Slutet på en epok.

Anledningen till att det varit tyst här ett tag är en efterhängsen förkylning och ovanpå den helger.
Men nu fortsätter "En alms liv".

Märkligt nog var det de enkla produkterna vi förlorade först.
Ekströms måttskopor, lite enkla burkar och annat krafs försvann ur produktionen.
I plastbranschen var det så att vår kund ägde sitt formverktyg med det förvarandes så klart hos oss.
Ett enkelt formverktyg kunde kosta 40.000 ett komplicerat verktyg flera hundratusen.
Eftersom vi hade en egen formverkstad skötte vi allt löpande underhåll och reparationerna.
Innan vi satte upp ett verktyg för produktion kontrollerades verktyget avseende mått och funktion.
Så när Ekström fick kalla fötter och tog hem sitt verktyg för att själv producera måttskopor förlorande vi inte bara produktion utan även verkstadsintäkter.
Enkla måttskopor hade små marginaler men mycket stora volymer. En order på 100.000 skopor var vanlig.
Att förlora 40% av produktionen satte allvarliga spår i ekonomin och nu började en karusell som skulle ta många turer.

Företagarföreningen gick in och tittade över hela företaget och deras slutsats blev att det fanns substans och kunnande i företaget. Deras rekommendation till banken blev att tillskjuta kapital och till kommunen att komma till en uppgörelse om fastigheten.

Både banken och kommunen slirade och läget blev mer och mer prekärt.
Under några månader stuvade vi om bland personalen, som jag sagt så var personalomsättningen stor och den blev inte mindre på grund av situationen.
Det slutade med att jag själv körde nattskiftet mellan 22.00 - 06.00.
Med tanke på fack och arbetarskydd hade det knappast gått idag men då hade nöden inte kännedom om några lagar.

Och nu skall du få en märklig historia till livs.
En dag blev vi kontaktade av en amerikan som hette Carmel.
I sin lilla väska hade han en ficklampa av mycket märklig konstruktion.
Batteriet var ännu märkligare, det var baserat på Litium.
Mr Carmel påstod att han hade ett avtal med amerikanska försvaret på otoliga mängder av denna ficklampa.
Och Mr Carmel ville köpa fabriken för att här producera Litiumbatterier.
Alla tjänstemän skulle få stanna kvar och kollektivpersonalen skulle handplockas av mig.
En del maskiner skulle behövas också i fortsättningen men hela fabriken skulle byggas om varför han även ville köpa fastigheten av kommunen.
Mr Carmel satt i samtal med banker, komunen, företagarförening, pressen och fasiken vet om han inte konfererade med Gud Fader också.
Det gick sällan en dag utan att pressen beskrev vilken lycka det var att Carmel hade landat i Karlskrona.
Till att börja med var det ingen som tänkte på att kolla upp hans bakgrund, han var mycket övertygande, vältalig och charmig.

Det smiddes planer som var näst intill ofattbara och det var väl det som så småningom blev hans fall.
Ett exempel bara.
All personal skulle köra amerikanska bilar. Jag blev lovad en Camaro och det delades ut bilar till höger och vänster.
Det ritades på den nya fabriken och räknades på investeringar för många svenska pengar.

Det kom till slut en förfrågan om hur hans kapital såg ut och var det kom ifrån.
Mr Carmel slet då upp en check utställd på honom av en bank i Israel på en miljon dollar.
Om jag minns rätt så stod dollarn då i 5.50.

Det var ytterst nära att ägaren till fabriken hade lämnat över aktierna till honom och då hade det varit kört.
Men det visade sig att Mr Carmel var en i USA välkänd bedragare.
Han var efterlyst för omfattande bedrägerier och det hela slutade med att han åkte ur landet och därmed var vi tillbaka på ruta ett.

Nu bekostade banken en konsult som skulle titta på företaget.
Konsulten var en mycket erfaren och ansedd man som hade stor förtroende i industrivärlden.
Ett märkligt sammanträffande var att denna konsult var svärfar till min bror, efter en del tjafs beslutades det att det inte innebar något hinder.
Nu utreddes företaget avigt och rätt en gång till och utslaget blev att det fanns mycket substans i företaget och ett unikt kunnande.
Hm, hade jag hört det innan?

Det heter som bekant att medan gräset gror så dör kon och det blev tyvärr så också.
Att min anställning slogs i spillror gjorde väl inte så mycket men att ett livsverk gick i kras var djupt tragiskt.

Konkurs blev det och nu inträdde gamarna på arenan.
En konkursförvaltare tillsattes och han döptes snabbt till dögrävarn.
All personal sas upp på grund av arbetsbrist och samtidigt beordrades övertid för att så snabbt som möjligt avverka inneliggande beställningar.
Och då blev jag allvarligt förbannad.
Med hänvisning till personalminskning och åtföljande kompetensbrist förbjöd jag allt arbete utöver dagtid.
Den lille tjocke, högröde dögrävarn blev helt galen och hotade med allt upp till dödsstraff.
Han bestämde, jag hade inget att säga till om, basta!
Då kan du ta över produktionsledningen så går jag hem och lägger mig på soffan blev mitt genmäle. Jag har inget att förlora, men du har lille gubbe.

Det blev produktion från 07.00 till 16.00.

Slutet blev att alla inventarier köptes av en "fabrikör" i Skåne som mest producerat elektriska artiklar. Priset var för lågt och uttrycket plundring låg nära till hands men så är det ännu idag i konkursbranscen..
Sedan personalen gått hem städade jag ur lokalerna och avslutade det hela under en mycket stor sorg.

Många år senare träffade jag konsulten som var svärfar till brodern på deras sommarställe.
Då fick jag veta att en av hans stora gåtor i konsulteriet var att företaget inte fick leva vidare.
Han hade funderat en hel del på bankens och kommunens beslut.

Kommunalrådet hade innan kommunalrådsuppdraget varit lokalvårdare på Fokets Hus, bankdirektören fick något år senare sparken på grund av stora bankförluster.

I nästa avsnitt skall vi ge oss ut på havet och där kunde det också storma!

Slutet på en fantastisk tid närmar sig

Tiden i plastvärlden var på många sätt fantastisk. Hela tiden nya utmaningar, hela tiden lära nytt.
På slutet kom det lite elektronik i maskinerna och då kom en del av mina gamla kunskaper till nytta. Att kunna styra dessa rätt komplicerade maskiner utan en massa relä och strömställare som ofta bråkade ökade. Digitalt var ett lyft och ökade precisionen betydligt.

Jag vågar påstå att området formsprutning då krävde lite fingertoppskänsla och stor kunskap om plasten.
Ta den vanliga plasten Nylon som används mycket i konstruktioner.
Den finns i minst fem olika varianter och vi använde tre av dessa i så olika produkter som kugghjul, kåpor, ridspö och köksfläktar mm.
Varje variant kan också fyllas med glas, antingen som fiber eller kulor kulorna kan till och med vara ihåliga och heter då ballonger.
Nylon är egentligen ett varumärke, plasten heter Polyamid och finns i många varumärken.

Alla dessa varianter kräver olika värme och olika tryck vid insprutningen.
Märkligt nog fanns det ingen bruksanvisning för dessa olika plaster.
Varje produkt hade en liten anvisning om temperatur, tryck och kylning byggd på erfarenhet,men mycket av maskinernas inställningar var just fingertoppskänsla.
Varje produkt hade sin "egen" maskin och var den upptagen så blev det lite lek med knappar och rattar för att få allt att stämma.
Många av våra produkter hade mycket snäva toleranser, vi talar hundradelar av millimetern, och bara lite för hög temperatur på plasten kunde göra att produkten krympte mer eller mindre än beräknat.

De vanliga plasterna som används i engångsartiklar och simplare produkter var billiga medan en konstruktionsplast som exempelvis polyester var betydligt dyrare.
Vi och våra kunder hade så speciella krav att vi lät specialtillverka/blanda en PVC-plast på Tarkett i Ronneby som var duktiga på PVC.
Denna plast användes i detaljer till mjölkmaskiner för Alfa-Laval.

Jag blev boss för hela produktionen 1976 om jag har rätt för mig. Detta innebar så klart ett ansvar för planering både av personal och flöde i fabriken liksom kontroll av våra detaljer.
Det blev mycket av mätklockor, skjutmått och mikrometrar.
På grund av hög personalomsättning bland skiftarbetarna fick jag ofta hoppa in som formuppsättare och maskinställare vilket jag inte hade något emot.
Underhållet var också mitt ansvar och jag måste tillstå att det var lite häftigt att riva ner en maskin i sina beståndsdelar och byta hydraulpumpar, ventiler och annat i en stor formspruta.

Märkligt nog tror jag mig ännu idag känna igen varenda plastsort, jag kan fortfarande titta på en plastpryl för att se efter insprutningsmärken och ser ofta slarv från tillverkaren eller för den delen snygga lösningar.
Ett av de bästa sätten att identifiera en plast är att sätta fyr på ett spån och använda luktsinnet och se på röken och färgen på röken.

Så skulle då en världkris komma. 

  http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Oljepriserna sköt i höjden med samma hastighet som en rymdraket.
Det vi idag kallar marknaden fick i vanlig ordning högt blodtryck och blev lösa i magen.
I backspegeln sett helt i onödan.
Våra kunder fick hicka av skrämsel och började se sig om efter egna produktionsmöjligheter.
Plastpriserna steg och tillgången var mycket osäker.
Själv drabbades jag av bensinbrist.
Jag var mycket beroende av bilen på grund av oregelbundna arbetstider.
Man ansökte om ransoneringskort hos Länsstyrelsen och detta tog sin tid.
Nu hade jag tack och lov en kompis som hade bensinmack och det var inga problem att fuska.
Först blev jag nekad extratilldelning men överklagade.
Det var många turer och ingen ordning men när krisen tog slut hade jag ransoneringskort för 1200 lite bensin.

Då var det värre med fabriken. Vi hade förlorat 40% av våra kunder. Plastpriserna var mångdubbelt högre och en del plaster var det brist på.
Bistra tider och början till slutet på epoken.

Fortsättning följer.

Lite klarläggande och sen går vi vidare.

Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut företag eller namn.
Detta är av ren hänsyn till personer och den lag som kallas PUL.
Jag kommer senare att skriva rakt av med namn och allt men jag har ingen anledning att
genera personer som inte förtjänar det.

Hur var det då med att formspruta i tre färger.
Jo, vi sprutade ett "skelett i en färg först.
Sen flyttades skelettet för hand till en av två identiska maskiner med två stationer vardera till
nästa station.
Där sprutades nästa färg på som tröja och hjälm.
Sen flyttades figuren till nästa maskin där tredje färgen sprutades på.
Maskinerna var specialbyggda i England enligt våra specifikationer men var bedrövligt illa byggda.
Vi hade en duktig formverkstad som tvingades att bygga om och modifiera flera gånger men till slut fungerade det hela som var tänkt.
Den lokala pressen förstod inte riktigt storheten i det men fackpressen svämmade över av artiklar om processen.

I detta jobb inträffade också det största fysiska trauma jag varit med om så här långt.
Utanför fabriken fanns en väg som låg lite högre än fabriksområdet.
En liten gräsbevuxen slänt mellan parkeringen och vägen behövde klippas och jag bad den som som stod för det jobbet att klippa.
Det blev inte klippt och det blev inte klippt och det blev inte.........
Förbannad blev jag och greppade klipparen som var en Flymo svävande klippare.
Kniven skapade en luftström som lyfte klipparen några centimeter över marken.
Inga hjul och lätt att hantera.
Efterhand som jag klippte uppifrån och ner blev det rena grönsaksoppan av klippet och jag halkade och stoppade vänsterfoten i klipparen.
Vips borta var stortån, halva nästa tå och av den tredje var bara slamsor, ett rejält hack i fotbladet blev det också.
Ambulans med blåljus till akuten.
Nu fick jag vänta bra länge på operation eftersom en annan tokfan skulle rensa utkastet på sin klippare.
Utkastet hade satt igen och han stoppade in handen för att få bort stoppet, borta blev fem fingrar.

Summa summarum, jag läkte bra och har idag endast besvär när jag skall klättra på en stege utan skor och hur ofta gör man det.
Trots löfte om hälta och balansproblem av läkare har jag inte ett dyft av detta.

Nu skulle denna vackra och trevliga tid ta slut pågrund av en fullständig galenskap och ett problem som inte fanns.
Oljekrisen!
Och till detta återkommer jag.

Livet går vidare

Livet tog inte slut även om det gick som det gick.
Löftet att aldrig ta i en kamera betydde att aldrig fotografera mer, att avsluta arbetet som fotograf.
Utan att röra till det för dig flyttar vi nu till Blekinge och Karlskrona, vägen dit hoppar vi över.
Vi har nu kommit till 1967.

På plats i Karlskrona har jag en Sambo som jobbar på ett plastföretag, nyligen etablerat i kommunen.
Själv tog jag plats i en liten fotobutik som säljare.
Arbetet bestod i att sälja foto i alla dess former, att svara på förståndiga och rent ut korkade frågor.
Karlskrona var en mycket märklig stad, militären hade fortfarande ett stort inflytande under dessa år.
Det kunde komma in en man och kräva rabatt för att han var Högbåtsman och för en "gammal" Dragon var det inte mycket att komma med.

Ett starkt minne är den resa till Photokina i Köln som jag vann i ädel tävlan.
Företaget utlyste tillsammans med en fotogrossist en tävling om vem som kunde sälja flest kameror av märket Fuji och en modell som jag glömt namnet på.
För varje såld kamera fick man en Remmare (vinglas) och några poäng som förde närmare Köln.
Jag delade ut glas till alla och har ett par stycken kvar än idag.
Skryt igen!
Jag sopade hem segern med råge och fick några dagar nere i Köln som jag till delar minns än idag.
Min närmaste chef, som var en fantastisk chef, hyrde en bil och tog oss till Koblenz, Boppard, Linz med flera mitt i vinfesterna.
Detta gav mig en kärlek till tyska viner som håller i sig.
Photokina är världens största fotomässa och var en upplevelse svår att beskriva.
Men trots mitt avslut som fotograf ryckte det i avtryckarfingret hela tiden.
Varenda japansk utställare hade minst en modell i montern som gärna poserade.
Så klart hade jag en liten amatörkamera med mig och jag skall vid tillfälle rota fram några gamla diabilder för dessa finns bevarade.

Nog om foto.
Och nu byter jag jobb igen genom ett sanslöst lappkast.
Sambon jobbade på en plastfabrik som gjorde plastkrumelurer genom en teknik som heter formsprutning.
Jag sökte jobb och fick det.
Inte ett enda dugg på grund av sambons koppling till företaget, han som anställde mig kände väl till till vårt förhållande men sket i det.
Och så stod jag på ett verkstadsgolv som skiftjobbare.
06.00-14.00, 14,00-22.00 och 22.00-06.00, stäng lördag morgon till måndag morgon.

Kunde inte ett skit om plast och ännu mindre om formsprutor.
Att inte kunna något om något är det värsta jag vet och tvåa har aldrig varit en placering som tilltalat mig så nu gällde det att ligga i.
Nu var allvarligt talat konkurransen inte så stor, personalomsättningen var stor och viljan att lära var lägre än låg.
Kunskapen inom företaget var dock aktningsvärd på sina håll.
Vi tillverkade högteknologiska produkter till svensk industri.
Bland våra kunder fanns Pharmacia, Husqvarna, Stiga, Bulten -Kanthal, Wallenberg Laboratoriet och Försvaret.
Vi tillverkade också en del mått och skopor till soppor, tvättmedel och annat småkrafs.
En stor produkt var kätting av nylon som bland annat försvaret köpte i stora mängder, en produkt som vi tillverkade i en oerhört komplicerad maskin.

Ägaren till fabriken var född i Danmark men påpekade ofta att han betalt för sitt svenska medborgarskap och därför var mer svensk än oss som fått det gratis.
Den bästa chef och senare också vän som jag haft i mitt långa liv.
Han var också seglare och vi skulle tillbringa många dagar tillsammans i en segelbåt.
Som seglare var han så framgångsrik att han valdes till Commodor i Snipeklassen vilket är högsta chefen i världen.
Seglingen måste få ett eget kapitel så jag återkommer.

Jag började på golvet men lyckades så småningom ta mig till skiftbas med ansvar för tre man och strävade vidare.
För att förkovra mig förhandlade jag mig till att kunna jobba ständigt nattskift 22.00-06.00 och kunde då sätta mig på skolbänken igen.
Nåja det blev väl köksbordet eftersom utbildningen var på distans.
TK-skolan (tekniker, konstruktör) fick bli min kursgivare.
Jobba till sex, sova till tolv och sedan läsa.
Det var matematik, ritningskunskap, terminilogi, hållfasthet och gud vet allt.
Som bredvidämne läste jag om "laminära och turbulenta strömmar" vilket var högst relevant i arbetet.
Bossen för formspruteriet fick sparken efter diverse märkligheter och en stolle som kallade hela personalen för idioter, skällde och gapade, hotade och gnällde kom i stället och han blev inte gammal på jobbet.
Jag fick erbjudande om att ta ansvaret för formsprutningen.
1975 blev jag fabrikschef med ansvar för 45 anställda.
Formsprutning, formtillverkning och efterbehandling.
Konstruktionsavdelningen protesterade men efter ett längre resonemang blev jag godkänd.

 Vi tillverkade figurerna till Stigas ishockeyspel, dessa målades sedan för hand vilket var kostsamt.
Den första snowracern (kälken) har jag varit delaktig i genom ett svårt och komplicerat arbete. Stiga var inte roliga att ha att göra med.
Den första dubbelverkande handpumpen för luftmadrasser och annat har jag del i.
Men att formspruta i tre färger var en sensation i den världen.

Nu skulle allt ta slut i och med oljekrisen och dettta får jag återkomma med i nästa inlägg.
Låt mig bara sammanfatta med att detta är min bästa tid i arbetslivet.
Hur jag hann med och orkade är dock en gåta.
Jag var aktiv i min första förening, sysslade senare med styrkelyft, var en aktiv sportfiskare med uppdrag i förening, hade ett omfattande socialt liv.
Herreje, vilket liv jag levt!

Slutet på första delen som fotograf

Jag blir summarisk i den här delen och det är av många goda skäl.
Men låt mig beskriva några riktigt roliga jobb.
Som frilansare var jag tvungen att hålla öron och ögon öppna.
En dag fick jag nys om att det skulle bli någon slags demonstration eller mässa med grävmaskiner, dumpers och andra stora maskiner uppe på mitt välkända Bergafältet.
Jag begav mig dit med stora kameraväskan som numera innehöll en Hasselblad 500 EL och några Minolta småbildare Lite blixtar, filter, stativ och så klart film i massor. På den tiden använde jag bara Kodak.
Jag strosade runt och tog lite bilder utan egentligt mål.
Då kommer det en man fram till mig och frågar om jag är fotograf.
Jodå, det kunde jag väl kalla mig.
Vi skall just nu visa våra grävmaskiner, kan du ta några bilder blev frågan.

Det där med att ta bilder utan avtal hade bränt mig tidigare så jag undrade lite över mål och mening.
Så här var det, ett på den tiden känt företag skulle öppna ett kontor i Helsingborg och behövde lite bilder på kontoret,. kunde jag hjälpa till blev frågan.
Jag talade om vad det kostade att ta bilderna och vad det skulle kosta att få bilderna.
Sedan klev jag i jordhögarna (helt fel klädd) i tre timmar och tog bilder.
Liggande i jorden, ståendes på taket av grävmaskiner, ståendes i skopor, hängandes över axeln på förare opch jag vet inte allt.

Dagen efter träffade jag företaget med kontaktkopior på hela rasket.
(En kontaktkopia är en bild i samma format som negativet, i detta fatt 24x36 millimeter)
Vi resonerade om vad bilderna skulle användas till. Publicering, mångfaldigande, reklam mm,mm.
Deras främsta önskemål var en stor väggbild på kontorets entré.
Ca 2 x 3 meter.
Vi enades om vilken bild som de tyckte bäst om som jag trodde var användbar.

Att blåsa upp en småbildsfilm till det formatet kommer att ge en bild med mycket grovt korn och det passade mig bra.
Den maskin vi hade valt skulle utstråla rå styrka och detta underströk kornen.
Att använda vanligt fotopapper var uteslutet så det fick bli fotoväv.
Ett tyg helt enkelt. Tyget krymper inte i processen och är stabilt efter alla kemikalier.
Att passa in och få samma kontraster på alla dessa tygbitar var inte lätt men en fantastisk utmaning.
Resultatet blev så bra att jag begärde en högre summa än jag hade lämnat som ursprungspris och jag fick det utan protester.
Att ta fram hela bilden tog ca. en vecka.

Jag fick jobbet att göra en katalog till ett cykelföretag som skulle etablera butiker i hela landet.
Företaget finns fortfarande men då skulle man sälja hemeletronik, sportkläder och jag vet inte allt. Det gick överstyr för etableringen men katalogen blev snygg och min tjej och modell slet som ett litet djur.

Vi fick tack vare hennes väna ansikte och spontana begåvning jobb åt många av den tidens modetidningar. Vi dök upp överallt i den sydsvenska mediavärlden och i reklambanchen.

Ett av mina stora jobb var åt en tillverkare av strumpbyxor, ett ganska nytt påfund.
Jag fick jobbet att fota deras stora lansering av detta märkliga plagg.
Bilderna togs under en vecka nera i Malmö.
När jag kom ner för att börja jobbet hade företaget genom anställda, döttrar, vänner, vänners vänner och bekanta valt ut tio tjejer med ben och kroppar som de trodde passade.
Jag skickade hem tre och så började jobbet.
Att se sina bilder på annonspelare och i tidningar var häftigt för att uttrycka sig modernt.
Sedan den dagen är jag hopplöst såld på "benkläder".

Jag gick en kurs för att lära mig sminka hos en framstående make-up artist. Och jag kan tycka att de som idag kallar sig make-up artister skiter i modellen och bara framhäver sig själv.

Jag jobbade i princip dygnet runt, var jag utan jobb jagade jag jobb eller fotade min tjej för att hitta nya anslag och öka på hennes portfolio.
Utan henne var jag intet och utan mig var vi intet.

Så en dag eller rättare sagt kväll skulle vi på en fest eller idag kallat mingel.
Det var reklam och tidningsfolk och gud vet vad som skulle träffas.
Jag skulle hämta henne men nu rasade allt ihop som ett korthus.
Jag anlände men hon var inte ens vettigt klädd, jag ser det framför mig ännu idag.
Jag fick beskedet att hon var med barn och min kommentar blev att "det var inte så lyckat".
När jag sen får erkännandet att jag inte var pappan tar min fotokarriär slut.
Under en kväll och en natt demolerar jag systematiskt hela ateljén, fotoutrustningen, kameror, bilder och negativ.

Jag har idag inte kvar en enda bild från den tiden.
Mina bilder på Fib-Aktuellts första tjej, som jag tog samtidigt som Siwer Olsson, den klanten. Tjejen blev sedan juornalist på en sydsvenk tidning . Mina reklambilder, mina urklipp, inget finns kvar.

Jag svor den dagen, natten att aldrig ta i en kamera mer. Ett löfte som jag senare skulle bryta å det grövsta.

Fortsättning följer
  

Tillbaka till det civila

Nu flyttar vi oss tillbaka några år igen, till då när jag slutade att vara skeppsbyggarlärling.
Föreställ dig att allt som du redan läst händer parallellt med krigarlivet.
Visserligen fortsatte hemvärnslivet ett tag till men allt mer avsomnande, det skulle dock upprepas senare i livet.

Jag skulle söka nytt jobb alltså för något plåtslageri var det inte tal om.
Mot Arbetsförmedlingen.
Det är märkligt vad vissa saker etsar sig fast i minnet medan andra bleknar efter några timmar.
Jag sattes inför en lite till åren kommen dam, jag ser henne framför mig som om det var igår.
När jag redogjort för min korta yrkeskarriär och att jag ville göra något nytt tog hon fram en liten kortlåda.
Bläddrade bland korten under tiden som hon läste högt.
När hon kom till ett jobb som handlade om butiksarbete inom foto och samtidigt någon slags lärlingsplats sa jag stopp, det vill jag söka.
Då minns jag att hon sa ungefär.
"Det brukar inte fungera med sådana hopp och din bakgrund är kanske inte helt rätt"
Motvilligt gick hon med på att jag kunde söka jobbet.

Butiken jag skulle till var inte stadens äldsta men väl den största, med fotoateljé, egna labb, skivavdelning och flera filialer.
Nästa dag var det  att klä sig lite ordentligt, det tipset hade jag fått av tanten på Af.
Väl i butiken och framför en av många chefer kändes det som en annan värld.
Här var inte tal om "du" det var herr hit och herr dit men så var det på denna onda tid, nåja, den var god också.
Eller som jag brukar säga det var inte bättre förr, men det är sämre nu.

Efter en rundvandring i huset som ägdes av företaget så ställdes det lite frågor kors och tvärs och sedan kom frågan "Vad tror herr Alm, kan detta vara något av intresse i framtiden".
Jag försäkrade att så kunde vara fallet och fick då frågan om jag ville börja på måndag.
Efter att ha tackat ja, kom frågan om lönen och mitt svar blev att det blir nog bra som det blir.
Detta vet jag  avgjorde min anställning, arbetet var viktigare än lönen.
Så här idag kan jag väl idiotförklara mig själv, men jag har tyvärr gjort samma misttag flera gånger till.

Nu började en mycket spännande tid bland kameror, fototeknika, belysningar, fönsterskyltningar, skivor och en hierarki som var mycket sträng.
Produktkännedom heter det idag, vad det hette då vet jag inte, men det gällde att känna varje produkt utan och innan.
Efter några månader fick jag varje helg en ny kamera med hem och en rulle film.
På måndagen skulle den framkallas och sedan skulle bilderna granskas.
Ljusmätare fanns inte i kamerorna så det var uppskattning som gällde.
Förhållandet mellan tid och bländare var en absolut nödvändig kunskap, skärpedjup fick man då på köpet.
Filmkänslighet mättes i DIN och med liten text i ASA, idag finns bara ASA kvar men tänk jag kan fortfarande rabbla skalorna och översätta dem mellan sig.

Att få komma in i ateljén med en Linhofkamera i storformat och ett knippe andra mindre apparater, belysningar och allt annat lulllull var en som att stiga in i ett tempel.
Ett teknikens tempel med det som skulle bli mina "gudar" i många år.

Det går inte att relatera den skola jag gick igenom under några år men det var lära, lära, lära.
Svart-vit framkallning och kopiering, kamera efter kamera mer och mer avancerade.
Japanerna började komma in på marknaden, tyskarna fick stå tillbaka.
Labbet för färgfoto var unikt i landet och en utmaning att lära sig hantera.
Att gå igenom alla filmfabrikat var ett arbete i sig.
Vem idag har upplevt Adox, Ilford, Agfa, Kodak för att bara nämna några.
Fotopapper var en vetenskap för sig. Blankt, matt, semimatt, hårdheter och allt annat.

Som om tekniken inte räckte skulle man helst sälja en och annan kamera också under de veckor man var i butikerna.
Man skulle ge råd och vara trevlig och inte minst välklädd. Jag dristade mig vid ett tillfälle att komma utan slips och blev faktiskt utskälld och hemskickad för att klä på mig mig.

Mitt fotointresse blev snart känt av vänner, bekanta och bekantas bekanta.
Vi skall gifta oss, min son skall konfirmeras, jag fyller år var små propåer som innebar kan du du ta lite bilder.
Jag skaffade en lokal som ateljé och lab. nere i en källare. Ett skyddsrum gav ett stort utrymme och var billigt.
Snart kom uppdrag från mera okända människor.
Det ena gav det andra och snart hade jag svårt att sköta mitt arbete.
Jag bad om ledigt, tog ut semester eller helt enkelt struntade i jobbet och detta blev så klart ohållbart i längden.
Inkallad till chefen som inte alls var okunnig om mina extraknäck föreslog att vi skiljdes som vänner men att jag skulle säga upp mig.
Tufft men rättvist om jag tittar i backspegeln.
Jag sa upp mig.

Nu stod jag då  utan fast inkomst, en massa svarta jobb som det skulle heta idag, en fotoutrustning som inte var helt betald men tack och lov kontakter i reklam och modebranchen som lovade allt och höll lite.
På det privata planet, genom mitt jobb, hade jag träffat en tjej som hade ett ansikte som var en gåva och en kropp som en dröm för en fotograf och en ung man med önskningar och ambitioner. Hon skulle ge mig stor framgång men också bli min undergång som fotograf.

Fortsättning följer.

Mot muck.

Min första skjutövning slutade på vapenförrådet där mitt vapen skulle tolkas. När tolken trillade ner i pipan till skaftet fick jag välja mitt nya vapen själv bland ett femtital.
Det märkligaste med hela "vapenafffären" var att vi skulle lära oss att skjuta med gevär för att sedan när vi kunde skjuta byta till K-pist.
Detta svårare vapen skulle vi få lära oss först vid andra halvan av utbildningen.

Mitt riktiga vapen var ändå kanonen som satt på vagnen. En 7.5 cm kanon som förr varit luftvärnskanon med en enastående precision.
Skjutövningarna på Ravlunda skjutfält är något som aldrig faller ur minnet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ravlunda_skjutf%C3%A4lt

22 stridvagnar uppställda på linje som öppnar eld samtidigt är svårt att beskriva men det blev under ett ögonblick ljust som på dagen när det var nattskjutningar.
Vid den här tiden var det knappast tal om besparingar så det blev mycket skjutande.

Det blev också många tråkiga övningar där kanonens slutstycke förutsattes trasigt och då skulle den stora klumpen monteras ner, tas ur vagnen och repareras på motorluckorna baktill på vagnen.
Demonteras, monteras och på plats igen och givetvis på tid.

Mina skjutövningar efter den första misslyckade gick betydligt bättre.
Men allt var inte lycka.
Det fanns en tävling som stod mellan alla regementen i hela landet. I den här tävlingen kunde man få antingen en medalj och en penningbelöning eller märken i guld, silver eller brons.
Jag ansågs som en säker vinnare av medalj men så blev det inte.
Nu minns jag inte hur många poäng som krävdes för medalj men beviset på mitt misslyckande har jag kvar.

Jag erövrade ett guldmärke och den missen gjorde mig riktigt sur och den surheten delade flera av mina befäl. Inte en enda medalj gick till regementet. Det senare var kanske inte konstigt med tanke på vapnens skick, men jag kunde inte gnälla över geväret jag hade helt enkelt slarvat och varit högmodig.

Att jag hämtade hem alla de märken som gick att erövra, i guldvalören, blev aldrig någon tröst.

Riksidrottsmärket, Tvågrensmärket och Fältidrottsmärket räknat från vänster.
Saknas på bilden gör då Automatvapenmärket och några till som jag tappat bort namnen på.
Så det orienterades och kastades, skjöts och simmades i en aldrig sinade ström.


Du tycker att jag skryter kanske. Ja då får du tycka det men jag hade roligt hela tiden. Jag trivdes i stort sett under hela lumpartiden. Jag tävlade aldrig mot någon annan enskild utan mot mig själv., Jag fick väl en del skit av några kompisar för att jag aldrig gav mig eller gav upp men oftast mest skämtsamt.

Så kom då den stora slutövningen nere på Ravlunda, en samövning med infanteriet.
14 dagar i busken och i tält. Vi hade vid alla tidigare övningar på Ravlunda legat inomhus men nu var det på riktigt.
Det jag minns mest är väl den ständiga bristen på sömn. Upp mitt i natten och omgruppera vagnarna. Det finns tre sätt att ta sig in i denna stridsvagn. Ett hål framtill för föraren, ett hål för laddaren och ett för gruppchefen. Kryper man ner i vagnen och stänger luckorna så blir det rätt instängt om man säger så och efter ett tag rätt varmt också.
Och mitt i natten skulle det så klart vara förfyttning med stängda luckor.
Det blev rätt rejält med skäll när vårt kompani körde rakt igenom en ung tallskog 11 vagnar i bredd.
Man ser inte mycket genom de prismor som står till buds med stängda luckor och ett träd på en tre fyra meters höjd står inte ivägen för 26 ton och 340 hästkrafter och en besättning med sömnbrist.
En 50 meter bred gata av fällda träd kostade nog försvaret en slant.

Under slutövningen började så tjatet om att bli yrkesmilitär igen. Det lockades med FN-tjänst och bra utbildning och bra betalt.
När jag sattes framför en major som i stort idiotförklarade mig för att jag inte insåg att militärlivet var det enda rätta för mig förklarade jag att idioter knappast platsade i det militära och tog hövligt adjö.

Låt mig så avsluta mitt militära liv med en avslutningsmiddag med medaljutdelning som satte punkt för slutövningen.
Mycket högtidligt med god mat, permissionsuniformerna på, vagnarna lastade på järnväg, tälten nerpackade och civila bussar hem till regementet väntade.

Det skulle slutligen delas ut medaljer till bästa skytt, bästa förare och bästa laddare.

                                Medaljen som bästa laddare fick ser ut så här om du undrar