fokets Hus, bankdirektören fick något år senare sparken på grund av stora bankförluster.

I nästa avsnitt skall vi ge oss ut på havet och där kunde det också storma!

Slutet på en fantastisk tid närmar sig

Tiden i plastvärlden var på många sätt fantastisk. Hela tiden nya utmaningar, hela tiden lära nytt.
På slutet kom det lite elektronik i maskinerna och då kom en del av mina gamla kunskaper till nytta. Att kunna styra dessa rätt komplicerade maskiner utan en massa relä och strömställare som ofta bråkade ökade. Digitalt var ett lyft och ökade precisionen betydligt.

Jag vågar påstå att området formsprutning då krävde lite fingertoppskänsla och stor kunskap om plasten.
Ta den vanliga plasten Nylon som används mycket i konstruktioner.
Den finns i minst fem olika varianter och vi använde tre av dessa i så olika produkter som kugghjul, kåpor, ridspö och köksfläktar mm.
Varje variant kan också fyllas med glas, antingen som fiber eller kulor kulorna kan till och med vara ihåliga och heter då ballonger.
Nylon är egentligen ett varumärke, plasten heter Polyamid och finns i många varumärken.

Alla dessa varianter kräver olika värme och olika tryck vid insprutningen.
Märkligt nog fanns det ingen bruksanvisning för dessa olika plaster.
Varje produkt hade en liten anvisning om temperatur, tryck och kylning byggd på erfarenhet,men mycket av maskinernas inställningar var just fingertoppskänsla.
Varje produkt hade sin "egen" maskin och var den upptagen så blev det lite lek med knappar och rattar för att få allt att stämma.
Många av våra produkter hade mycket snäva toleranser, vi talar hundradelar av millimetern, och bara lite för hög temperatur på plasten kunde göra att produkten krympte mer eller mindre än beräknat.

De vanliga plasterna som används i engångsartiklar och simplare produkter var billiga medan en konstruktionsplast som exempelvis polyester var betydligt dyrare.
Vi och våra kunder hade så speciella krav att vi lät specialtillverka/blanda en PVC-plast på Tarkett i Ronneby som var duktiga på PVC.
Denna plast användes i detaljer till mjölkmaskiner för Alfa-Laval.

Jag blev boss för hela produktionen 1976 om jag har rätt för mig. Detta innebar så klart ett ansvar för planering både av personal och flöde i fabriken liksom kontroll av våra detaljer.
Det blev mycket av mätklockor, skjutmått och mikrometrar.
På grund av hög personalomsättning bland skiftarbetarna fick jag ofta hoppa in som formuppsättare och maskinställare vilket jag inte hade något emot.
Underhållet var också mitt ansvar och jag måste tillstå att det var lite häftigt att riva ner en maskin i sina beståndsdelar och byta hydraulpumpar, ventiler och annat i en stor formspruta.

Märkligt nog tror jag mig ännu idag känna igen varenda plastsort, jag kan fortfarande titta på en plastpryl för att se efter insprutningsmärken och ser ofta slarv från tillverkaren eller för den delen snygga lösningar.
Ett av de bästa sätten att identifiera en plast är att sätta fyr på ett spån och använda luktsinnet och se på röken och färgen på röken.

Så skulle då en världkris komma. 

  http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Oljepriserna sköt i höjden med samma hastighet som en rymdraket.
Det vi idag kallar marknaden fick i vanlig ordning högt blodtryck och blev lösa i magen.
I backspegeln sett helt i onödan.
Våra kunder fick hicka av skrämsel och började se sig om efter egna produktionsmöjligheter.
Plastpriserna steg och tillgången var mycket osäker.
Själv drabbades jag av bensinbrist.
Jag var mycket beroende av bilen på grund av oregelbundna arbetstider.
Man ansökte om ransoneringskort hos Länsstyrelsen och detta tog sin tid.
Nu hade jag tack och lov en kompis som hade bensinmack och det var inga problem att fuska.
Först blev jag nekad extratilldelning men överklagade.
Det var många turer och ingen ordning men när krisen tog slut hade jag ransoneringskort för 1200 lite bensin.

Då var det värre med fabriken. Vi hade förlorat 40% av våra kunder. Plastpriserna var mångdubbelt högre och en del plaster var det brist på.
Bistra tider och början till slutet på epoken.

Fortsättning följer.

Lite klarläggande och sen går vi vidare.

Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut företag eller namn.
Detta är av ren hänsyn till personer och den lag som kallas PUL.
Jag kommer senare att skriva rakt av med namn och allt men jag har ingen anledning att
genera personer som inte förtjänar det.

Hur var det då med att formspruta i tre färger.
Jo, vi sprutade ett "skelett i en färg först.
Sen flyttades skelettet för hand till en av två identiska maskiner med två stationer vardera till
nästa station.
Där sprutades nästa färg på som tröja och hjälm.
Sen flyttades figuren till nästa maskin där tredje färgen sprutades på.
Maskinerna var specialbyggda i England enligt våra specifikationer men var bedrövligt illa byggda.
Vi hade en duktig formverkstad som tvingades att bygga om och modifiera flera gånger men till slut fungerade det hela som var tänkt.
Den lokala pressen förstod inte riktigt storheten i det men fackpressen svämmade över av artiklar om processen.

I detta jobb inträffade också det största fysiska trauma jag varit med om så här långt.
Utanför fabriken fanns en väg som låg lite högre än fabriksområdet.
En liten gräsbevuxen slänt mellan parkeringen och vägen behövde klippas och jag bad den som som stod för det jobbet att klippa.
Det blev inte klippt och det blev inte klippt och det blev inte.........
Förbannad blev jag och greppade klipparen som var en Flymo svävande klippare.
Kniven skapade en luftström som lyfte klipparen några centimeter över marken.
Inga hjul och lätt att hantera.
Efterhand som jag klippte uppifrån och ner blev det rena grönsaksoppan av klippet och jag halkade och stoppade vänsterfoten i klipparen.
Vips borta var stortån, halva nästa tå och av den tredje var bara slamsor, ett rejält hack i fotbladet blev det också.
Ambulans med blåljus till akuten.
Nu fick jag vänta bra länge på operation eftersom en annan tokfan skulle rensa utkastet på sin klippare.
Utkastet hade satt igen och han stoppade in handen för att få bort stoppet, borta blev fem fingrar.

Summa summarum, jag läkte bra och har idag endast besvär när jag skall klättra på en stege utan skor och hur ofta gör man det.
Trots löfte om hälta och balansproblem av läkare har jag inte ett dyft av detta.

Nu skulle denna vackra och trevliga tid ta slut pågrund av en fullständig galenskap och ett problem som inte fanns.
Oljekrisen!
Och till detta återkommer jag.

Livet går vidare

Livet tog inte slut även om det gick som det gick.
Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.

På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.

Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.

Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.

Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.

Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.

Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.

 Vi tillverkade figurerna till Stigas ishockeyspel, dessa målades sedan för hand vilket var kostsamt.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.

Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!